I fredens boning…

Publicerad den av
2

Idag har jag varit turist i Kabul och åkt upp på TV Hill och besökt Darul Aman Palace. Uppe på kullen, som delar Kabul i två delar, fanns idag inte bara en finfin utsikt utan även en vakthavande militär som gärna ville vara med på bild.

Jag har besökt Darul Aman Palace tidigare (se blogginlägg med vinterbilder här) men inte varit inne i själva byggnaden. Darul Aman betyder ”Fredens boning” och palatset byggdes på 20-talet av kung Amanullah. Och visst är det något fridfullt över byggnaden även om kulhål, sot, inrasade tak och fasader vittnar om att det gått allt annat än fredligt till här.

Strosandes i ruinen tänkte jag på att detta skulle vara ett bra fältbesök när (eller ja om, men nu råkar jag ju ha gjort det) man läser hållfasthetslära, strukturmekanik och betongkonstruktion. Många fina exempel på såväl stålets som betongens egenskaper. En annan sak som jag tänkte på är var jag skulle sätta fötterna i en byggnad där det varnas för ormar, ras och minor.

(Se mer info för den historie- och palatsintresserade under fotografierna).

Min kollega Anders Rosén berättade om palatsets historia på sin blogg för en tid sedan, informationen nedan är lånad därifrån:

Palatset med sina 5400 kvadratmeter per våningsplan skulle bli kung Amanullahs stora symbolprojekt för Afghanistans förnyelse. Landet skulle förändras med hjälp av utbildning, friare ställning för kvinnor och bättre kommunikationer. Telefonlinjer byggdes. Flygförbindelser med utlandet upprättades. Järnvägar skulle knyta ihop landet. Slaveriet avskaffades. Bara en sån sak.

Men precis som många andra förnyare i Afghanistan stötte Amanullah på patrull. Motståndet mot att kvinnor skulle uppträda utan slöjor och få gå i skolor var starkt. Det landsomfattande järnvägssystemet blev bara sju kilometer långt och utgjorde en enda linje från palatset in till centrala Kabul. Efter tio år vid makten flydde Amanullah 1929 ensam med chaufför och i sin Mercedes söderut från Kabul.

Egentligen hann Amanullahs palats aldrig bli riktigt klar innan han fick fly fältet. Efter reformkungens fall användes palatset av universitetet, olika ministerier och myndigheter – och som lagerlokal för russin. Den första allvarliga branden inträffade redan på 1960-talet och 1978 eldhärjades byggnaden igen vid den kommunistiska kuppen. Under inbördeskriget förstördes Darlul Aman bit för bit när i stort sett alla stred mot alla. Palatset var både befästning och måltavla. Den användes både av mujahedin och regeringstrupper, som försvarsministerium och senare av talibaner.

Som grädde på moset släppte amerikanerna en bomb som gick rätt igenom alla tre våningarna i palatset när talibanerna drevs bort 2001.

Rikta hjälpen rätt i Afghanistan

Publicerad den av
Svara

Nedanstående debattartikel om det framtida svenska biståndet till Afghanistan publicerades på SVT Debatt:

Befolkningens behov måste vara den styrande principen och insatserna riktas dit där de gör störst nytta. Afghanistan betjänas inte av en ordning där givarländernas intresse att koppla samman sina egna insatser i landet får styra vilket område som ska få utvecklingsstöd, skriver Lotta Hedström och Anna-Karin Johansson, Svenska Afghanistankommittén, med anledning av att regeringen beslutat inleda arbetet med att ta fram en ny strategi för det svenska biståndet till Afghanistan.

På torsdagen fattade regeringen beslut om inriktningen för det framtida svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan. Sverige har utlovat ett generöst och långsiktigt stöd till Afghanistan fram till 2025 och det är ett löfte som förpliktigar.

Nästa år hålls ett avgörande presidentval. De internationella säkerhetsstyrkorna lämnar nu successivt landet och ISAF har tillsammans med de afghanska säkerhetsstyrkorna genomfört en formell ceremoni för att markera överlämnandet av säkerhetsansvaret.

Det är ingen överdrift att hävda att Afghanistan är inne i ett mycket känsligt skede. Ingen vet hur utfallet blir efter presidentvalet i april 2014 eller huruvida den afghanska staten är fullt ut kapabel att ta över säkerhetsansvaret.

Trots framsteg de senaste åren är Afghanistan fortfarande ett av världens fattigaste länder. Situationen i de olika provinserna ser dock mycket olika ut och därför är det viktigt att givarländer inte ensidigt ser till enbart de regioner där de antingen redan haft, eller fortfarande har, ett militärt engagemang.

