Författararkiv: Kajsa Johansson

Små steg i rätt riktning…

Publicerad den av
1

Tidigt i morse besökte jag bondeorganisationen UCA. Morgonen var disig och kall, alla människor jag mötte på vägen var insvepta i flera lager av capulanas. Tydligen var det runt 9 grader.

Inne på gården vid UCAs kontor har de inlett arbetet med ett ”minidemontrationsfält”. Rogério, som är rådgivare på UCA berättar: -Efter att vi besökt agroforestrycentret i Cuamba kände vi att ville göra någonting konkret – något som bidrar till att kunskaperna därifrån även kan spridas i norra Niassa. Därför bestämde vi oss för att öppna ett litet fält inne på gården vid kontoret.”

Rogério säger att det kanske hade varit bättre med en större yta men att det finns många fördelar med att ha det vid kontoret: Lättare att sköta, inga extra kostnader och många bönder passerar där varje vecka.

En del av marken är indelad i rutor om cirka 4×4 meter, på varje ruta ska olika tekniker visas. En annan plats är avsedd för att visa tekniker som att exempelvis odla i säckar för små utrymmen.

-Vi har en liten plantskola med avocado-, citron- och apelsinplantor som ska planteras men vi kommer även att sälja plantor. Genom försäljning av plantor samt av annat som kommer att produceras, kan vi få en liten inkomst till bondeorganisationen.

Det lilla fältet utanför UCAS kontor är ett litet men bra exempel på ett steg i rätt riktning och ett resultat av böndernas kontakt med agroforestrycentret i Cuamba som får stöd av Kooperation Utan Gränser och Vi skogen. Läs mer om det genom att klicka på kategorierna Utan Gränser i Niassa och Jordbruk här till vänster.

Frelimo – vem har rätt?

Publicerad den av
Svara

I eftermiddag efter lunch satt jag ute i solen och värmde mig (efter att ha varit inne i huset och blivit nerkyld) tillsammans med Joana, Basílio och Aníbal. De är vad man skulle kunna kalla vanliga moçambikier som har levt och arbetat större delen av sina liv på landsbygden. Sedan några år tillbaka har de ett avlönat arbete. Det som gör dem lite ovanliga är att de är äldre, kanske mellan 50 och 60 år gamla.

De började prata om jämställdhet, om hur kvinnans och mannens roller förändras, hur kvinnor nu kan gå först, hur män måste gå till kvarnen. Basílio och Aníbal sa att det mesta ska vi nog klara av men det här med att mala majsen för hand – där går kanske gränsen. Joana sa att det är Frelimo som får kvinnorna att gå främst och männen att ta ett steg tillbaka. För Frelimo är kvinnorna viktiga och det får effekt. Männen höll med men menade att det är viktigt att Frelimo inte blir för mycket bara för kvinnor. Frelimo är deras parti och de pratar om det som något de äger och som skapar förändring.

Senare på eftermiddagen var jag på ett seminarium där en föreläsare från Maputo pratade om Frelimo som ett enväldigt, maktgalet, genomkorrupt parti som inte längre har någon social bas eller legitimitet. Han menade att partiet endast ses som en korrupt maktapparat av vanliga moçambikier. I sin statistik över olika utvecklingsfrågor blev Frelimo och tillhörighet till partiet i princip ett skällsord och förknippat med att på grund av en eller annan orsak vara tvingad att vara med i partiet.

Två helt olika bilder av samma sak. Var ligger sanningen och vem har rätt till den? Det är lätt att politisk korrekt (inte minst ur givarsynpunkt) förkasta allt som har med partiet att göra. Och det går sannerligen att bevisa mycket som inte går korrekt till både högt och lågt. Men samtidigt får man inte bortse ifrån de som fortfarande tror på partiet – alldeles frivilligt, inte minst av historiska skäl.

Diplomatins gränser

Publicerad den av
Svara

Har skrivit några gånger tidigare om måndagar i Niassa. Många gånger har de sin beskärda del av kaos, särskilt om man har varit borta några dagar som var fallet igår.

