Ibland verkar det som att mätbarhet och tid går före relevans och långsiktig samhällsförändring inom biståndet. Det framstår ju som en uppenbar motsägelse inte minst för att något som är långsiktigt rimligen kan förväntas kräva tid och det som är relevant bör förväntas vara mätbart. I våra försök att få allt att passa i ett rapportformat är det så mycket, kanske det viktigaste, som kommer bort på vägen. Utan att bli sentimental eller tappa fokus på att förändra strukturer så är ju det vi försöker bidra till kort och gott livet. Att människor får ett bättre liv.

Har du någon gång försökt göra en resultatmatris av ditt eget liv? Kan du identifiera exakt vad som påverkat ditt liv (dina inputs) hur det fick dig att handla (dina outputs) och vad det gav för effekt i ditt och andras liv (dina outcomes)? Kan du verifiera den långsiktiga påverkan som det fick på det samhälle du lever (dina impacts)?

När vi skrev förra årets årsrapport var arbetet som utförs av SAKs ”Community Based Rehabilitation Workers” en av de knepigaste aktiviteterna att redovisa. Man kan beskriva deras arbete som en blandning av socialarbetare och aktivist för att medvetandegöra och mobilisera människor med funktionsnedsättning. Konkret går arbetet ut på uppsökande verksamhet på landsbygden där de besöker människor med funktionsnedsättning och deras familjer i sina hem för att informera bland annat om rätt och möjligheter till sjukvård, rehabilitering och utbildning för barn och vuxna. De assisterar även praktiskt så att människor kan ta sig till exempelvis en lämplig skola eller klinik. De pratar också med andra runtomkring människor med funktionsnedsättning, exempelvis lärare, religiösa ledare eller andra som kan tänkas påverka situationen – både positivt och negativt.

Och så kommer då dagen då detta ska redovisas. Hur kan vi bevisa att någon, säg en lärare, har ändrat uppfattning endast på grund av ett samtal med en av socialarbetarna? Kan vi säga att ett barn med funktionsnedsättning började gå i skolan bara på grund av ett samtal – var det detta samtal som fick föräldrarna att ändra sig? Och när skedde denna förändring, hur lång tid tog den? Och var den kostnadseffektiv?

Häromdagen besökte jag en av SAKs ortopediska kliniker i Taloqan. Först pratade jag med kollegan som är ansvarig för kliniken som förklarade: –Jag är medveten om att vi inte är bra på att beskriva arbetet som socialarbetarna gör. Men har du någon aning om hur svårt det är att bara få vissa att öppna dörren när man knackar på? Att de skäms för att de har ett barn med funktionsnedsättning och inte alls vill att någon ska komma dit och prata om skola och vård? Förstår du hur lång tid det kan ta bara att få dem att öppna? Och om de öppnar, hur många samtal det kan ta innan de går med på att skicka sitt barn till skolan? Och efter det måste vi övertala någon som kör taxi eller buss att ge barnet gratis skjuts till och från skolan varje dag.

Efter samtalet gick vi till kliniken där jag träffade en grupp kvinnliga ortopedtekniker (se foto nedan) som stolt visade upp sin verkstad och klinik. Jag fick också tillfälle att prata med en av patienterna. En kvinna som för sex år sedan fick amputera sitt ben efter att ha blivit skjuten som nu var på återbesök med sin protes. (Tredje kvinnan från vänster, tillsammans med teknikerna som tillverkat hennes protes) Hon visar stolt och glad upp den och berättar att det var en av socialarbetarna i hennes by som informerade henne om möjligheten att få en protes och övertalade henne att komma till kliniken. Det var således socialarbetarens övertalning som gjorde att kliniken fick chans att göra sitt jobb. Protesen gör det möjligt för henne att fortsätta leva sitt liv som vanligt; att bidra till familjen och vara en aktiv del i byns sociala liv.

Jag vet inte hur lång tid det tog för henne att öppna dörren. Och ärligt talat, hennes rätt att röra sig, delta och bidra är oberoende av det. Så tillbaka till där vi började – att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att rapportera detta enligt konstens (i detta fall biståndets konst) alla regler och jag har ingen aning om hur jag ska mäta kostnadseffektiviteten. Jag vet bara att även de som bor i de hus där det tar längre tid att öppna dörren har samma rättigheter som alla andra och att jag tycker att det räcker.

Är medveten om att inlägget blev i längsta laget så jag är extra glad över att du tog dig tid att läsa ända hit.