Befolkningens behov måste vara den styrande principen och insatserna riktas dit där de gör störst nytta. Afghanistan betjänas inte av en ordning där givarländernas intresse att koppla samman sina egna insatser i landet får styra vilket område som ska få utvecklingsstöd.

Det finns inga snabba och enkla lösningar för att skapa ett fredligt och stabilt Afghanistan. 30 års krig har slitit sönder landet. Det svenska utvecklingssamarbetet måste inrikta sig på att bidra till att bygga de afghanska institutionerna. Detta är ett långsiktigt arbete som inte låter sig beskrivas i enkla, kvantifierbara resultat. Det är i stället ett idogt arbete som kräver kunskap om det afghanska samhället och kulturen. Svenska Afghanistankommittén hoppas att den svenska regeringen ser att ett sådant långsiktigt och tålmodigt byggande är en förutsättning för ett självständigt och starkt Afghanistan.

I detta ingår att aktivt och tydligt bekämpa den korruption som breder ut sig i landet. Mutor krävs idag ofta för att få tillgång till grundläggande samhällstjänster som utbildning och sjukvård. För människor i Afghanistan innebär detta att vardagen är oförutsägbar och att förtroendet för myndigheter och stat saknas. Det svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan måste utformas på ett sätt så att korruption undviks och bekämpas. Samtidigt är det viktigt att inte låta existensen av korruption hindra ett fortsatt engagemang i landet – korruptionen är ett tecken på de svårigheter Afghanistan står inför.

Likaså behöver människor ha tillgång till och möjlighet att hävda sina egna rättigheter för att Afghanistan ska bli självständigt, ha möjlighet att bygga en varaktig fred och förebygga fortsatt konflikt. Det måste skapas en mer demokratisk struktur där medborgare ges egen delaktighet i beslutsfattande, har närhet till politiker och möjlighet att ställa makthavare till svars för deras beslut och handlingar. Det är därför mycket viktigt att fokus i lika hög grad finns på befolkningen i provinserna och distrikten som på huvudstaden Kabul. Civilsamhället, byråd och myndigheter på provins- och distriktsnivå behöver fortsatt stöd för att tillgodose medborgares rättigheter och intressen.

Inte minst behöver kvinnor involveras i beslut om Afghanistans framtid och deras situation stärkas. Detta är en förutsättning för fred och utveckling. Över huvud taget måste det svenska utvecklingssamarbetet rikta in sig på de mest utsatta människorna i Afghanistan – kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättningar och människor på landsbygden.

Dessutom behöver hela det internationella stödet samordnas och struktureras bättre, så att de mest behövande verkligen får rätt och relevant hjälp. Utgångspunkten för det svenska och internationella biståndet behöver gå i linje med den afghanska statens egna program när det gäller fattigdomsbekämpning och utvecklingsarbete. Endast då kan Afghanistan i framtiden ta det fulla ansvaret för sin utveckling. Här kan Sverige ta en ledande roll utifrån sitt långsiktiga åtagande.

Svenska Afghanistankommittén med över trettio års verksamhet på lokal nivå inom skola, hälsovård, landsbygdsutveckling och funktionshinder ser fram emot att få bidra med kunskap och erfarenhet i framtagandet av en långsiktig strategi för en god utveckling av Afghanistan. Vi hoppas att de principer vi nämnt kommer att vara ledande när Sida arbetar fram den nya resultatstrategin.

Lotta Hedström, ordförande Svenska Afghanistankommittén
Anna-Karin Johansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén

I väntan på månen…

Publicerad den av
Svara

Drygt 1,5 miljarder muslimer, eller runt 22 procent av jordens befolkning, väntar nu på att månen ska visa sig. Om den gör det betyder det att fastan avslutas och Eid-ul Fitr, en av de största muslimska högtiderna, inleds imorgon. I den praktiska världen handlar det om det blir helgdag och alltså ledigt imorgon. (Kan inte låta bli att fundera på hur något sådant skulle fungera i Sverige – där en kaffeträff planeras veckor i förväg – att inte veta kvällen innan om hela landet skulle vara stängt imorgon bitti?)

I nyhetsbrev har olika ledares Eid-hälsningar publicerats. Innan några av dessa hälsningar beskrivs, vill jag säga att de allra allra flesta Eid-hälsningar på facebook, bland kollegor med mera, handlar om kärlek, sammanhållning, alla afghaners rätt till utveckling, fred och acceptans inom och utanför landets gränser, med muslimer och icke-muslimer.

