Imorgon ska jag gå på fotboll vilket (något överraskande) glädjer mig! Ska åka till Sydafrika och se Sveriges herrlag spela mot Sydafrikas herrungdomslag. Det har var tal om att de skulle möta även Mocambique men så blev det tyvärr inte. Enligt GP ställer ungdomslaget upp för att hjälpa Sverige eftersom herrlagets spelare är upptagna med ligaspel.
To be continued…
Tidningen ”The East African” har rankat Afrikas presidenter . Mocambiques president Armando Emílio Guebuza hamnade på 22 plats (av 52) med betyget D+. Topplatserna innehas av Mauritius, Cap Verde, Botswana, Ghana och Namibia. Libyens kontroversielle diktator Ghadaffi hamnar på 27 plats.
Presidenterna har bedömts utifrån Mo Ibrahim Index, korruption, pressfrihet, ekonomiska utvecklingsindikatorer med mera.
Och från det ena till det andra: I går på flyget ner från Niassa till Maputo satt jag bredvid en man som jag tror är en av Niassas rikaste. Han har en Porsche Cayenne, en Hummer och några andra bilar. Han har hus i Niassa, Maputo, Nampula och Portugal. Det är tvära kast i ett av världens fattigaste länder…
Som skrivet tidigare är uttrycket ”É normal!” väldigt vanligt här, ofta för företeelser som inte alla gånger ter sig helt normala…
Under lunchen idag fixade jag i köket med Joana som tar hand om vårt gästhus. Hon hittade inte underläggen så jag föreslog att hon skulle ta grytvanten. Hon tittade helt oförstående på mig innan det gick upp för mig att en person som bär kokande grytor på handflatan naturligtvis inte har något behov av att ens veta vad en grytvante är. (Hon stoppar dessutom handen i ärmen när hon stryker en skjorta och stryker sedan med tre punkter = grytvante framstår som en helt överflödig uppfinning…)
Igår kom de dövstummas förening in på kontoret och bad att få prata med Ângelo (som inte kan teckenspråk). Det är inte utan att jag funderade på hur det skulle gå till men det hade tydligen gått bra.
Idag är en av kollegorna är sjuk, eventuellt är det malaria. En annan kollega hade gett honom rådet att testa sig redan för ett par dagar sedan men det ville han inte. Han började ta medicin utan test. I natt hade han blivit sämre och han förklarade att det var för att han ”drömt att en person gett honom ett glas vatten att dricka”. Efter samtal med kollegorna stod det klart att detta betyder att han har blivit utsatt för vidskeplighet och därför är sjuk.
Idag på väg från flygplatsen var det någon höjdare som skulle förbi oss på vägen, sirener på vilket betyder att vi ska åt sidan. Det är inget problem att köra ner i vägrenen när man har en land cruiser men körskolebilen framför oss körde så långt ner i diket att den sedan inte kom upp…
É normal…
Tog en promenad i Lichinga i eftermiddag, som kom att vara hela eftermiddagen (trots stadens ringa storlek). Kan inte påstå att så mycket har förändrats under månaden jag varit borta mer än att det nu finns streck på gatorna (som jag kommenterade nedan) och att restaurangen där jag brukar äta fortfarande är stängd=risk för dålig kosthållning för mig (det finns bara tre restauranger och egentligen bara en med kvalitet). Tog en kaffe med en norrman och en zimbabwier och hade spännande samtal om varför det är i Tunisien och inte i Zimbabwe som uppror uppstår (ännu en av de många historier som jag skrev om nedan…).
Och solen som går ner över kullarna är fortfarande lika vacker!
Fick påringning från Sverige som undrade om jag var översvämmad. I svensk media rapporteras om översvämningar i södra och centrala Moçambique – i år igen. Enligt dagens Notícias har årets regn allvarligt påverkat ungefär 13 000 människor. En stor del av dessa har fått flyttas på grund av regn, översvämningar och storm.
Enligt myndigheten INGC (ungefär som svenska Myndigheten för Samhällsberedskap, före detta Räddningsverket) hade man dock räknat med att behöva ge assistans till över 500 000 personer. Sedan 2007 pågår omflyttning av människor som bor i de områden som i princip varje år drabbas i södra och centrala Moçambique. INGC är positiva till de relativt låga siffrorna som visar att vidtagna åtgärder har god effekt.
Att få se sin högravida yogainstruktör Mariela ställa sig i positionen ”headstand” utan att tveka. (som namnet antyder så står man alltså på huvudet i en lodrätt position) – läs Marias Torstensson Utan Gränser-blogg från Latinamerika.
