Round-table on natural resources at Stockholm +40

Today Swedish Cooperative Centre, Forum Syd and Church of Sweden organised a round-table discussion at the Stockholm +40 international conference on sustainable development. Please see below a brief description on some of the conclusions as well as some photographs.

Summary of round-table

In the struggle over natural resources, peasants and artisanal miners – some of the poorest peoples in the world act on the same arena as some of the world’s biggest companies. The peasants depend on natural resources for their survival – the companies depend on profitable exploration. Brown Motsau from  The Bench Marks Foundation in South Africa, Daniel Ribeiro from Friends of the Earth (Mozambique) and Maria Stridsman from Sida discussed how the challenges and conflicts can be overcome through national and international regulations. Many participants from the audience, for example from Egypt, Mongolia and Argentina, shared their experiences on the topic.

Concluding two main points from the round-table

The base for the two points, is the need for a rights-based perspective where the State is the duty bearer and the citizens are the right-holders. Private entities cannot be assigned the responsibility to guarantee human rights. Another point of departure for all three points is that we are convinced that economic growth must not be created at the expense of unsustainable extraction of natural resources and violation of human rights. We have had enough of green-washing!

We suggest that the positions of the Swedish Government during Rio+20 should be based on the following principles:

1. Ensure mechanisms to hold Governments and private sector to account

There is a need to enforce mechanisms that guarantee that local populations can hold governments and private investors in extractive industries and land-based investment into account and demand respect for human rights, transparency, economic and environmental justice as well as sustainable development. Three concrete examples:

  • The UN John Ruggie Principles – Guiding Principles on Business and Human Rights: UN’s ‘Protect, Respect and Remedy’ Framework which implies a shared responsibility among corporations and governments for human rights.
  • Extractive Industry Transparency Initiative (EITI) – addressing the issue of transparency in extractive industry contracts and tax paying – both from Government and private sector.
  • As proposed by the special UN rapporteurs, we support the idea of Rio+20 national accountability mechanism – “Sustainable Development Councils” – holding governments to account to follow what has been agreed during the Rio+20 conference. Local stakeholders, including CSOs and local communities, must be guaranteed a voice and participation.

2. Ensure the right to development for local populations, indigenous and tribal peoples

The round-table underlined the importance of Free Prior Informed Consent (FPIC) stated by the ILO Convention on Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries 169/1989. The convention ensures that every effort is made by the States to fully consult with indigenous people in the context of development, land and resources including timber, soil or subsoil mining and on any public policy affecting them. This embraces the right of indigenous peoples, as land and resource owners, to say no to proposed projects at any point during negotiations with governments and/or extractive industries. The round-table gave examples from a large number of countries, including South Africa, Argentina, Mongolia and Mozambique, where this principle is not being followed.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Svar på tal om hållbart jordbruk i Afrika

Idag publicerar Kooperation Utan Gränser, Naturskyddsföreningen och Svenska kyrkan en artikel på Newsmill med anledning av biståndsministern inlägg om afrikanskt jordbruk:

Biståndsministern vill att afrikanska bönder ökar gifter i jordbruket

Publicerad: 2012-04-03 10:04, Uppdaterad: 2012-04-03 10:04

Företrädare för Kooperation Utan Gränser, Naturskyddsföreningen och Svenska kyrkan: Gunilla Carlsson vill att Afrikas småbönder ska använda mer gifter för att utveckla sitt jordbruk. Det är både fel och farligt. Istället borde bönderna få stöd för att satsa på ekologiskt hållbara metoder.

http://www.newsmill.se/artikel/2012/04/03/bist-ndsministern-vill-att-afrikanska-b-nder-kar-gifter-i-jordbruket

Zimbabwe – landet med världens bästa klimat

Ikväll har jag varit på ett mycket inspirerande seminarium om Zimbabwe organiserat av Forum Syd. Sten Rylander, före detta ambassadör i Zimbabwe, och Magnus Carlquist, nuvarande biståndschef på Sveriges ambassad i Zimbabwe höll varsitt anförande. Efter det var det mingel och bokbord med svenska organisationer aktiva i Zimbabwe.

Några nedslag i historian

Sten pratade om Zimbabwes historia och Sveriges relation till landet och lyfte bland annat fram problematiken kring att Sverige blundade för den massaker där 30 000 människor dödades av regeringen under mitten av 80-talet. Och varför blundade man? För att inte ”störa” den goda relationen med det nya självständiga Zimbabwe.

