Andra berättelser

Vi sitter med tio personer från ett lokalt råd i Behzud i Wardakprovinsen. Wardak är ”känt” för självmordsbombare och övergrepp både från talibanerna och afghanska och utländksa militära styrkor. För ett par veckor sedan exploderade en bomb strax utanför SAKs sjukhus i provinshuvudstaden (läs blogg här och artikel i The Tribune här).

Men de tio personerna framför oss har andra historier att berätta – om de steg som har tagits och om vad de drömmer om för sin by. Anledningen till vårt möte är SAKs arbete med att ta fram bättre verktyg för att stödja lokala föreningar (för mer info om detta arbete, läs här).

De berättar om hur fred och säkerhet har varit en förutsättning för att saker sakta men säkert ska börja förändras i deras by. Det som förändrades var att människors inställning till att skicka sina barn, både flickor och pojkar, till skolan började förändras. De två barnen i gruppen har idéer om hur skolan ska bli bättre och pratar om vikten av att freden fortsätter.

De berättar om att de med medel från regeringsinitiativet ”Nationella Solidaritetsprogrammet”, vilket genomförs av SAK i Wardak, har sett till att alla i byn har tillgång till rent dricksvatten och att det finns vatten till bevattning. Nu skulle de dock vilja fortsätta med ett litet vattenkraftverk för att få el samt med bevattningssystem till jordbruk.

De berättar att det fortfarande är mycket som saknas i byn som exempelvis skola, klinik och väg. Vägen har de börjat bygga själva men skolan och kliniken har de frågat regeringen om. Det finns inte heller någon marknad eller affär och jag frågar varför? –Det finns ingen som har lite mer, som skulle kunna investera i en marknad. I princip så är vi inte alltid så positiva till att folk utifrån ska komma och etablera saker i vår by men vad gäller marknaden så skulle vi kunna tänka oss att ta emot en rik affärsman.

De berättar att de har vilda djur i bergen runt omkring byn och att de gärna skulle vilja att deras omgivningar skyddades eftersom de vilda djuren skulle kunna locka till sig turister. Ingen av dem har emellertid någonsin sett till en turist.

De berättar att skapandet av rådet för två år sedan har gjort beslutsfattandet i byn mer deltagande och representativt vilket har minskat konflikterna. Jag frågar vem som fattade besluten innan och får svaret att det var det Malik (äldste) och Mullah Imam. Följdfrågan blir hur de upplever att de inte längre har lika mycket makt? –De sitter ju här, svarar en av deltagarna och pekar på de två äldre herrarna i gruppen. Imamen fortsätter: -Det är inga problem. Vi är fortfarande med men är inte längre ensamma. Nu har dessutom kvinnorna det första ordet.

Det är inte så vanligt att ha en blandad grupp med kvinnor, män och barn där alla deltar tillsammans, kommenterar varandras svar och lägger fram olika åsikter. De är överens om mycket men inte om allt. Vid en övning där kvinnor och män i olika grupper ska beskriva organisationen och var besluten fattas blir det tydligt att trots att kvinnorna deltar i stor utsträckning, ligger det slutgiltiga beslutet med männen. Kvinnorna är väl medvetna om detta (medan männen ler förläget). I en annan övning kommer det fram att kvinnorna har börjat organisera sig i en egen religiös grupp, i anslutning till moskén. Kvinnor som har studerat Koranen leder gruppen. Vi frågar vad syftet med den gruppen är? –Att ta våra rättigheter från männen.

Har vi tid att vänta på att någon öppnar?

Ibland verkar det som att mätbarhet och tid går före relevans och långsiktig samhällsförändring inom biståndet. Det framstår ju som en uppenbar motsägelse inte minst för att något som är långsiktigt rimligen kan förväntas kräva tid och det som är relevant bör förväntas vara mätbart. I våra försök att få allt att passa i ett rapportformat är det så mycket, kanske det viktigaste, som kommer bort på vägen. Utan att bli sentimental eller tappa fokus på att förändra strukturer så är ju det vi försöker bidra till kort och gott livet. Att människor får ett bättre liv.

