Årets Bok & Bibliotek har tema Afrika. För några veckor sedan träffade jag Mia Couto – en av Moçambiques främsta författare, tillika inbjuden till mässan. Dagen innan mötet, på årsdagen av fredsavtalet med Portugal som slöts 1974, har den moçambikiska regeringen beslutat om en åtgärdsplan efter det våldsamma matupproret veckan innan där 13 människor omkom och flera hundra skadades.

(Denna text publiceras i Göteborgs Fria Tidning, något ändrad.)

Mia har skrivit en krönika om upproret i en av Moçambiques dagstidningar. Vi börjar samtalet där och jag frågar hur vi kan förstå regeringens beslut från igår – ett beslut som innehåller en radikal vändning med återinförda subventioner på basvaror, frysta sänkningar på el- och vattenpriser som ska betalas med bland annat inställda lönehöjningar för högre statliga tjänstemän?

-Moçambiques regering står med en fot i en politik och den andra foten i en annan. Den första utgörs av givarnas, världsbankens och internationella valutafondens krav och viljan att gå dem till mötes. Den andra består av Frelimos politiska historia och ideologiska arv, fortfarande finns det många kvar i partiet som tror på detta även om det generellt är så att det är vad det var, menar Mia och fortsätter: -Gårdagens beslut är en svängning mellan dessa motsägelsefulla världar. Det som är viktigt med beslutet är att det innebär att eliten erkänner det moraliska problemet i att de fattigaste ska bära hela bördan för krisen.

Det är en ganska skarp vändning från regeringens budskap under upploppens första dagar?

-Regeringens utspel de första dagarna var arroganta och baserade på att problemet hade en polisiär lösning – att man med tillräckligt mycket kraft skulle kunna slå tillbaka. Men det är viktigt att tänka på att de föreslagna förändringarna inte är någon långsiktig lösning på det verkliga problemet: att vi inte lyckas skapa mer rikedom. Det är som en för liten filt – om den täcker upp till huvudet är fötterna bara och vice versa, funderar Mia och fortsätter: -Beslutet innebär emellertid att regeringen erkänner att det finns illegitima utgifter och att man accepterar att något bör göras åt detta.

Många har kritiserat regeringen för att vara populistisk då den föreslog reformerna först efter upploppen. Mia håller inte med utan menar att man bör se regeringens agerande utifrån de två världarna – och de osynliga brott som pågår hela tiden i Moçambique: – Hur kan det vara tillåtet att privata banker i ett av världens fattigaste länder gör miljonvinster? frågar han sig.

I Sverige är Mia Couto mest känd som författare och historieberättare, i hans hemland Moçambique är det lite annorlunda – här han lägger stor vikt vid sina krönikor som är tillgängliga för långt fler människor.

-De som läser mina böcker i Moçambique tillhör en urban elit, tyvärr. Men jag blir också förvånad ibland när människor kommer fram till mig spontant på gatan för att prata om mina böcker. Jag lägger stor vikt vid att skriva för tidningar och tidskrifter, det skapar nog mer förändring än böckerna.

Det är få moçambikier som har portugisiskan som modersmål och stora delar av befolkningen pratar inte portugisiska utan något av de ungefär 16 lokalspråken. Har dina böcker översatts till något lokalspråk?

-Kortare historier har översatts men inga hela böcker. Det har varit mindre initiativ och inga formella bokutgivningar. Att översätta böckerna gör inte nödvändigtvis att de kommer närmare människorna – bantuspråken är inga skriftspråk. Jag har arbetat en del med teatergrupper som har gjort egna tolkningar och översättningar av böcker och historier.

Debatten om valet av portugisiskan som nationellt språk blossar upp med jämna mellanrum, senast för några veckor sedan genom ett antal artiklar i dagspressen där Frelimo kritiserades för sitt val vid Moçambiques självständighet 1975.

-Det var ett oundvikligt beslut och vi kan inte beskylla Frelimo för att de fattade det. Om de inte hade gjort det hade vi inte haft det Moçambique som vi har idag. Om de valt ett annat språk, något av de lokala bantuspråken, hade detta varit en stor potentiell källa till förskräckliga konflikter mellan olika etniska grupper.