Han tog upp den kontroversiella och våldsamma jordreformen i början av 2000-talet och beskrev den som ”rätt sak med fel metod”. Han ifrågasatte att den dröjde så länge, enligt den överenskommelse som slöts med före detta kolonialmakten England vid självständigheten, den så kallade Lancaster Houseöverenskommelsen, skulle en omfattande jordreform genomföras 1989 med ekonomiskt stöd av England (som Margret Thatcher, som då sittande premiärminister, inte var så intresserad av att bidra till).

Demokratisering, val och konstitution

Självklart upptog demokratiseringsprocessen, konstitutionen, val och vad som kommer att hända när Mugabe trillar av pinnen en stor del av såväl Stens som Magnus presentationer. Vad gäller den senare frågan var de överens om att det är förutsättning för förändring men att tiden efter Mugabe sannolikt kommer att bli turbulent och fylld av en otäck maktkamp inom Zanu – att Mugabe trots allt står för en ”kitt” som håller ihop partiet.

Just nu tas en ny konstitution fram i Zimbabwe – en process som har fått omfattande stöd av svenskt bistånd. Magnus var tydlig med att detta är ett risktagande – det finns en risk att svenska skattepengar investerade i detta inte kommer att ge något alls om processen havererar. Samtidigt är UD och Sida överens om att det är värt att ta den risken. Det pågår en kamp om tiden för nästa val där Zanu vill att det ska ske så snart som möjligt medan oppositionspartiet MDC och SADEC (Southern Africa Development Community) bestämt hävdar att det måste ske efter att den nya konstitutionen har trätt i kraft, och följa densamma. Båda underströk vikten av att konstitutionsprocessen specifik och landets utveckling generellt måste vara driven av zimbabwier med stöd av SADEC – och inte av biståndsgivare.

Koppling till vårt arbete?

Magnus pratade om vikten av stöd till zimbabwiska organisationer som kan bidra till mänskliga rättigheter och demokratisering. Han var dock noga med att det inte är de utländska organisationerna som kan ge det avgörande bidraget utan de zimbabwiska lokala organisationerna.

Läs mer

  • Läs Sveriges strategi för biståndsinsatser i Zimbabwe – klicka här!
  • Vår avgående regionchef i Södra Afrika bloggade om Zimbabwe till december 2011, bloggen ligger fortfarande uppe – klicka här!
  • Det finns många spännande böcker om Zimbabwe, bland andra av författaren Heidi Holland, besök hennes hemsida – klicka här!
  • Ett lite annorlunda tips: Heidi har ett bed & breakfast i Johannesburg som varmt rekommenderas för den som ska spendera en natt eller flera där – det bjuds på spännande diskussioner om Mugabe, Mandela med flera, klicka här!

Och rubriken på detta inlägg? Sten menade att det finns forskning som visar att Zimbabwe har världens bästa klimat och att detta var något han tänkte på ibland under sin tid som ambassadör när allt annat var riktigt riktigt dåligt; att klimatet i alla fall är det bästa!

Minst hälften av kakan…

Idag har vi tillsammans med LRF publicerat en debattartikel i GöteborgsPosten, Arbetarbladet och Västerbottens folkblad med anledning av internationella kvinnodagen. Budskapet är hämtat från vår kampanj där vi belyser situationen för kvinnliga bönder i Afrika och kräver av regeringen att åtminstone 50 procent av Sveriges bistånd ska gå till kvinnor. Läs artikeln här!

Ikväll kommer även Linda som har haft Världens tuffaste jobb att gästa Pekka Heino i Go’ kväll, 18.15 eller på SVT play.

Korta fakta om jämställdhet, fattigdom och bistånd

Enligt FN lever 1,4 miljarder människor i världen på under 1,25 dollar om dagen vilket innebär att de är absolut fattiga. Nästan tre av fyra av jordens fattiga bor på landsbygden och de flesta livnär sig på jordbruk eller sysselsättningar kopplade till jordbruk. Majoriteten av världens fattiga är kvinnor och ungefär 700 miljoner kvinnor och flickor på landsbygden lever i absolut fattigdom. Enligt FAO lägger afrikanska kvinnor 40 miljarder timmar om året på att hämta vatten.

