Med risk för att bekräfta alla anklagelser om icketransparenta, självgoda, egoistiska och överbetalda biståndsarbetare så måste jag säga att jag blir lite trött. På den svenska biståndsdebatten.

Jag blir trött av att en tidnings granskning av FN och UD kan dra tämligen långtgående slutsatser om drivkrafter och egenskaper hos i princip alla som arbetar med bistånd i Sverige. Men tydligen är sannolikt jag och de flesta runtomkring mig ”generalister som tycker att det är trist och fult att hålla på med pengar, siffror och jobbiga utvärderingar.” Vi gillar inte att ”skapa dålig stämning genom att ifrågasätta särskilt mycket”. Och vi använder ett språk som inte ens vi själva förstår. Det är ju lätt att döma ut en annan sektors terminologi, men är det inte så att alla sektorer har ett visst språkbruk, kanske till och med mediavärlden? Och visst skulle en utredning kunna komma fram till allt detta; att alla i Sverige som arbetar med bistånd tycker att pengar, utvärderingar och siffror är fult, att vi inte ifrågasätter och att vi inte förstår vad vi säger. Men jag måste säga att jag inte förstår hur granskningen av FN och UD har kommit fram till allt detta.

Jag blir trött av att läsa raljerande över hur alla vi som sysslar med bistånd ”ofta är överens om att det är ”komplicerat” och att det inte går att mäta hur många fattiga som blir hjälpta, eller om något över huvud taget blir bättre.” Jag erkänner villigt att jag är en av dem som både brukar säga att utveckling är komplicerat och att det är svårt att mäta. Men det betyder inte att jag inte både argumenterar för och hävdar att jag kan bevisa att något över huvud taget och vad som har blivit bättre. Det är inte samma sak

Och jag blir helt utmattad av att läsa att svenska biståndsorganisationers ”hittepå förstör för miljoner fattiga” och att vi exempelvis bär skulden för folkmordet i Rwanda 1994, vilket framfördes i den så kallade biståndsdebatten på twitter igår.

Men som skrivet tidigare, det fina med denna typ av kritik av bistånd och biståndsarbetare är ju att all diskussion är omöjlig eftersom vi alltid kan anklagas för att bekräfta just den bild av oss som kritikerna målar upp. Detta är således sannolikt ett magnifikt självmål.

Rekommenderad läsning

Staffan Landins blogg om vad som är problematiskt med SvDs granskning

Staffan Landins blogg om en talande glimt ifrån FNs svarta hål

… att bli glad över! Från blå moskén i Mazar-e Sharif.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var vi i Panjsher – de fem lejonens dal. Dagen tillbringades ätandes; först närproducerad färsk yoghurt sedan aprikoser, plommon persikor, äpplen och vindruvor plockade i trädgården där vi satt och efter det lunch med fisk direkt från floden intill oss. Dagen avslutades med ett byggbesök. En dag i en finfin omgivning och med dito sällskap. Mitt enda klagomål är att jag inte fick bada, inte ens med alla skynken och kläder på.

Ett av Panjsherdalens lejon Masoud vars dödsdag högtidlighölls för två veckor sedan. Ett par av fotona nedan är tagen vid hans grav. Läs mer om Masoud här!

Inom biståndet diskuteras begreppen bistånds- och kostnadseffektivitet flitigt. Kort sagt: Är priset rimligt för det resultat vi uppnår? Kanske finns här en möjlighet för Allianspolitikerna att lära sig när de funderar på sitt femte jobbskatteavdrag. Som flera tidningar och sidor (bland annat
Dagens Arena) uppmärksammat föreslås reformer för att skapa 13 000 jobb till ett styckpris av 1 153 846 kronor per jobb. Om man la pengarna i en pott skulle detta räcka till drygt 35 000 jobb med medellön. Här har det alltså inträffat något som vi i biståndssammanhang skulle anse vara biståndsineffektivt.

Inom biståndet är denna typ av låga effektivitet oftast ett resultat i ett mer eller mindre misslyckat biståndsprojekt där man alltså hoppats att det skulle gå bättre. Att starta ett biståndsprojekt där priset för att skapa ett jobb är tre gånger den verkliga kostnaden skulle nog hamna i kategorin ”slänga pengarna i svarta hål” (för att använda en term från biståndskritikerna).

När jag tidigare jobbade för We Effect (före detta Kooperation Utan Gränser) i norra Moçambique gick ett projekt ut på att stötta en bondeorganisation att öka sin potatisproduktion. Utbildningar, demonstrationsfält och sättpotatis ingick i planen. Efter det första året var resultatet minst sagt tveksamt men vi kom överens om att ge det ett år till. När kvantiteten potatis efter andra skörden var betydligt mindre än vad som införskaffats som sättpotatis bestämdes dock att potatisidén skulle läggas ned. Det ansågs inte vara rimligt att det bokstavligt talat kostade mer än vad det smakade. I samråd med bönderna byttes potatisen ut mot lök. Redan efter första året hade organisationen en mycket frodig och lönsam lökproduktion.

Så hur ligger det till med jobbskatteavdraget – är det kanske dags att fundera på att byta ut potatisen även i Sverige?

Läser på text-tv att en utvärdering av det svenska programmet för landsbygdsutveckling visar att programmet inte har haft någon nämnvärd effekt. Programmet har kostat 36 miljarder kronor sedan 2006.  Programmet är till hälften finansierat av EU.     

Detta är naturligtvis väldigt upprörande.

Jag kan dock inte låta bli att fundera på vad som skulle ha hänt om det hade varit ett biståndsfinansierat landsbygdsutvecklingsprogram i, låt säga Södra Afrika, som i en utvärdering visat sig inte uppnått några som helst resultat? Jag kan tänka mig förklaringar om alltifrån afrikanska stater som svarta hål, lata afrikanska män som omöjliggör utvecklingen, korrupta regeringar etc.

Sveriges årliga biståndsbudget ligger på runt 30 miljarder. Om en utvärdering skulle visa ett helt års bistånd inte hade haft någon effekt skulle jag nästan tro att biståndsministern tillsammans med sina anhängare på Timbro och Svenskt Näringsliv en gång för alla skulle passa på att lägga ner hela det svenska biståndet (vilket hon ju redan har flaggat för att hon satsar på). Tror dock inte att samma sak gäller för det svenska landsbygdsutvecklingsprogrammet.

Som jag nämnde i inkägget nedan är jag på semester i Sverige sedan några veckor tillbaka. Här kommer en bildlig uppdatering från vistelser i Hjo, Norrköping, Lyr och några andra platser. Om en vecka är jag tillbaka på jobbet i Kabul och då blir det mer ordning med uppdateringarna!