Det första som hände var att jag fick reda på att en av kollegorna försvunnit två dagar förra veckan och suttit i fängelse efter en olyckshändelse med bil under oklara omständigheter.  En kollega (inte samma) kom inte tillbaka till jobbet efter lunchen men dök upp på kontoret några timmar efter kontorstid med stort pratbehov om olycklig kärlek samt att han polisanmält sin ex-flickvän för att hon slagit sönder hans bil. Under eftermiddagen ringde en samarbetsorganisation och presenterade stora interna problem som är väldigt kritiska för organisationens framtid. Akut behov av insats från vår sida. Kvällen avslutades med ännu ett samtal med en vän i Lichinga som inte mår särskilt bra. Under denna måndag försökte jag samtidigt koncentrera mig på det naturresursprogram som vi just fått inbjudan från ambassaden att ta fram, läsa dokument, boka möten och tänka strategiskt.

Idag har fortsatt på ungefär samma sätt. Efter lunch gick jag på ett möte där jag träffade en kvinna med tjusig titel som arbetar på en europeisk ambassad (inte Sveriges) i Maputo. Hon berättade för mig att hon jobbar med Niassa på ambassaden och att hon besöker provinsen nästan en gång om året. När jag sa att jag bor här sedan två år tillbaka slog hon ut med armarna och sa att det måste vara så lugnt och skönt att bo här – inte så mycket jobb, lugnt tempo och inte så mycket stress.

Vanligtvis håller jag mig när sådana kommentarer framförs men inte idag. Jag svarade lugnt att det verkar vara en vanlig fördom bland många ambassadmänniskor i Maputo. Damen vände på klacken och kom inte åter till samtalet. På torsdag åker hon tillbaka till Maputo och har då klarat av sitt två dagar långa, nästan årliga besök, i Niassaprovinsen där allt är så lugnt, skönt och där ingen jobbar särskilt mycket…

Nära och långt borta

Publicerad den av
Svara

Jag firade midsommar i Maputo på ett mer ”svenskt” sätt än vad jag gjort någonsin i Sverige. Trevligt och gott!

Möten och lägenhet

Publicerad den av
Svara

Ursäkta frånvaron här på bloggen. Har varit i Maputo ungefär en vecka och ägnat dagarna åt möten med givare för att diskutera Kooperation utan Gränsers framtid här i Mocambique. Även om inget är helt klart än kan jag säga att det är mycket spännande på gång vilket känns väldigt roligt.

Nedan några bilder från lägenheten som mer eller mindre börjar komma i ordning. Har under de senaste dagarna maniskt knackat i väggarna och konstaterat ganska omfattande vattenläckor (som ägaren försökt måla över…).

Har fått upp hängmattan på balkongen, väldigt fint att hänga där och titta ut över hamnen.

Kyla och personalmöte

Publicerad den av
Svara

Från igår eftermiddag till nu har vi varit tillfälligt avskurna från omvärlden då den fiberoptiska kabeln i Xai-Xai (ännu en gång) gick sönder. Skönt att vara tillbaka.

Här har blivit fruktansvärt kallt. Lichinga ligger på en högplatå på ungefär 1300 meters höjd och är en av de kallaste platserna i Mocambique. Sover med täcke, filt och överkast (temperaturen inne och ute är densamma på grund av oisolerade hus).

Igår hade vi personalmöte och pratade framtid för Kooperation Utan Gränser i Mocambique vilket är både tungt och roligt på samma gång. Tungt för att alla inte kommer fortsätta med oss efter årsskiftet men roligt för att det trots allt verkar som att det blir en fortsättning men i ny form.

Efter långa diskussioner var det lotteri, ordnat av chaufförerna, med t-shirts och kepsar som vi fått av organisationer och institutioner (den ena fulare än den andra). Det gick hett till… Se foton nedan.

Bidrag till korruptionsdebatten

Publicerad den av
Svara

I senaste nummer av OmVärlden (Sidas tidning) har Andreas, Kooperation Utan Gränsers finanschef i Niassa, och jag skrivit ett debattinlägg angående biståndsministerns och regeringens kamp mot korruptionen inom biståndet och i biståndsländerna.

”Korruptionskamp har fel fokus”

Biståndsministerns satsning för att få bort korruption kopplat till det svenska biståndet slår snett. En satsning på det civila samhället i mottagarländerna är vad som behövs, menar skribenterna.