På Bok & Bibliotek representerar Mia tillsammans med ett antal andra författare de portugisspråkiga afrikanska författarna. Temat för mässan afrikansk litteratur – finns det egentligen något sådant?

– Det finns ingen afrikansk litteratur lika lite som det finns en europeisk eller asiatisk litteratur, fastslår Mia. -Det är viktigt att tänka på att Afrika inte är något man kan stoppa i en säck, samtidigt är detta en kamp som måste föras i och av Afrika. Kontinenten borde ha kraft att bejaka mångfalden som vi har. Samtidigt är det så att för den som varit utanför världen, är det en ny dörr som har öppnats och det vore dumt att inte gå in. Detta kan hjälpa till att flytta fram positionerna, menar Mia.

-Den afrikanska litteraturen befinner sig lite på fall just nu – den var mer på modet för några år sedan. Samtidigt som man kan kritisera att olika saker blir mode finns det också mycket som är bra – det är många nya författare exempelvis som kan få skjuts av de etablerade och göra sig mer kända. Men varje författare vill i sista ändan bli känd för sitt eget författarskap och inte som en representant för en grupp eller en kategori. Varje författare är en kontinent, säger han och ler. Tanken om kontinenten är återkommande i Mias texter.

Mia är som författare känd för sitt poetiska språk, gränsöverskridande historier och uppfinnande av egna ord. Böckerna pendlar mellan de verkliga och det overkliga och många gånger mellan olika historiska tider i samma berättelse. Detta kännetecknar även den senaste av hans böcker som givits ut i Sverige; Sjöjungfruns andra fot. Mias böcker har översatts till 25 olika språk – men hur fungerar det med översättning av ett språk som är så egenhändigt och där ord som inte finns finns?

-Översättningarna är väldigt arbetsamma processer med hundratals frågor från översättaren men inte alla frågor har svar eller lösningar. Språket är kopplat till kultur, tradition och poesi vilket gör översättningen väldigt svår. Men de finns de som klarar av det – som kompenserar ett uppfunnet ord, som inte kan översättas, med att uppfinna andra ord så att känslan och betydelsen ändå blir densamma. Det är ett stort förtroende att låta någon översätta – som att lämna över en del av sin själ. Kanske är det ungefär som vid en operation – du är helt utelämnad till läkaren, funderar Mia. -Ett av problemen är att jag inte själv får välja översättaren – då hade jag valt någon som jag visste kände till Moçambique, kulturen och sammanhanget. Men det är förlaget som väljer. Det finns fall där jag gått in i konflikt men de berättar jag bara om du lägger ner pennan, säger han och skrattar.

Portugisiska är ett latinskt språk liksom bland annat franska, italienska spanska vilket inte nödvändigtvis gör det lättare att översätta till något av dessa språk som enligt Mia har en annan historia.

-Portugisiskan har en historia av utbyte. Språket har haft fördelen att ta sig till Brasilien och få ta del av en utveckling där och även här i Afrika. Portugisiskan är en ett språk som accepterar förändring på ett sätt som få andra språk gör – det skyggar inte när saker kommer utanför ordningen. Det är annorlunda än engelskan till exempel som här i Afrika har varit ”fina damen” och där man pratar om en ”god engelska” – portugisiskan har historiskt sett inte haft denna mani. Det är först nu som portugiserna börjar få för sig detta – kanske för att portugiserna tror att språket är det enda som de verkligen har.

Avslutningsvis undrar jag om han har någon favorit bland orden han har uppfunnit?

-Det är svårt att säga men ”abensonhada” är ett bra ord, säger Mia. Ordet är en sammanslagning av att ha drömt, en välsignelse och något som är gott. Mia fortsätter: -Många av de ord jag uppfunnit har blivit mer verkliga än de riktiga orden och på det sättet oersättliga. När jag måste säga de riktiga blir jag osäker på hur de egentligen är, skrattar han och slår ihop sitt anteckningsblock med Che Guevara på framsidan.

På alla foton jag sett av Mia har han ett mycket neutralt ansiktsutryck – jag frågar om ett stort leende är möjligt? Frågan framkallar ett gott skratt men innan jag har fått upp kameran är den neutrala minen plats.