Det globala biståndet till jordbruk har minskat kraftigt de senaste decennierna och i mitten av 2000-talet motsvarade det endast 3,4 procent av det totala utvecklingssamarbetet. 20 år tidigare låg det på 12 procent. Att öka biståndet till jordbruk borde vara självklart i arbetet för jämställdhet och mot fattigdom!

Kvinnodagen i Mocambique

Här i Mocambique är det ingen större uppmärksamhet på kvinnodagen eftersom man har sin egen om en månad – Mocambikiska kvinnans dag den 7 april, Josina Machels dödsdag 1971. Josina gick i unga år med i befrielserörelsen Frelimo och grundade dess kvinnoavdelning. Hon var gift med Samora Machel, Moçambiques förste president efter självständigheten. Josina är en närvarande förebild för kampen för kvinnors rättigheter och deltagande i politiken i Moçambique.

Konsulter, investeringar och tid

Väldigt små exempel blandas med gränsöverskridande generaliseringar vilket gör det lite svårt att följa (eller snarare hitta) den röda tråden men det är å andra sidan väldigt engagerande för tankarna. Gårdagens panel om hur jämställdhetsarbetet ska finansieras var inget undantag.

Pakistan gjorde ett inlägg på den lilla skalan som jag tyckte var väldigt tänkvärt:

”One has come across programmes where 50 per cent of the budget goes to consultants – is that reasonable?” Det här med konsulter är ju något jag själv ondgjort mig över, bland annat här på bloggen – läs gärna inlägget Alltså det här med konsulter.

En kvinna från en amerikansk organisation tog upp ett par viktiga tankar. Hon kritiserade hur biståndsgivare gärna pratar om hur mycket pengar vi vill och kan investera i utvecklingen. Men runtom i världen, på de platser där vi vill investera finns människor som har en kunskap, klokskap och erfarenhet – som de gärna skulle vilja investera. Men det är få som tar sig tid att lyssna på dem. Hon kritiserade även resultathetsen inom biståndet och menade att det nog är många biståndsmottagare i världen som skulle vilja säga: Ge oss inte så mycket pengar – ge oss istället tid att visa vilka resultat vi kan skapa.

Och i anteckningsblocket råder som vanligt organiserat kaos…

Vems demokrati…

Här kommer en kritisk reflektion på morgonkvisten!

Under arbetet i Moçambique har jag många gånger reflekterat över hur vissa människor (oftast de som inte själva är från Moçambique) har en helt obegränsad (och okritisk) tilltro till civilsamhällesorganisationer som demokratins främsta väktare. Organisationerna görs (ofta av stora utländska organisationer) till tyngre och mer trovärdiga än de folkvalda politikerna i landet.

Det är inte så att jag blint tror att folkvalda politiker i alla länder har folkets bästa för sina ögon. Men folkvalda är de vilket gör att vi (om vi är med i ”folket”) kan utkräva ansvar från dem och även rösta bort dem i nästa val om vi inte tycker att de uppför sig (och ja, jag är medveten om att det kanske inte alltid finns så många alternativ, men ändå).

Under CSW-konferensen här i New York blir detta dilemma tydligt. Inne i FN finns de allra flesta länder närvarande och de talar i egen sak. Där sitter ministrar för jordbruk, jämställdhet och jämställdhet från Frankrike, Guatemala och Angola och pratar om vad de har åstadkommit eller inte åstadkommit.

Utanför konferensen pågår ”NGO Forum” där civilsamhällesorganisationerna organiserar parallella events. Tyvärr är det långt mindre av ”att tala i egen sak” där. Istället är forumet väldigt dominerat av amerikanska (många gånger kristna) organisationer som pratar om hur de stärker kvinnor i Sydostasien, Mellanöstern och så vidare.

Som nämnt nedan är det tema som står i fokus för hela konferensen och också för forumet, ekonomiska och politiska möjligheter för kvinnor som lever i fattigdom på landsbygden. Men av rörelser som organiserar just dessa kvinnor ser vi inte mycket av i NGO-programmet – knappast en bonderörelse från Syd så långt ögat når.

Vissa menar att vi alla är ”systrar” (det ofta kvinnor från mer priviligierade länder som använder den termen) och att vi att västerländska ”systrar” kan tala för alla andra – men det funkar ju naturligtvis inte om det är den så kallade systern med mer makt och övertag som bestämmer att hon kan tala för den andra.