Läs hela artikeln på OmVärldens hemsida, klicka här! Läs gärna tidigare blogginlägg om korruption här på bloggen genom att klicka på Korruption och Biståndspolitik i kategorierna till vänster här på sidan.

Fisk, deltagande och politik…

Publicerad den av
Svara

Det är några dagar sedan jag skrev, ibland infinner sig inte skrivlusten och/eller koncentrationen, men det är inte för att ingenting händer (det är sällan fallet här…). Igår fick jag besked från kollegorna i Maputo att flyttlasset har kommit fram, emellertid lite oklart i vilket skick, det får konstateras när jag kommer dit till helgen.

Diskussionerna går som vanligt högt och lågt på kontoret. Igår var en av de diskussioner med mest engagemang och med flest deltagara en om fisk, mannen som säljer fisk och skaldjur kom nämligen till kontoret. Storlekar diskuterades hej vilt och när förhandlingarna var klara låg det enorma fiskar och räkor i kylen och på vissa andra ställen, något som orsakade en föga trevlig lukt…

Idag har vi börjat dagen med att diskutera tendensen inom utländska organisationer som arbetar med program med fokus på ”medborgarrättskunskap” (cidadania på portugisiska) och deltagande: Pengar läggs på aktiviteter som förmodligen ser bra ut på pappret (och som konsumerar en ansenlig del av budgeten) men som inte kommer ha något resultat, särskilt inte för vanligt folk ute i byarna.

Vi fortsatte sedan med en diskussion om de kommittéer som ska hantera de pengar som företag (i detta fall skogsföretag) som investerar i en by har skyldighet att ge till byn. Under veckan har Kooperation Utan Gränser tillsammans med Fundacão Malonda hållt en utbildning för just en sådan kommitté i Muembedistriktet.

Nu på väg till möte med provinsregeringen för att diskutera metoder för utvecklingsobservatoriet. Vi misstänker att de är lite arga.

Fortsättning följer…

Tingens hållbarhet

Publicerad den av
Svara

 

I biståndssammanhang pratas mycket om hållbarhet i betydelsen hur insatser kommer att ge resultat som håller i det långa loppet. I vårt fall handlar detta bland annat om hur de organisationer vi stödjer kommer att klara sig efter att stödet har upphört.

Ofta när detta diskuteras tänker jag att det är en helt orealistisk tanke att de ska bli ekonomiskt oberoende och klara av att med egna medel få ihop till samma resurser som de får genom ett externt stöd. Jag tänker även att detta inte är ett rimligt krav. Om vi går till det svenska civila samhället, exempelvis idrottsrörelsen, så får den efter kanske 100 år, fortfarande statligt bidrag för att överleva. Sveriges civila samhälle överlever i mångt och mycket för att det finns tillgång till externa resurser.

Så, hur tänker vi när vi kräver att civila samhället i en av de fattigaste provinserna i ett av världens fattigaste länder ska vara ”hållbart” och ekonomiskt oberoende efter 2-3 års externt stöd? Varifrån är det tänkt att de ”interna” resurserna ska komma?

Om vi vidgar hållbarhetsperspektivet något blir det mer rimligt. Om vi låter det handla om att det finns ett slags politisk hållbarhet i betydelsen att det finns en medlemsbas med ökat medvetande, en kunskap om organisationsdemokrati , en kraft inom organisationerna att öka den individuella och kollektiva samlade kunskapen samt en övertygelse om vikten av att jobba tillsammans. Den typen av hållbarhet är rimlig att analysera efter några år.

När jag besökte vår partnerorganisation UCA häromdagen blev jag väldigt glad över att se vad de höll på med på gården, se fotot ovan. Kanske trivialt men kunskapen om hur en bil, motorcykel eller moped ska lagas kan vara väldigt avgörande – att organisationen själv, med egen kunskap, kan lösa ett problem utan att vara beroende av några finansiella resurser.

Bestämde direkt att UCAs chaufför (som var den som mekade med bilen) ska bjudas in till ett utbyte med chaufförerna/medarbetarna i ett antal andra projekt som inte är lika händiga. Som ett sätt att skapa hållbarhet.