Hekmatyar, ledare för islamistiska Hezb-i-Islami Afghanistan, meddelade i sin Eid-hälsning att han hoppades att de utländska trupper skulle lämna landet före nästa års religiösa högtid och att en regering vald av folket skulle finnas på plats. Hekmatyar menade att USA och dess europeiska allierade inte hade vunnit något på kriget här förutom dödsoffer, politisk instabilitet och finansiell kris. Han menar att stabiliteten i Afghanistan kommer att återinfinna sig när utlänningarna är borta. Och så en instruktion till sina följare: NATO-ledda trupper är måltavlor men civila offer ska undvikas: “Avoid bombings that harm civilians. Don’t attack civil servants, teachers, judges, clerics, engineers, doctors, journalists and other non-combatants…”

Talibanledaren Mullah Omar sa i sin hälsning att talibanerna varit framgångsrika i sin kamp, avvisade nästa års val och uppmanade afghanerna att inte delta. Han sa också att de inte är ute efter makten utan tror på att forma en inkluderande regering med alla afghaner. Afghanerna ska enligt Omar inte förlita sig på utlänningar och unga afghaner bör studera (inte bara religion). Även Omar skickade med budskapet om att talibanerna ska undvika civil offer. Både Hekmatyar och Omar hälsade att Afghanistan inte ska delas utan stå enat som en nation.

Men som sagt, för de allra flesta här handlar Eid om lycka, att dela med sig och vara nära sin familj. Nu är det bara att vänta på att saudiska högsta domstolen ska meddela om månen har skymtats eller ej…

Hur är det och vad händer efter 2014?

Publicerad den av
1

IMG_3774_litenDet är svårt att skriva blogginlägg om situationen i Afghanistan, bortom vardagsbetraktelserna. Precis som det är svårt att ge ett kort svar på frågan ”Hur är det egentligen i Afghanistan?” som jag fick så många gånger under veckorna i Sverige.

Kontrasterna är så skarpa och samtidigt så svåra – vad gäller nästan allting. Häromdagen hade vi en lite svalare dag i Kabul, då man inte behövde sitta bokstavligt talat i fläkten. Samtidigt, i byar bara en timma från Kabuls behagliga svalka, kom skyfall som tog 61 människoliv, svepte bort 500 hus och ingen vet hur många hektar odlad mark (den nyheten tog sig ända till Sverige).

När jag nyss kommit hit i början av året plöjde jag böcker om Afghanistans och regionens historia. Försökte förstå bakgrunden till dagens konflikt, alla de politiska omvälvningarna och betydelsen av internationell inblandning i landets historia. Många andra gånger när jag läser denna typ av böcker kan jag efteråt för mig själv sammanfatta de övergripande dragen och någon slags tanke runtomkring. Men med historian här är det som att man måste återge i princip hela boken för att det ska bli förståeligt. En av de få mer övergripande tankar som stannade kvar, var frågan om vad som egentligen håller ihop landet som ett land; som gör att det inte delas upp i flera länder? En av anledningarna genom historien verkade vara de externa fienderna. 

Jag läser dagstidningarna men även utifrån detta är det svårt att förstå vad som händer, egentligen. Några av dagens rubriker som exempel:

  • Casualties as blast jolts Jalalabad
  • Taliban intensify bridge-bombing campaign
  • IEC handed policy on women’s role in polls (IEC=Independent Electoral Commission)
  • Kabul desires peace, stability in Cairo
  • Eid security plan for Balkh finalised
  • In Afghanistan, a second Guantanamo
  • IEC Concerned Over Nomination of Human Rights Violators for Upcoming elections
  • Peace in Afghanistan: Islamabad, Washington seek alternatives to Doha process
  • NDS Arrests 52 Pakistani Insurgents in Afghanistan (NDS=Afghan National Directorate of Security)
  • Sydney man admits sending abusive letters to dead Afghanistan veterans’ families
  • Heavy explosion rocks Kandahar city, 31 killed or injured
  • ISAF Mistake Ruins an Afghan Driver’s Life (ISAF=International Security Assistance Force)
  • U.S. looks to smartphones and satellites to monitor Afghan projects
  • …

Så vart är detta på väg? Bland svenska vänner och bekanta frågar många om hur det kommer att bli 2014? Svaret på den frågan verkar vara scenarier – något man sysslar väldigt mycket med här. Ta i princip vilken rapport som helst (alltså en som är tillräckligt seriös för att inte bara beskriva en möjlig utgång, vilket är fallet med stora delar av media i väst) som behandlar tillvaron efter minskningen (för det är inte tal om ett totalt tillbakadragande) av de utländska trupperna 2014.