Dags att göra sig redo för dagen – paneldebatt i plenum om ”empowerment of rural women” och sedan seminarium om kooperativ och landrättigheter. Har förresten lagt till en liten historia i inlägget nedan om Att känna skillnaden, kolla gärna!

Landsbydgsutveckling på Manhattan…

Har just anlänt till New York där jag ska delta i FN:s kvinnokommissions 56:e session. Temat för årets möte är ekonomiskt stärkande av kvinnor på landsbygden, genusmedveten samhällsstyrning och fattigdomsbekämpning.

Jag representerar Kooperation Utan Gränser i den svenska delegationen och kommer att få chans att sitta med på förhandlingar, diskussioner och seminarier. På tisdag ska jag sitta med i en panel och diskutera betydelsen av kvinnors rätt till mark för ekonomisk utveckling med Moçambique som exempel.

Årets tema knyter väl an till Kooperation Utan Gränsers kampanjarbete med att lyfta fram villkor för bondekvinnor i Södra och Östra Afrika. Inom denna kampanj har vi bland annat drivit frågan om att minst 50 procent av Sveriges bistånd ska gå till kvinnor. Vi lyfter även fram att satsningen på jordbruket är helt avgörande för att förbättra situationen för kvinnor som lever i fattigdom.

Enligt FN lever 1,4 miljarder människor i världen på under 1,25 dollar om dagen vilket innebär att de är absolut fattiga. Nästan tre av fyra av jordens fattiga bor på landsbygden och de flesta livnär sig på jordbruk eller sysselsättningar kopplade till jordbruk. Majoriteten av världens fattiga är kvinnor och ungefär 700 miljoner kvinnor och flickor på landsbygden lever i absolut fattigdom.

Det globala biståndet till jordbruk har minskat kraftigt de senaste decennierna och i mitten av 2000-talet motsvarade det endast 3,4 procent av det totala utvecklingssamarbetet. 20 år tidigare låg det på 12 procent. Att öka biståndet till jordbruk borde vara självklart i arbetet för jämställdhet och mot fattigdom.

Läs gärna mer om detta i vår rapport Jämställdhet minskar fattigdom!

Läs mer om FN:s kvinnokommission!

Nu sitter jag på ett hotellrum på Manhattan (se foto nedan på utsikten) och tänker att det här med tidsskillnader passar mig ganska bra – det gör ju att dagen får ungefär så många timmar som den borde ha… Kontrasten är stor mellan Manhattan och alla de kämpande kvinnor jag träffat på Södra Afrikas landsbygd – desto viktigare att aldrig glömma vad som verkligen står i centrum!

Efter en tids frånvaro från bloggen kommer jag att försöka skriva kontinuerligt under veckan här så välkommen åter (igen)!

Segerfeldts magiska hand

Häromdagen publicerade biståndskritikern Fredrik Segerfeldt (Timbro) en artikel på Newsmill med titeln ”Ersätt bistånd med migration och handel”. En titel som har lika mycket sans i sig som att exempelvis säga ”Ersätt svensk grundskola med migration och handel”.

Varför är det så frestande för biståndskritiker att föreslå att grundläggande rättigheter och samhällsservice i fattiga länder (helst de allra fattigaste) kan bytas ut mot något helt annat? I Sverige föreslår vi väl aldrig att vi skulle kunna ersätta skola eller sjukvård med investeringar i en helt annan sektor?

Segerfeldt menar att det nuvarande biståndet är en skandal utan några som helst bevis på positiva resultat. I en färsk rapport från Timbro föreslår han att vi ska sätta till en utredning av det svenska biståndet (jag har tidigare frågat mig här på bloggen om det finns någon verksamhet som är så utvärderad som just biståndet?). Segerfeldt och Timbro hjälper till och med till att ta fram direktiven för vilka områden som rapporten ska komma fram till att vi ska arbeta inom.

Det verkar lite underligt att redan innan utredningen är gjord fastslå att den i princip ska föreslå att vi ska ersätta  bistånd med och migration och handel? Kanske är det då inte så nödvändigt med en utredning utan vi kan med Timbros hjälp och specialkunskaper (inte minst praktiska erfarenheter från utvecklingsländer och konkret biståndsverksamhet) gå direkt på rekommendationerna att satsa på marknadsekonomi, enkom. Segerfeldt är ju dessutom väldigt bekymrad över summorna som läggs på bistånd och utredningar är ju som bekant dyra historier – så skippa den helt!

