Dagen: Hjo, sol, hästar, kossor, får, soldränkt hage, tussilago, Vättern, trevligt sällskap, kaffe, våfflor, sol, kaffe, kanelbullar, trevligt sällskap, sol, kvällssolsvättern, våfflor, månen på sned. Nu springtur!
Solig våffeldag…
Svara
Kategoriarkiv: Personligt
Att vara eller inte på samma plats?
Under veckan har vi haft introduktion med Gun Lindberg som nu tar över som koordinatör för vårt program i Niassa. Många möten har det blivit och alla har de handlat om Niassas utveckling. Fast ibland kan man undra om det verkligen är samma verklighet vi pratar om.
Vi besökte bland annat provinsguvernören som berättade att nu kommer allt gå fort – så fort att det inte kommer att behövas några långsiktiga planer i Niassa för de kommer jobba snabbare än vad planerna hinner med. Är vi i samma provins, undrar jag.
Vi hade ett möte ett skogsbolag där en man mycket entusiastiskt pratade om hur Lichinga kommer att se ut när den ”vibrerande plantagesektorn” ser till att 8 miljarder dollar per år flödar runt i samhället och hur all annan utveckling då kommer att komma ”på köpet”. Återigen undrar jag, befinner vi oss i samma provins?
Vi träffade en institution som finansierar markrättsprojekten som beskrevs nedan. Vi har lämnat anbud utifrån ett underlag som de har tagit fram som nu visat sig felaktigt, bland annat vad gäller antalet byar där vi ska arbeta med markavgränsningar. De har skrivit att det finns sex byar men i verkligheten är de bara tre. En diskussion uppstår där det enda som är viktigt för dem är att vi kan rapportera numret ”6”. De vill att vi ska ”hitta på” byar, leta reda på ”nya byar” och pengar för detta får tas från vilka andra budgetlinjer som helst (kunskap om marklandlagstiftning, hållbart utnyttjande av naturresurser, småskalig affärsutveckling. Bara de kan rapporter ”6” till det amerikanska folket (som är deras givare).
Och jag önskar att vi inte befann oss i samma provins.
Att känna skillnaden…
När jag läste utveckling och internationellt samarbete var vi många som rynkade pannor och näsor när vi kom till begreppet diskurs – vad betydde det egentligen att samhällsdiskursen förändras? Jag brukar tänka på det lite då och då när diskurs blir något extremt konkret.
Som i morse när jag vaknade till tv:n där amerikanska tv-tittare ringde in och var skitförbannade på Obama för att han bett om ursäkt för att amerikanska soldater i Afghanistan bränt exemplar av koranen. De som ringer in säger (alternativt skriker) att afghanerna måste förstå att de tillhör en religion som är extremt våldsam och att det därmed är en fredshandling att de amerikanska soldaterna bränner deras heliga skrift i fredens namn.
Och då tänker jag att det nästan går att ta (fysiskt) på skillnaden mellan hur saker beskrivs här och i Moçambique (där det för övrigt finns ungefär lika många muslimer som kristna). Kom att tänka på ett mail som cirkulerade i Moçambique för några månader sedan med följande budskap (passande nog just om New York):
En man promenerar lugnt i en park i New York när han ser en galen hund som är på väg att attackera en liten flicka. Människorna runtomkring stannar upp av rädsla och ingen ingriper.
Mannen kastar sig över hunden och förhindrar attacken. En polis som sett vad som skett säger mycket imponerad: -Du är en hjälte. Imorgon kommer du att vara på alla löpsedlarna med rubriken ”En modig New York-bo räddar flickas liv”.
Mannen svarar: -Tack, men jag är inte från New York.
-Okej, svarar polisen, då skulle det stå ”En modig amerikan räddar flickas liv”.
-Men jag är inte amerikan, insisterar mannen.
-Nähä, och varifrån är du då, frågar polisen
-Jag är arab, svarar den modige.
Dagen efter publicerade tidningarna följande text: “Arabisk terrorist i galen massaker av en amerikansk renrasig hund, mitt på blanka dagen, framför en liten flicka som grät av förskräckelse”.
Lära på väg / Aprender no caminho
I månadens utgåva av Moçambiques flygbolag LAMs tidning Índico har jag skrivit en artikel om vad jag har lärt mig på resande fot i Moçambique. Efter många om och men hoppas jag nu att jag har skapat en fungerande länk till artikeln, tyvärr i Powerpointformat (försökte med ett antal andra men det fungerade inte att ladda upp här).
Läs artikeln i Indico här! (Tidningen är tvåspråkig så du behöver inte kunna portugisiska…)
Na edicão da revista Índico das LAM deste mês publiquei um artigo sobre o que aprendi viajando em Moçambique. Foi um pouco difícil fazer upload do documento aqui no blog mas agora já está, infelizmente no formato do powerpoint.
Clique aqui Indico para ler o artigo!
Det gamla monopolets tid är förbi…
Jag är inget stort fan av sällskapsspel i allmänhet och inte av Monopol i synnerhet men det här tyckte jag var ganska roligt. Och talande.
Bilder kommer från tidskriften Tiden.