Och det blir hundratals scenarier sammantaget – vilket inte är så konstigt med tanke på hur många faktorer det är som kan kombineras med varandra på olika sätt. För att nämna några:

  • Kommer USA, talibanerna och president Karzai och hans regering att komma till samma fredsförhandlingsbord inom ramen för Dohaprocessen, oavsett om det blir i Qatar (där talibanerna planerar, alternativt planerade att öppna kontor) eller annorstädes?
  • Kommer valet i början av nästa år kunna genomföras fritt och fredligt? Och vad händer om det inte gör det?
  • Vilka kommer att ställa upp i valet – kommer talibaner och andra motståndsgrupper att inkluderas eller att exkluderas och vad blir följderna av de olika utgångarna?
  • Vad händer med säkerhet och stabilitiet när de utländska trupperna drar sig undan – leder det till minskat eller ökat stöd till motståndsgrupper bland lokalbefolkningen? Klarar den afghanska polisen och militären att skapa och bevara fred och säkerhet? Hur ser skillnaderna ut mellan landsbygd och stad vad gäller säkerhet och stabilitet?
  • Hur kommer kvinnors rättigheter påverkas av den minskade internationella närvaron? Hur beror det av olika regeringsbildningar från valet?
  • Vad händer med ekonomin när hela krigsekonomin, med privata contractors, minskar drastiskt? Vilken inverkan kommer den troliga ökade arbetslösheten att ha?
  • Hur kommer den militära närvaron för USA, NATO-länder och övriga att se ut efter 2014 – USA dröjer och resten väntar?
  • Kommer de länder som nu har både trupper och omfattande biståndsinsatser i landet ha kvar biståndet på samma nivå även om trupperna försvinner eller minskar? (Statistik från andra postkonfliktländer att biståndsnivån tenderar att minska drastiskt – trots eventuella andra löften…)

Och det är just därför jag tycker att det är svårt att skriva blogginlägg om situationen i Afghanistan – den känns näst intill ogreppbar. Så nej, det blir inget svar på frågorna om hur det är och hur det kommer att bli efter 2014 i det här inlägget heller.

Vissa saker är emellertid inte så svåra att svara på. Som exempelvis på frågan ”Har Sverige räddat Afghanistan än?”. Svaret är naturligtvis nej. För ett mer utförligt och mycket illustrativt svar rekommenderas Özz Nûjens show ”Dålig stämning” (finns att ladda ner på diverse ställen).

Om det vore biståndet?

Publicerad den av
2

Läser på text-tv att en utvärdering av det svenska programmet för landsbygdsutveckling visar att programmet inte har haft någon nämnvärd effekt. Programmet har kostat 36 miljarder kronor sedan 2006.  Programmet är till hälften finansierat av EU.     

Detta är naturligtvis väldigt upprörande.

Jag kan dock inte låta bli att fundera på vad som skulle ha hänt om det hade varit ett biståndsfinansierat landsbygdsutvecklingsprogram i, låt säga Södra Afrika, som i en utvärdering visat sig inte uppnått några som helst resultat? Jag kan tänka mig förklaringar om alltifrån afrikanska stater som svarta hål, lata afrikanska män som omöjliggör utvecklingen, korrupta regeringar etc.

Sveriges årliga biståndsbudget ligger på runt 30 miljarder. Om en utvärdering skulle visa ett helt års bistånd inte hade haft någon effekt skulle jag nästan tro att biståndsministern tillsammans med sina anhängare på Timbro och Svenskt Näringsliv en gång för alla skulle passa på att lägga ner hela det svenska biståndet (vilket hon ju redan har flaggat för att hon satsar på). Tror dock inte att samma sak gäller för det svenska landsbygdsutvecklingsprogrammet.

På vägen från jobbet

Publicerad den av
Svara

Några ögonblicksbilder från Kabul en eftermiddag, taget från bilen från jobbet. Så mycket som passerar som man inte hinner eller kan ta kort på. Mänskliga möten, folk som står och steker pannkakor eller bakar bröd hela dagen för att först få äta det strax efter klockan 19 på grund av ramadan. En mur där det står ”The message of the Koran is peace”. Män som går och håller varandra i händerna. Trötta människor i bussar på väg hem från jobbet.