Har du någon gång försökt göra en resultatmatris av ditt eget liv? Kan du identifiera exakt vad som påverkat ditt liv (dina inputs) hur det fick dig att handla (dina outputs) och vad det gav för effekt i ditt och andras liv (dina outcomes)? Kan du verifiera den långsiktiga påverkan som det fick på det samhälle du lever (dina impacts)?

När vi skrev förra årets årsrapport var arbetet som utförs av SAKs ”Community Based Rehabilitation Workers” en av de knepigaste aktiviteterna att redovisa. Man kan beskriva deras arbete som en blandning av socialarbetare och aktivist för att medvetandegöra och mobilisera människor med funktionsnedsättning. Konkret går arbetet ut på uppsökande verksamhet på landsbygden där de besöker människor med funktionsnedsättning och deras familjer i sina hem för att informera bland annat om rätt och möjligheter till sjukvård, rehabilitering och utbildning för barn och vuxna. De assisterar även praktiskt så att människor kan ta sig till exempelvis en lämplig skola eller klinik. De pratar också med andra runtomkring människor med funktionsnedsättning, exempelvis lärare, religiösa ledare eller andra som kan tänkas påverka situationen – både positivt och negativt.

IMG_5473litenOch så kommer då dagen då detta ska redovisas. Hur kan vi bevisa att någon, säg en lärare, har ändrat uppfattning endast på grund av ett samtal med en av socialarbetarna? Kan vi säga att ett barn med funktionsnedsättning började gå i skolan bara på grund av ett samtal – var det detta samtal som fick föräldrarna att ändra sig? Och när skedde denna förändring, hur lång tid tog den? Och var den kostnadseffektiv?

Häromdagen besökte jag en av SAKs ortopediska kliniker i Taloqan. Först pratade jag med kollegan som är ansvarig för kliniken som förklarade: –Jag är medveten om att vi inte är bra på att beskriva arbetet som socialarbetarna gör. Men har du någon aning om hur svårt det är att bara få vissa att öppna dörren när man knackar på? Att de skäms för att de har ett barn med funktionsnedsättning och inte alls vill att någon ska komma dit och prata om skola och vård? Förstår du hur lång tid det kan ta bara att få dem att öppna? Och om de öppnar, hur många samtal det kan ta innan de går med på att skicka sitt barn till skolan? Och efter det måste vi övertala någon som kör taxi eller buss att ge barnet gratis skjuts till och från skolan varje dag.

IMG_5462litenEfter samtalet gick vi till kliniken där jag träffade en grupp kvinnliga ortopedtekniker (se foto nedan) som stolt visade upp sin verkstad och klinik. Jag fick också tillfälle att prata med en av patienterna. En kvinna som för sex år sedan fick amputera sitt ben efter att ha blivit skjuten som nu var på återbesök med sin protes. (Tredje kvinnan från vänster, tillsammans med teknikerna som tillverkat hennes protes) Hon visar stolt och glad upp den och berättar att det var en av socialarbetarna i hennes by som informerade henne om möjligheten att få en protes och övertalade henne att komma till kliniken. Det var således socialarbetarens övertalning som gjorde att kliniken fick chans att göra sitt jobb. Protesen gör det möjligt för henne att fortsätta leva sitt liv som vanligt; att bidra till familjen och vara en aktiv del i byns sociala liv.

Jag vet inte hur lång tid det tog för henne att öppna dörren. Och ärligt talat, hennes rätt att röra sig, delta och bidra är oberoende av det. Så tillbaka till där vi började – att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att rapportera detta enligt konstens (i detta fall biståndets konst) alla regler och jag har ingen aning om hur jag ska mäta kostnadseffektiviteten. Jag vet bara att även de som bor i de hus där det tar längre tid att öppna dörren har samma rättigheter som alla andra och att jag tycker att det räcker.

Är medveten om att inlägget blev i längsta laget så jag är extra glad över att du tog dig tid att läsa ända hit.

