I dag har jag varit på fotboll igen. Futebol Clube de Lichinga mot Ferroviario Nampula. Lichinga vann för första gången denna säsong, med 1-0. Extra stort är att de vann just mot detta lag som förra året stal/köpte (beroende på vem man frågar) 14 spelare från Lichinga plus en tränare.

Det var inte bara resultatet som var revolutionerande utan även domarsituationen – huvuddomaren (eller vad det kan heta) var nämligen en kvinna. Det muttrades ganska friskt om detta i bänkarna med många var också positiva.

Blev lite tungt med massor av text så här kommer lite bilder från senaste veckan i provinsen som utan tvekan är en av de vackraste i Mocambique.

Den 28 oktober är det val i Mocambique och landets politiska situation diskuteras (om möjligt) mer än vanligt. Som skrivet tidigare  på bloggen har ett nytt parti bildats (https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/03/10/nytt-parti-bildat/) och det finns nu i någon slags praktik tre partier som kommer att ställa upp i valet då president och parlamentsledamöter ska väljas; Frelimo, Renamo och det nybildade MDM. Det är få som skulle säga att Frelimo inte är den självklara vinnaren i såväl presidentvalet som i parlamentsvalet, det nog inte heller många som inte skulle säga att det inte är problematiskt.

Det är svårt att förstå den politiska situationen här, inte minst människors inställning till Frelimo som har haft regeringsmakten sedan självständigheten 1975. (Frelimo var den befrielserörelse som kämpade mot kolonialmakten Portugal och lyckades vinna landets självständighet.) Med tanke på den relativt korta tiden som självständig stat är det på något sätt hela självständigheten och nationsbygget man ska förhålla sig till.

Härom veckan var vi på besök i Sangadistriktet. En av kollegorna, Zefanias, började berätta om distriktets historia, vilka planer Samora Machel, Mocambiques förste president efter självständigheten, hade haft för det. Det skulle produceras, de allra fattigaste skulle få utbildning, inte bara lokalt men skickas iväg till länder som Cuba, Östtyskland och Sovjet för att utbilda sig och sedan komma tillbaka och bygga landet.

Zefanias tankar lämnade distriktet och han började prata om Samora – om visionen om att ge de allra fattigaste möjligheterna, att de är de som skulle skapa utvecklingen. Om att ha ett rättviseperspektiv i allt man gjorde och att göra allas utbildning till basen för ett jämlikt samhälle. Det är inte så att alla nödvändigtvis håller med om Samoras hela politik, som var uttalat och tydligt socialistiskt, men det är få man pratar med som ändå inte skulle säga att detta var den önskvärda idégrunden för att börja bygga den självständiga staten Mocambique.

Det finns en dubbelhet i relationen till dagens Frelimo (sannolikt mer än dubbelt – sidorna är långt fler än två): Å ena sidan kopplingen till historien, Samora och de visioner och till viss del praktik som fanns. Å andra sidan den tämligen brutala kontrasten till dagens situation och politik där det är svårt att vaska fram Samoras tankar och ord. När de mer informella samtalen tar fart haglar kritiken över regeringspartiet och man kan få uppfattningen att samtliga som talar aldrig skulle komma på tanken att ge sin röst till Frelimo men rätt som det är vänder det och det blir tydligt att ingen skulle komma på tanken att rösta på något annat alternativ, någonsin.

Vem bär skulden för obefintliga politiska alternativ? Utifrån en svensk kontext och förförståelse för hur saker fungerar i fattiga länder (för att grovt generalisera) hamnar svaret lätt hos regeringspartiet – att de omöjliggör för oppostionen att växa genom att de använder statens (och inte partiets) medel för att behålla regeringsmakten (vilket de gör i exempelvis Mocambique). Detta är inte på något sätt försvarbart men ligger hela svaret verkligen däri? I många fall, däribland grannlandet Zimabwes, är repressionen mot oppositionen en avgörande faktor för att den inte ska kunna växa sig stark men det menar jag inte är fallet i Mocambique.