Ett par funderingar kring denna tro på handel och privata sektorn som den mest effektiva sektorn att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor, kopplade till det som Segerfeldt pratar sig varm om: evidensbaserade metoder (som också nämns i hans artikel på Newsmill).

Varifrån hämtar han dessa evidens att handel per automatik leder till fattigdomsminskning i länder där utbildningsnivån är extremt låg (i många biståndsländer kan inte hälften av befolkningarna läsa eller skriva, ännu mindre andel kvinnor), där skattesystem (för företag och individer) är svaga eller i vissa fall obefintliga vilket minimerar handelns bidrag till en skattefinansierad välfärd, där minimilönerna hålls så låga (till stor del på grund av internationella påtryckningar) så att en minimilön inte lyfter en familj ur absolut fattigdom, där statens kapacitet att följa upp lagar är så svag att överträdelser mot lagar som är centrala i investering och handel (så som de om skatter, miljö, arbete och mark) är mer en regel än ett undantag, för att nämna några strukturella faktorer?

Moçambique är ett exempel på ett land som uppvisar en imponerande ekonomisk tillväxt och har så gjort under ett antal år. Fattigdomsminskningen är emellertid inte lika imponerande utan har snarare helt stagnerat de senaste åren. Skillnaden mellan rika och fattiga ökar och de allra fattigaste kommer allt längre ifrån fattigdomslinjen, det vill säga att fattigdomen blir allt djupare. Detta ekonomisk tillväxt, marknadsekonomi och storskaliga investeringar till trots.

Det är inte bara på makronivå som vi kan konstatera att utvecklingen inte går åt samma håll som den ekonomiska tillväxten. I vårt praktiska arbete i Moçambique ser vi varje dag de negativa konsekvenserna av storskaliga investeringar, bland annat inom skogsbruk, och hur lokalbefolkningen på de platser där investeringarna genomförs tydligt säger att de hellre skulle slänga ut företagen än att ha det som det är nu (detta arbetstillfällen till trots). Det är tydligt för befolkningen vad de förlorar (exempelvis mark och investerad tid i det egna jordbruket vilket bidrar till risk för matosäkerhet) men mycket otydligt vad de vinner.

Det skulle därför vara spännande att se de bevis som Timbro har för att handel, utan stärkande av grundläggande samhällsstrukturer och –service, med en magisk hand kommer förbättra fattiga människors levnadsvillkor.

Bönder i samtal med svenska biståndsministern

I eftermiddags besökte Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson byn Licole där hon åt lunch tillsammans med en grupp från byns bondeorganisation. Lite av ett fantastiskt möte måste jag säga!

Sittandes på trappen till en av böndernas hus (mocambikiska säkerhetspolisen protesterade och menade att det måste finnas stolar till ”grandes chefes” men vi förklarade att så var det inte tänkt denna gång), ätandes böngryta och xima (majsgröt) fick ministern och hennes kollegor höra berättelser om de utmaningar och konflikter som bönderna har med det i huvudsak svenskägda företaget Chikweti. Att de inte håller vad de lovar, att de planterar tall i böndernas fält och att de satt byinvånare i fängelse under konflikten. Bönderna berättade att företaget gärna får vara där, men då får de följa lagar och respektera byinvånarnas viljor och intressen. Annars är de inte välkomna. Med konkreta, självupplevda exempel, gav bönderna en tydlig bild av problematiken med storskaliga utländska investeringar och att de på intet sätt är självklart positiva för lokalsamhällena.

Detta sägs, med självförtroende och självklarhet rakt ut inte bara inför ministern, UD-personal från Sverige och representanter från regeringen utan även inför representanter för Chikwetis, inklusive den nye VD Chris Bekker, som även de närvarade vid mötet.

Efter att bönderna pratat klart höll Chris en presentation om hur företaget ser på konflikterna och att de framöver kommer att ändra sina strategier för hur de förhåller sig till lokalsamhällena, att det ska allokeras pengar och upprättas mekanismer för hur avtal ska ingås med samhällena. Detta är som natt och dag i jämförelse hur det lät i början av året.

Besöket avslutades med att biståndsministern fick en bananstock och en cassavaplanta.

I bilen från Licole till Lichinga kommenterade koordinatören för provinsens bondeunion: ”Jo visst, Chikweti pratar på ett annat sätt, men vi kommer inte att nöja oss innan vi kan se konkreta förändringar i praktiken.”

Ord och inga visor – precis som det ska vara!