Världen i Moholm och Skövde
Idag var jag på Skatteverket i Skövde för att försöka ta mig in i det svenska systemet efter att ha varit utskriven i nästan sex år. Väntandes på min tur hamnade jag i ett samtal med eritreansk flykting bosatt på en flyktingförläggning i Moholm. Han berättade att han än så länge inte lyckats lärt känna någon svensk men väl väldigt många människor från Kosovo, och ett par somalier som var med honom på Skatteverket. När de gick bjöd de in på eritreansk/somalisk lunch på förläggningen i Moholm. Världen är liten och samlas ibland i Skövde eller Moholm.
Lyckligvis förvandlades detta möte med myndigehterna inte till någon Kafkaprocess (vilket varit fallet tidigare bland annat när jag försökte få ett nytt pass), endast ett litet frågetecken kring formulärfrågan: ”Anledningen till flytt till Sverige?” Filosofisk fråga kanske…
Ingen godan ro…
Flyttkarusellen i tre moment är någorlunda avklarad: Inflyttning i huset i Hjo (som jag aldrig tidigare bott i), ankomst av flyttlass från Moçambique (lyckligtvis sparsamt) samt flytt till Stockholm där jag nu ska bo på veckorna. Det hela var över på fyra dagar och jag är nu på plats i huvudstaden. Har haft huvudvärk sedan inflyttningen då jag målade säng och bokhylla första kvällen vilket orsakade en ganska hög koncentration av färgångor/-lukt i lägenhetens ett rum.
Igår tog jag en promenad i mitt nya kvarter och tjuvlyssnade (har tidigare argumenterat för tjuvlyssningens fördelar här på bloggen) på andra som var ute i nyårsaftonssolen. Det är en en- eller tvåsam plats – nästan alla sällskap består av en eller två personer. Man skulle kunna tro att de flesta skulle promenera lite sådär i godan ro, som ett slags avslappning (förutom de som springer i sådana där väldigt tighta svarta brallor som verkar ha blivit obligatoriska för löpare, samt de ivriga stavgängarna (heter det så?)) men så verkar inte vara fallet – vid ett besök på en Preemmack (som var det enda stället i området där man kunde köpa kaffe) var irritationen stor över hur lång tid det tog att få sin latte (och det tog säkert två minuter…).
Utanför macken satt en familj med två små barn och åt glass. Pappan i familjen förmanade barnen att de var tvungna att sitta ner och äta sina glassar men när han var klar med sin sa han att det gick väl bra för barnen att äta och gå samtidigt, så att de kunde komma hem någon gång…
Många förbipasserande tvåsamheter diskuterade ivrigt. Är det korrekt att mäta viktminskning från precis efter julbordet? Hur många gånger har man tränat under året, kanske 15? När är det bäst att berätta att man varit otrogen – precis när man kommer innanför dörren? Kan man gå kurs i empati lära sig att bli en empatisk människa om man inte är det?
Tack för de 22 000 besöken!
Här kommer lite bloggstatistik över året som gått. Jag hade drygt 22 000 besökare under 2011, dagen med flest besökare var den efter biståndsminister Gunilla Carlssons besök i Niassa (nästan 900 besökare). Tack allesammans!
Jag publicerade 138 inlägg och 898 fotografier. Jämfört med tidigare år var det lite mindre, bloggorken strömmade inte till alla veckor, delvis på grund av jag hade mer skrivinspiration i Niassa än i Maputo men tillbringade ökande antal dagar på den senare platsen. Det återstår att se hur Sverige står sig i inspirationsflödet…
Afrikaner vet om julen – trots att de är hungriga…
Man vet att man är i Sverige i december när man jagar solen, promenerar åt ett särskilt håll för att få solen i ansiktet och vänder och går åt ett annat håll när det blir skugga. Idag har jag i alla fall fått se den – första gången sedan ankomsten.
På sighten Haiybo kan vi läsa att Bob Geldof & co äntligen har fått svar på sin fråga om huruvida hungriga afrikaner vet att det är jul eller inte (vilket han frågar sig, sedan 1984) i ”Do they know it’s Christmas” som spelades in för att samla in pengar till svältkatastrof i Afrika.
En grupp amatörmusiker från Sydafrika har lanserat låten ”Yes we do”. Sångaren och kompositören heter Boomtown Gundane.
Gundane tycker att det vore bra om västvärldens kändisar fokuserade på någon annan fråga, exempelvis ”Vet de om klimatförändringarna i USA”? Han understryker att det må så vara att afrikanerna är hungriga men de är inte dumma. ”Or was he just saying that Africans were stupid? Of course we knew it was Christmas.”
Gundane hoppas att han och hans musikerkolleger nu blir erkända som specialister på brittisk politik och ekonomi, precis som Geldof, Bono med flera har blivit genom sin välgörenhetsmusik.
Överskottet från skivan kommer att gå till att stödja preventivmedel och disciplin i brittiska skolor.
🙂
Sista bloggen från Mocambique
Om en timma åker jag till flygplatsen för att flytta från Mocambique till Sverige så detta blir det absolut sista inlägget från Mocambique. Det känns väldigt sorgligt att lämna Mocambique och jag är helt trött av alla avsked. Hoppas på nya krafter väl på plats på nya jobbet. Jag kommer att fortsätta skriva i Sverige men lämnar dator och annat här så det kommer att dröja lite innan de första inläggen dyker upp.
Tack alla läsare och på återseende nästa år! Önskar en god jul och ett gott nytt år!
In- och utvecklingar 