Det är någonting annat, det sitter djupt och handlar inte om en skuld som regeringspartiet bär. Det är svårt att beskriva men det finns så många signaler: Det människor längtar mest efter är inte ett annat parti – det är en annan verklighet, en annan tillvaro. Samtidigt som det finns en enorm ambivalens i relationen till Frelimo och en känsla av besvikelse för att de inte lyckats skapa detta, finns också en utbredd uppfattning att ingen annan kommer att klara det bättre än just Frelimo. Men samtidigt är dessa människor helt överens om att det är ett stort problem om all platser i parlamentet går till Frelimo i oktober.

Sannolikt kommer Frelimo vinna överlägset i valet i höst men för att inte doppa näsan i blöt gäller det att verkligen försöka förstå detta som någonting som handlar om myckt mer än ett regeringsparti som inte tillåter oppositionen att växa.

I veckan har president Guebuza varit i Niassa och rest runt och besökt ett antal distrikt. Nationella tidningar har rapporterat om besöket och lyft fram en väldigt positiv bild av utvecklingen i provinsen. Presidenten har framför allt besökt de större (relativt sett) privatsektorsatsningar som gjorts, bland annat med trädplanteringar, nötplantager och turistinvesteringar. Självklart har även den allmänna socioekonomiska situationen diskuterats med provinsens ledare och invånare. Notícias skriver från besöket att det nu finns matsäkerhet i Niassa, om stora framgångar inom utbildningssektorn.

Visst är det viktigt att lyfta fram framstegen och visa att det går – kanske särskilt för en provins som Niassa där det kollektiva självförtroendet är extremt lågt och provinsens självbild väldigt negativ. Detta är provinsen där ingen vill vara – alla vill bort för här finns ingenting. Säger man.

Men avståndet mellan att säga att här finns ingenting och här finns allt (som det verkar i rapporteringen från presidentens vecka här) är extremt långt. Vem tjänar på dessa vitt skilda bilder och vad skapar de för förändring? De facto är allt verkligen inte bra här. Det är lätt att förlora sig i diskussionerna kring det relativa och det absoluta. Jag argumenterar alltid för att vi måste jämföra tillståndet idag med hur det var på samma plats tidigare – om vi inte gjorde det skulle den bild vi fick av utvecklingen på en plats som denna vara otroligt deprimerande. Men samtidigt måste vi alltid referera till mer absoluta saker – och inte förlora oss i det relativa som visar oss en riktning men säger oss lite om den faktiska situationen.

Det har blivit mycket bättre. Men det är fortfarande 100 barn i varje skolklass, majoriteten av befolkningen kan inte läsa och skriva, det finns inte mediciner på sjukhuset och de flesta bor så långt från den offentliga sjukvården att det inte är mödan värt att försöka ta sig dit även vid allvarligare sjukdom. Det är inga relativa omständigheter utan den verklighet som människor lever i varje dag.

Det är helt förståeligt att provinsen (då särskilt provinsregeringen) vill visa upp en positiv bild men den måste ju rimligen ha något med vanliga människors verklighet att göra. Det är samma sak med de lyckade privata initiativen som visas upp – vi vet att de har en baksida, den är väldigt känd och närvarande för alla provinsens invånare. Men när presidenten kommer på besök är det som att det är teater som beställs – människor instrueras till vad de ska säga. Att många bönder förlorat sitt land i skogsföretagens framfart och att lokalsamhällenas rättigheter inte respekteras – det kommer aldrig fram men alla vet att det är så. Återigen, vem vinner på detta och vilken förändring skapar det?

Samtidigt är balansgången svår och man ska nog inte underskatta vikten av att provinsens självförtroende (om man kan prata om ett sådant) stärks. 

