Författararkiv: Kajsa Johansson

Att komma fram – och att ha en sudd på väl valda delar

Publicerad den av
Svara

Jag gillar inte att resa men jag tycker väldigt mycket om att komma fram. Idag kom vi till Mazaar-e Sherif, precis efter solnedgången och ett regn- och åskoväder. Varma, nästan lite tropiska vindar blåser över landningsbanan. Vi kör mot staden, vägen kantas av bensinmackar (brukar vara ett bra tecken på utveckling). Vi kör genom staden som verkar inramad av neonskyltar och lampor i olika färger (inklusive på moskéerna). Många bilder och hyllningar till Masoud och en rondell med skulpturer av män till häst som spelar buskashi.  Gatorna är fulla av folk och frukt- och grönsaksstånd. Folkliv och en skön känsla.

IMG_3411_litenk

På flyget hit satt jag mitt emellan två kollegor som aldrig flugit tidigare – stor entusiams över att flygplanet faktiskt flyger igenom molnen. I vänthallen på Kabuls flygplats fanns en gigantisk tv som visade bollywoodfilm. Publiken var i huvudsak skäggig män i långa vita skjortor och palestinasjalar. I filmen dansar en lättklädd man med hårigt bröst med… något med fladdrande hår över en sanddyna. Det är uppenbarligen en kvinnan men hon har en ”sudd” på väl valda delar så det är lite svårt att se henne…

Skandalös dans och taliban management style

Publicerad den av
Svara

Arbetsveckan inleddes med en väldig massa administration kring en finansiell revision. Efter åren i Moçambique kom jag att uppskatta revisioner (om än inte alltid revisorer) men det finns ju roligare och tråkigare moment i dem (och denna vecka var det mer av de lite tråkigare). Då är det tur att arbetet också innehåller så många delar och människor som är inspirerande, utmanande och värmande.

Idag har vi avslutat ett tre dagar långt möte. Mattor och kuddar hade lagts ut på grästmattan utanför möteslokalen, afghansk musik live och grillbuffé. Så himla skönt att få slänga sig på en matta i Kabulsolen efter långa diskussioner inne på mötet! Ett par afghanska kollegor bjöd upp till dans – en väldigt känslig fråga här; män och kvinnor dansar generellt inte tillsammans offentligt. Vi var ett par stycken som försiktigt (och något stela) vågade oss upp… Lite osäker på om det stela skuttandet med handklappning bidrog till skandal…

På mötet pratade vi (som vanligt på dessa tillställningar) om i princip allt mellan himmel och jord: Borde vi skriva in i vår strategi att vi måste ha dialog med talibanskuggregeringen – det är ju på vissa platser lika viktigt att ha god kontakt med dem som det är med den officiella regeringen? Hur garanteras transparens och ansvarsutkrävande i vår egen organisation? Hur rättvist är vårt lönesystem? Hur går vi vidare med indikatorer för den nya strategin? Om det blir krig mellan USA och Nordkorea – kommer talibanerna då att stödja Nordkorea?

När vi satt ute på mattorna var vi några som tyckte att vi borde ha det så här varje lunch och att vi borde ha mattor och kuddar att sitta på inne på kontoren varvid en av kollegorna kommenterade: -Taliban management style! (Och ja, enligt honom var det så det såg ut inne på talibankontoren…)

Explosion, magdans och Thatcher däremellan

Publicerad den av
1

När jag var i Moçambique första gången, för drygt tolv år sedan, fick jag efter ett två veckor långt besök ett kärleksbrev med en dikt från en hemlig beundrare. Brevet hade bland annat några rader som såg ut ungefär så här:

You are beautiful like a star
You are intelligent like a scientist
You are smart like Margret Thatcher

Man kan ju emellertid fråga sig om det verkligen var en beundrare med tanke på hur grymt förolämpad jag var över att ha blivit jämförd med Thatcher, särskilt i ett land som Moçambique och en region som Södra Afrika (Thathcer terroriststämplade exempelvis Mandela och ANC)…  Så, nu har även denna blogg (som egentligen inte syftar till att kommentera det stora utan det lilla) skrivit något om Thatcher  denna dag.

Denna dag som är min födelsedag, som började med ett sms 5.30 om en explosion i stadsdelen där vi bor och som avslutades med en magdanslektion i ett skyddsrum med endast kvinnor som uppmanades att förföra varandra. Så kan det också vara. Kabulkontrast.

Vad märkligt det är att…

Publicerad den av
Svara

…jag efter två månader här vant mig vid att kramar är helt främmande vilket innebar att jag tog ett snabbt och chockerat steg tillbaka när en afghansk vän hälsade på mig med en kram häromdagen.

DU_Nowruz…heavy metal-bandet som vi var och såg för några veckor, har följande beskrivning på sin facebook-sida: ”We aim to creative the loudest, meanest music in the country’s history” och samtidigt önskar alla fansen gott nytt år med en extremt mormorsmysig-och-småborgerlig bild (se här intill).

…här i Kabul komma in på ett discobowlingställe fullt av discokulor och jättehög musik (varken discomusik eller -kulor är inte särskilt vanligt förekommande här), fullt av uppklädda karlar (de närmast oss verkade ha sytt upp gemensamma glansiga skjortor med guldbrodyr på ryggen till sitt bowlinglag, ledsen att ingen bild finnes på detta).

…jag och flera kollegor med mig helt tappar hakan (och för en stund även talförmågan) när två manliga afghanska kollegor frågar om de får slå sig ner vid vårt bord i den del av matsalen som är avsedda för kvinnor (men där utländska män också sitter).