Tar bilderna utan att alla gånger se vad som hamnar på dem. En av dem fångade en stor skylt med texten ”Masters of Business Administration” och framför den organiserar några unga killar dagens försäljning av potatis.

Världen, så långt från statistiken

Publicerad den av
Svara

I morse bad en kollega mig att kontakta HR-avdelningen för ett intyg för att han var frånvarande från jobbet i söndags. Anledningen var hans frus förlossning. Flickebarnet dog ett par timmar efter förlossningen. De var då på väg till ett sjukhus som eventuellt kunde ha hjälpt barnet eftersom sjukhuset där hon föddes inte hade rätt utrustning. Tidigare på morgonen har kollegan beskrivit alla turerna på sjukhuset, hur han och hans fru hanterar sorgen.

Ett kort mail till HR ska skrivas, men hur formulerar man det när någon har förlorat sitt barn? Istället för att skriva till HR arbetar jag vidare på ett konceptpapper om god samhällsstyrning och livelihood som ska skickas till holländska ambassaden.

Afghanistan har högst barnadödlighet i hela världen, 1600 barn dör av 100 000 levande födda enligt UNDP. Min kollega tillhör en relativt privilegierad del av befolkningen; han är välutbildad, har ett bra arbete och kontakter i Kabul. Men det hjälper inte alla gånger. Det gjorde inte det denna gång.

Jag skriver mailet till HR men vill inte skicka det. Låter det ligga i utkastlådan. Skriver lite mer i konceptpappret, om olika resurser och tillgångar som människor måste få vara med och bestämma över; såväl individuella som kollektiva. Jag trasslar in mig i formuleringar som egentligen inte gör någon skillnad.

Till slut får jag iväg mailet om intyget och beklagar samtidigt sorgen.

Jag kan gräva ner mig i statistikbilagan till UNDPs årsrapport om utvecklingen i världen, använda grafiken på UNDPs hemsida för att kolla korrelationer i diagram mellan olika utvecklingsindikatorer. Och på samma sätt som jag visste att Moçambique, där jag bodde tidigare, var ett av de länder i världen med kortast förväntade medellivslängd, vet jag om barnadödligheten i Afghanistan. Men verkligheten, där jämnåriga människor nära mig går bort i botliga sjukdomar i Moçambique eller där kollegors barn dör i Afghanistan, är någonting väldigt långt från statistik.

If you follow me…

Publicerad den av
Svara

imageTillbaka i Kabul – staden med bästa bildekalerna. På vägen från flygplatsen åkte vi förbi en bil med texten ”Fighter Car – Power is nothing without control. If you follow me will be die”. Trots lite språkdebakel är ju budskapet ganska klart.

Klockan är snart elva på kvällen, jag sitter på balkongen och det är 28 grader ute. De många böneutropen blandas med ljudet av helikoptrar som flyger lågt över staden. Om dagarna är det runt 37 grader varmt och det är ramadan vilket innebär att folk inte äter eller dricker mellan soluppgång och –nedgång. Effekten av kombinationen av värme och ingen vätska blir en minst sagt dämpad stämning – som att någon har lagt ett varmt lock över stan. Militärerna tjoar lite mindre när man går förbi bommen till gatan och på jobbet får jag rådet att inte lägga några möten efter 10.00 – efter det är det stor risk för att mötena på olika sätt blir mindre seriösa.

De gigantiska tetermosarna som vanligtvis är obligatoriska inslag i samtliga rum på kontoret är borta och jag funderar på vad ”tea man” sysslar med under ramadan. Mötte honom i trappan igår och han log finurligt och sa ”Te!”. Gick in på mitt rum och konstaterade att jag fått en termos och teblad. Känns emellertid inte så solidariskt att sörpla te när kollegorna inte kan dricka…

De första arbetsdagarna har ägnats åt att försöka få överblick och komma tillbaka in i de olika delarna av tillvaron här. Den på kontoret med pågående revision, revidering av ansökan för nästa år, uppföljning av fotoprojekt, manual för financial management av partnerskaps. Den utanför kontoret där det varje dag kommer in en strid ström av nyheter om självmordsbombare på åsnor som dödar ISAF-soldater, avtal mellan USA och Afghanistan på 12,5 miljarder USD för att investera i pensioner, lokalbefolkning som organiserar sig mot talibaner, förhandlingar mellan Afghanistans regering, talibanerna och USA.

På kontoret har två av fyra krukväxter dött, troligen av för mycket omtanke. Städaren visar stolt upp de två levande med ett gigantiskt leende. Jag tänker att det är en bra övning i positivt tänkande.
image