IMG_5466liten

Foton, fotografer och fontäner

I helgen avslutades min pappas besök med en vistelse i Dubai. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg (läs här!) är Dubai en märklig plats på jorden och jag kan inte påstå att jag gillar den men den är åtminstone intressant. Ägnade mig bland annat åt att ta kort på människor som tog kort, tog ett dopp i Gulfen (39 grader i luften och inte så mycket kallare i vattnet), tittade på fin fontän med musik och kollade på de obligatoriska största, högsta etc.,

Så här är det. Också

Afghanistan är sannolikt det värsta landet i världen att vara kvinna, flicka och mamma i. Det visar ett antal undersökningar som bland annat tittar på läs- och skrivkunnighet, våld i hemmet och tillgång till mödrahälsovård. Om detta hade Aftonbladet en artikelserie för ett par veckor sedan (läs här!). Så om det är vardagen för afghanska kvinnor – vad säger det oss om de afghanska männen?  Ja det ligger väl i ärlighetens namn ganska nära till hands att måla upp en förfärlig bild och dessutom tänka att denna bild beskriver alla afghanska män?

Förra veckan träffade jag två manliga representanter från SAKs samarbetsorganisation Hrevo tillsammans med en ung kvinna som deltagit i organisationens verksamhet. Deras berättelser visar att bilden inte gäller alla…

hrevo1

Bild tagen av Hrevo. En av deras jämställdhetsutbildningar med mullor.

De två männen berättar för oss om hur de arbetat tillsammans med lokalradion för att sprida budskap om kvinnors rättigheter och våld i hemmet. Om att lokalradion gav dem en ordentlig rabatt och extra sändningstid för att de tyckte att budskapet var angeläget. De berättar om hur de jobbar med de radioprogram som är riktade till kvinnor eftersom ”män alltid tycks vara mer intresserade när det är riktat till kvinnor och alltid har koll på vad kvinnor pratar om”. Om en man som går på ett seminarium om kvinnors rättigheter och kommer hem och pratar med sin fru om det varvid frun undrar om han mår bra. De berättar om hur de organiserar tävlingar mellan skolor på temat kvinnors rättigheter där skolklasser får en bok som de ska lära sig och sedan får frågor på. Om hur universitetsstudenter deltar i artikelskrivartävling och där den bästa artikeln mot våld mot kvinnor blir publicerad i lokaltidningen.

Små steg i det stora – men livsavgörande för flickor och kvinnor.

hrevo3

Bild tagen av Hrevo. Affischkampanj mot våld mot kvinnor.

Jag frågar hur förändringen skapas och en av männen svarar snabbt: ”Utan mullor förändras inget!” De berättar om hur de träffar mullor och pratar med dem om möjligheten att de under fredagsbönen ska ta upp kvinnors rättigheter. Om hur många av mullorna berättar i moskén att de konsulterat Koranen och där hittat budskap om kvinnors rättigheter, utan att nämna att det är en organisation som stöter på. De berättar om sina utbildningar om lagen mot våld i hemmet och att de alltid har minst två mullor med på utbildningarna – för att skapa legitimitet och förutsättningar för förändring. Om hur vissa av mullorna sedan blir utbildare.

Små steg i det stora – men avgörande för hur en förändring inleds i en by någonstans på landsbygden.

hrevo2

Bild tagen av Hrevo. En av deras jämställdhetsutbildningar.

Kvinnan berättar om sig själv och sin familj. Om hur hon steg för steg har övertygat sin pappa om att hon har rätt att gå i skolan, att hon inte behöver ha burka om hon inte själv vill och att hon har rätt att inte bli bortgift. Om hur radioprogram om kvinnors rättigheter har hjälpt till att övertyga pappan som först var bekymrad över vad grannarna skulle säga om detta men som sedan bestämde sig för att strunta i grannarna. Om hur några av grannarna nu vågar göra samma sak. Hon berättar om hur kvinnor använder fester som exempelvis bröllop där de får vara för sig själva för att sprida informationen om sina rättigheter som de hört på radion.