Sedan ett par månader tillbaka bloggar Sofia Guerrero, Afrikagrupperna, från Mocambique. Läs hennes senaste blogginlägg om Afrika i svensk media genom att klicka här!
Afrika är liksom begraven bakom hunger och fattigdom och korruption, instängt i ett skitigt ghetto där kriminalitet härjar och barnen tvingas växa upp för fort, förlorat i ingemansland där missväxt, torka och kaos råder.
Flaggor på halv stång utanför Frelimos byggnad i Lichinga
Det moçambikiska nyhetsflödet upptas för närvarande av i princip en enda nyhet: Att konstnären Malangatana avled 5 januari, 74 år gammal. Idag är det begravning och det talades om nationell helgdag vilket emellertid inte inträffade.
Malangatan är en av få moçambikiska konstnärer som är kända internationellt och han har emottagit ett antal internationella utmärkelser. Malangatanas storhet beror dock inte endast på att han var konstnär utan på ett politiskt engagemang. Han var aktiv i Moçambiques befrielserörelse och arbetade bland annat som vuxenutbildare efter självständigheten, han var aktiv i kampen mot apartheid och för fred i Moçambique under inbördeskriget.
En av många väggmålningar av Malangatana.
Denna beskriver självständighetskampen
och finns att beskåda vid ”Praça dos herois” i Maput.
Det är fruktansvärt många dokument som ska skrivas under, dels för att jag varit borta några veckor och dels för att vi har revision. Ett av dokumenten som låg och väntade i Lichinga var från en firma där vi har bett om pris på däck. Firman heter (översatt): Tjäna lite=Emanuel. Det är ändå ett ganska märkligt namn på en affärsverksamhet (se bild härintill).
Lichingas gator har fram tills för några månader sedan mest varit fyllda av… hål. Nu har det dock blivit ändring på detta. Tyvärr har strategin varit att istället för att laga hålen har de valt att måla streck i gatan. Det är ju naturligtvis bra med streck (vita i mitten och på sidorna) men det kanske hade varit ännu bättre att inte har några stora hål… (Se bild nedan.)
Jag är tillbaka i Moçambique sedan i tisdags och idag kom jag till Lichinga. Flygresorna är inte sällan ett av många tillfällen i detta land att få ta del av historier och öden. Kanske är det bara inbillning men jag upplever att detta är mer intensivt här än i Sverige – det är många människor som man inte känner som bjuder på en liten del av sig själva, av sitt liv. Det blir lite av ett myller i huvudet av historier som läggs på och i varandra.
På flyget upp idag satt jag första sträckan bredvid en sydafrikan som varit sjöman större delen av sitt liv, första båten gick han på för över fyrtio år sedan. Han berättade om hur det var att vara sydafrikan i världen för fyrtio år sedan, hur olika länder såg på Sydafrika och därmed sydafrikanska båtar. Han pratade om hur tatuerinar (som han hade många) uppfattades i Sydafrika för ett par decennier sedan. Han arbetade nu med sjöfart men från land. Han berättade om de produkter som Moçambique exporter med båt över världen. Skrot till exempel.
Efter två timmar mellanlandade vi Nampula där sjömannen gick av för att åka till Nacalas hamn. Fick en 83-årig man bredvid mig. Han berättade att hans pappa varit sjuksköterska och kommit till Moçambique från Portugal och att han stridit, för Portugals rätt att behålla Moçambique, mot andra europeiska länder som gjorde anspråk på landet. Han berättade att han nu höll på med gruvdrift och vaskade guld och om hur det går till med guldkoncessioner i Moçambique.
Och så fylls tillvaron av historier som bråkar i huvudet på mig.
Kanske är det så att en av de saker som händer när ”man blir vuxen” är att man lär sig att välja sina strider, att exempelvis låta vissa saker passera i ett samtal även fast det kanske är något man inte håller med om. Om detta leder till att man lägger mer krut på de strider som verkligen är viktiga, finns det ju helt klart fördelar med att hoppa över vissa.
Men jag tror att det finns en risk att vi hoppar lite väl mycket, att vi ibland låter bli att säga ifrån och säga emot till en grad som kanske snuddar vid att vi förlorar, eller i alla fall inte använder, vårt civilkurage. Samtidigt vitnar knogarna på den knutna näven i fickan…
Så jag tycker att vi både ska hoppa mindre och vara ärliga med vilka som faktiskt är de viktigaste striderna och verkligen ta dem – med passion och kraft. Att fundera över vilka dessa frågor, värderingar, ståndpunkter är som vi för allt i världen inte ger upp och även är beredda att försvara. Även om det blir socialt obekvämt, om det inte passar sig, om vi kanske riskerar något med det…
In- och utvecklingar 