I veckan har president Guebuza varit i Niassa och rest runt och besökt ett antal distrikt. Nationella tidningar har rapporterat om besöket och lyft fram en väldigt positiv bild av utvecklingen i provinsen. Presidenten har framför allt besökt de större (relativt sett) privatsektorsatsningar som gjorts, bland annat med trädplanteringar, nötplantager och turistinvesteringar. Självklart har även den allmänna socioekonomiska situationen diskuterats med provinsens ledare och invånare. Notícias skriver från besöket att det nu finns matsäkerhet i Niassa, om stora framgångar inom utbildningssektorn.
Visst är det viktigt att lyfta fram framstegen och visa att det går – kanske särskilt för en provins som Niassa där det kollektiva självförtroendet är extremt lågt och provinsens självbild väldigt negativ. Detta är provinsen där ingen vill vara – alla vill bort för här finns ingenting. Säger man.
Men avståndet mellan att säga att här finns ingenting och här finns allt (som det verkar i rapporteringen från presidentens vecka här) är extremt långt. Vem tjänar på dessa vitt skilda bilder och vad skapar de för förändring? De facto är allt verkligen inte bra här. Det är lätt att förlora sig i diskussionerna kring det relativa och det absoluta. Jag argumenterar alltid för att vi måste jämföra tillståndet idag med hur det var på samma plats tidigare – om vi inte gjorde det skulle den bild vi fick av utvecklingen på en plats som denna vara otroligt deprimerande. Men samtidigt måste vi alltid referera till mer absoluta saker – och inte förlora oss i det relativa som visar oss en riktning men säger oss lite om den faktiska situationen.
Det har blivit mycket bättre. Men det är fortfarande 100 barn i varje skolklass, majoriteten av befolkningen kan inte läsa och skriva, det finns inte mediciner på sjukhuset och de flesta bor så långt från den offentliga sjukvården att det inte är mödan värt att försöka ta sig dit även vid allvarligare sjukdom. Det är inga relativa omständigheter utan den verklighet som människor lever i varje dag.
Det är helt förståeligt att provinsen (då särskilt provinsregeringen) vill visa upp en positiv bild men den måste ju rimligen ha något med vanliga människors verklighet att göra. Det är samma sak med de lyckade privata initiativen som visas upp – vi vet att de har en baksida, den är väldigt känd och närvarande för alla provinsens invånare. Men när presidenten kommer på besök är det som att det är teater som beställs – människor instrueras till vad de ska säga. Att många bönder förlorat sitt land i skogsföretagens framfart och att lokalsamhällenas rättigheter inte respekteras – det kommer aldrig fram men alla vet att det är så. Återigen, vem vinner på detta och vilken förändring skapar det?
Samtidigt är balansgången svår och man ska nog inte underskatta vikten av att provinsens självförtroende (om man kan prata om ett sådant) stärks.
Här nedan en bild på presidenten. På hans högra sida sitter Lucia, representant för civilsamhällesforumet i Cuamba. Lucia läste ett meddelande från det lokala civilsamhället till presidenten. Även om talet hon läste blivit korrekturläst av distriktsregeringen var det inte riktigt så tillrättalagt som många andra. Här fick herr Guebuza i alla fall höra om de reella problemen som människor i Cuamba kämpar med varje dag. Så väl Guebuza som utbildningsminister Aires Aly svarade ingående på all kritik som lyftes fram. Civilsamhällesforumet i Cuamba är en av Kooperation Utan Gränsers partnerorganisationer i Niassaprovinsen.
In- och utvecklingar 