Små steg i det stora – men samtidigt en revolution.

Jag tänker att de alla tre är stora förebilder.

 

Bland de fem lejonen

Igår var vi i Panjsher – de fem lejonens dal. Dagen tillbringades ätandes; först närproducerad färsk yoghurt sedan aprikoser, plommon persikor, äpplen och vindruvor plockade i trädgården där vi satt och efter det lunch med fisk direkt från floden intill oss. Dagen avslutades med ett byggbesök. En dag i en finfin omgivning och med dito sällskap. Mitt enda klagomål är att jag inte fick bada, inte ens med alla skynken och kläder på.

Ett av Panjsherdalens lejon Masoud vars dödsdag högtidlighölls för två veckor sedan. Ett par av fotona nedan är tagen vid hans grav. Läs mer om Masoud här!

Potatis eller lök i jobbskatteavdraget?

Inom biståndet diskuteras begreppen bistånds- och kostnadseffektivitet flitigt. Kort sagt: Är priset rimligt för det resultat vi uppnår? Kanske finns här en möjlighet för Allianspolitikerna att lära sig när de funderar på sitt femte jobbskatteavdrag. Som flera tidningar och sidor (bland annat
Dagens Arena) uppmärksammat föreslås reformer för att skapa 13 000 jobb till ett styckpris av 1 153 846 kronor per jobb. Om man la pengarna i en pott skulle detta räcka till drygt 35 000 jobb med medellön. Här har det alltså inträffat något som vi i biståndssammanhang skulle anse vara biståndsineffektivt.

Inom biståndet är denna typ av låga effektivitet oftast ett resultat i ett mer eller mindre misslyckat biståndsprojekt där man alltså hoppats att det skulle gå bättre. Att starta ett biståndsprojekt där priset för att skapa ett jobb är tre gånger den verkliga kostnaden skulle nog hamna i kategorin ”slänga pengarna i svarta hål” (för att använda en term från biståndskritikerna).

När jag tidigare jobbade för We Effect (före detta Kooperation Utan Gränser) i norra Moçambique gick ett projekt ut på att stötta en bondeorganisation att öka sin potatisproduktion. Utbildningar, demonstrationsfält och sättpotatis ingick i planen. Efter det första året var resultatet minst sagt tveksamt men vi kom överens om att ge det ett år till. När kvantiteten potatis efter andra skörden var betydligt mindre än vad som införskaffats som sättpotatis bestämdes dock att potatisidén skulle läggas ned. Det ansågs inte vara rimligt att det bokstavligt talat kostade mer än vad det smakade. I samråd med bönderna byttes potatisen ut mot lök. Redan efter första året hade organisationen en mycket frodig och lönsam lökproduktion.

Så hur ligger det till med jobbskatteavdraget – är det kanske dags att fundera på att byta ut potatisen även i Sverige?

Pappa på besök och överlämning av vattenslang

Min pappa är just nu på besök i Kabul så helgen har bland annat ägnats åt sightseeing. Vi besökte Darul Aman Palace som jag skrivit om tidigare och överlämnade där 100 meter vattenslang.

Historien bakom vattenslangen är följande: När nya utländska kollegor ankommer till Kabul tas vi alla på ett besök till palatset (vilket innebär ganska många besök under ett år). Militärerna där är väldigt tillmötesgående och låter oss numer gå in i ruinen. Vid det senaste besöket frågade vi militärerna hur vi skulle kunna bidra med något till dem och de föreslog något till trädgården där de bland annat odlar tomater, pumpor och solrosor. Vi bestämde att en slang för att underlätta bevattningen skulle vara lämplig. När vi sa hej då den gången sa militärerna att alla lovar att de ska komma tillbaka med något till dem men att det aldrig har hänt – löftena är tomma. Det var en grupp mycket förvånade och glatt överraskade militärer som tog emot 100 meter slang i helgen.

Nedan några foton bland annat från palatset. Notera gärna fotosessionen i pelargonrabatten samt ölservering med tekanna och -kopp.