Här nedan en bild på presidenten. På hans högra sida sitter Lucia, representant för civilsamhällesforumet i Cuamba. Lucia läste ett meddelande från det lokala civilsamhället till presidenten. Även om talet hon läste blivit korrekturläst av distriktsregeringen var det inte riktigt så tillrättalagt som många andra. Här fick herr Guebuza i alla fall höra om de reella problemen som människor i Cuamba kämpar med varje dag. Så väl Guebuza som utbildningsminister Aires Aly svarade ingående på all kritik som lyftes fram. Civilsamhällesforumet i Cuamba är en av Kooperation Utan Gränsers partnerorganisationer i Niassaprovinsen.

Som utlovat nedan kommer här en bild på provinsregeringens fasad som målades i raketfart inför presidentens besök.

Har under hela dagen försökt ladda upp utlovat foto på männen som målade regeringsbyggnade men utan att lyckas. Ett märkligt fel har uppstått med internetuppkopplingen – allt som innefattar att ladda upp eller bifoga är helt uteslutet. Går inte att skicka epost med bilaga och det går inte att ladda upp filer.

Imorgon ska jag åka till Cuamba för att vara med när civilsamhället gör en liten rapport för president Guebuza, ska bli spännande att se vad de vågar säga. På kvällen är det middag med Guebuza, får försöka dra mig till minnes lite vett och etikett. Kommer även fira första maj i Cuamba, kanske inte som det brukar vara i Göteborg, men hoppas att det blir fint. Åter i uppkopplad värld på lördag.

Önskar alla en fin första maj!

Idag hämtade vår chaufför en person från Madagascar i Malawi. När de efter ett antal missförstånd på grund obefintligt gemensamt språk (chauffören pratar portugisiska och macua, kvinnan från Madagascar engelska och franska) kom fram till gränskontrollen på den mocambikiska sidan fanns ingen där, bara själva gränsvakten som kontrollerar att ingen passerar utan visum. Stillestånd. De fick ringa till en annan kollega som var i närmaste stad i Mocambique och be honom åka till migrationsmyndigheten där för att be dem att åka till gränsen. Det visade sig dock att de inte hade någon transport så det slutade med att de fick köra migrationspersonen till gränsen så att vi kunde få in våra kollegor. Komplicerat ibland.

Den amerikanska regeringen skänkt 220 000 myggnät till Mocambiques militärer. Näten ska distribueras under året för att förebygga malaria bland militärerna. Notícias skriver idag att Maputoprovinsen är den värst drabbade i landet vad gäller hivprevalens, cirka 26 procent av den vuxna befolkningen är smittad. De skriver också att det är matkris i Teteprovinsen på grund av torka. 60 000 personer får matbistånd av WFP men det räcker inte på långt när till alla som behöver. Och så snurrar jorden.

Eftersom jag nu börjat skriva om fotboll passar jag på att göra en trist uppdatering: Lichinga förlorade borta mot Ferroviario Maputo – med 6-0 igår! Staden var i sorg. Dock är det en sorg som antagligen redan är som bortblåst för idag anländer president Armando Guebuza till provinsen. Han ska stanna här hela veckan och allt är upp och ner med anledning av besöket. Ingenting fungerar inom den offentliga förvaltningen – allt fokuseras på presidentens besök.

I lördags gick jag förbi provinsregeringen byggnad och såg ett antal män hängande i snören på fasaden, målandes. Det visade sig att man i fredags bestämt sig för att hela regeringsbyggnaden (som är ganska stor) skulle målas om innan presidentens ankomst. Kort sagt, byggföretag anlitades och under två dagar hann de med två långsidor, idag på morgon när jag åkte till jobbet höll de på med baksidan, då var det ungefär en timma kvar till presidentens förväntade ankomsttid. (Fotade fasaden i lördags, lägger ut här senare under dagen.)

Vi får hoppas att Armando inte blåser förbi byggnaden så fort att han inte lägger märke till den fina nya gröna färgen. Han blir bara i Lichinga en dag, sedan reser han vidare till ett antal distrikt i provinsen och avslutar i Cuamba med 1 maj-firande. Just nu tutas det som bara den utanför fönstret – alla stadens barn ska till flygplatsen för att ta emot presidenten.