…när jag får förklarat för mig att det kanske inte är lämpligt att skriva ”demokratiska organisationer” i ett stratgidokument eftersom ”demokratisk” för många i detta land är det samma som kommunism (vilket med anledning av den sovjetiska ockupationen inte ses som något positivt). När jag frågar vad vi ska skriva istället får jag följande svar i ett email från en kollega: ”For democratic we can use term نظام شورای it is near to word.” Solklart…

…vår afghanske chaufför inte får följa med in på en italiensk matbutik för att de säljer korv.

culturalshock…Lonely Planet har ett mått på ”cultural chock rating” på föreslagna resmål. (Sri Lanka som jag ska åka till om ett par veckor hade två av fem pluppar. Hittade ingen rating för Afghanistan men kan tänka mig att skalan inte skulle räcka till…)

…jag tycker att det är positivt att ha kunnat gå en längre promenad i stan utan att ha blivit sedd genom att ha fäst blicken antingen oändligt långt bort alternativt ner i gatan. (Jag som har ondgjort mig så över stockholmarnas associala trottoarbeteende…)

Shopping och konst i Kabul…

Publicerad den av
2

20130329_124540_gronStora delar av dagen har tillbringats shoppandes! Jag är normalt inget stor entusiast av denna sysselsättning men idag var det rikigt trevligt och vilsamt. Solen sken i Kabul, vi strosade på bakgator som var nästan tomma eftersom det är fredag. På fyra timmar avverkas endast tre affärer. Inte så mycket på grund av att vi handlar så mycket utan för att det tar tid att dricka te, äta kakor och godis vilket affärsinnehavarna bjuder på. Vi tillbringar halva förmiddagen i en mattaffär, blir visade hundratals mattor, får flera omgångar te och godis från Herat.

Vi kollade även på tavlor – vissa motiv förekommer i de flesta affärerna. Ett av dem föreställer en kvinna i grön burka som har en fågelbur på huvudet (se till vänster och tillsammans med andra tavlor nedan). Detta är inte direkt något som är vanligt förekommande här men som tavla verkar det vara väldigt populärt. Kanske kan någon konstlärd person förklara detta för mig.

Shoppingturen avslutas med kaffe och granatäppeljuice i trädgården till ett café. En bra fredag i Kabul.

20130329_124540_liten

Potatis, självmordsbombare och ett moderiktigt skägg

Publicerad den av
Svara

Idag har jag besökt Maydan-Shahr i Wardakprovinsen. Te? Kakor? Godis? Naan? frågar kontorschefen innan vi ens hunnit sätta oss ner. Provinsen är en av de platser i Afghanistan där våldsincidenterna ökar. Men mitt i allt detta fortsätter, naturligtvis, människor att sträva för att förbättra sin och andras vardag. Som en ung lågstadielärare, Helene, som undervisar flickor hemma hos familjerna i en by – om skolan hade legat längre bort hade flickorna inte kunnat delta. Jag frågar vad hennes familj tycker om att hon arbetar. Ögonen, som är det enda jag ser av hennes ansikte, skrattar och hon säger att det är inget problem. Hennes föräldrar har uppmuntrat henne att studera och arbeta.

Under dagens samtal funderade jag mycket på hur vi beskriver världen och vår omgivning. Och på hur saker som man önskar inte skulle vara normala för någon vävs in i språket med humor, distans och ibland på ett nästan poetiskt sätt. Här kommer några några exempel:

”Upprorsmännen försvinner när snön kommer. Men nu, när träden börjar blomma, kommer de tillbaka.”

”Särskilda problem för utlänningar? Nej men alla som har mycket pengar får ju alltid också mycket problem.”

”När stridigheterna runtom skolan har upphört måste vi naturligtvis fortsätta arbeta. Vi måste ju leva upp till utbildningsdepartementets läroplan.”

”Här i provinsen är vi kända för äpplen, aprikoser, potatis och självmordsbombare.”

Vi blir bjudna på lunch – med de berömda äpplena och potatisarna. Två manliga afghanska kollegor börjar diskutera bantning och motion. En av dem har fått tillsägelse av sin läkare att han är för tjock så nu blir det mindre ris och 30 minuters motion varje morgon. Den andre säger att han redan är perfekt som det är så han behöver ingen motion och kan fortsätta med potatisarna.

Vi pratar också om skägg, ett minst sagt iögonenfallande ämne i detta land, och den motionerande kollegan säger att hans fru föredrar tredagarsstubb framför långt skägg så nu får det hållas kort. Helt enligt modet i Sverige upplyser jag honom.

Ska en sådan affisch behöva få finnas?

Publicerad den av
Svara

Vissa bilder biter sig fast. Under ett besök på en skola i Laghman såg jag dessa affischer uppsatta i korridoren. I samma korridor där det sprang skrattande elever i vita fladdrande sjalar. Första tanken var att det kändes helt fel – men när tanken tagit en vända till är det ju naturligtvis så att det är bra att affischerna hänger där – för att de behövs. Men, hur sjukt är det inte att dessa affischer ska få behövas? Ville först inte lägga upp fotot här men nu gör jag det ändå.

IMG_3220_liten

Enligt Arms Treaty Now dör över 2000 människor om dagen av väpnat våld och det finns mer global reglering av försäljning av bananer än av vapen. Eller som organisationen Control Arms skrev i en annons häromdagen: ”If we can have an international treaty for olive oil – why not for deadly weapons?”

Enligt Svenska Freds och Skiljedomsförenigen säljer Sverige mest vapen i världen, räknat per capita. Under 2012 sålde Sverige krigsmateriel för 9,8 miljarder kr. 2011 sålde Sverige för 13.9 miljarder kr, vilket var mer än någonsin tidigare. De fyra största mottagarna av krigsmateriel från Sverige under 2012 var i ordning Indien, Saudiarabien, Frankrike och Pakistan. Skolan där affischen hängde ligger mindre än tio mil från gränsen till Pakistan.