Som jag skrev i inlägget nedan befinner sig biståndsminister Gunilla Carlsson på besök i Niassa. Om ett par timmar ska hon äta lunch tillsammans med en grupp bönder i Licole. På menyn står bland annat böngryta, kokt cassava, ris, xima och fiskgryta. Allt utom fisken kommer från böndernas egna fält. Imorse var vi och hälsade på köket där det var full rulle! Några foton nedan från morgonens övningar där sju kvinnor och fem män har lagat mat hela morgonen…
Har just haft ett samtal med en Niassabaserad organisation som heter ACABE. ACABE arbetar med barns rättigheter och är en del av ett nationellt nätverk för barns rättigheter, Rede da Criança. Här i Niassa har ACABE finansiering från den danska organisationen Ibis och i Maputo har Rede da Criança finansiering från den svenska organisationen Diakonia. Ibis och Diakonia ingår båda i det övergripande civilsamhällesprogrammet AGIR som finansieras av svenska och danska ambassaderna i Maputo. Kooperation Utan Gränser ingår också i AGIR och idag kom ACABE till oss för att fråga om vi kunde finansiera dem. Ibis finansiering till ACABE i Niassa kommer emellertid inte från AGIR utan från ett annat civilsamhällesstödprogram som heter MASC och är finansierat av Irland och England. Allt klart som korvspad?
De förklarade att de ändrat strategi tre gånger under de senaste tre åren. De började med att sprida kunskap om barns rättigheter genom teater, dans och sång (i ett antal distrikt i provinsen) men bytte sedan till att arbeta med påverkansarbete i regeringens planeringsarbete på distriktsnivå för att säkra att barns rättigheter finns med (i ett antal andra distrikt i provinsen, varvid de lämnade de första) för att sedan börja arbeta med att följa upp regeringens arbete med fokus på barn (i ett distrikt i provinsen, varvid de lämnade de första och de andra). Klart som korvspad?
Vi frågade vad alla dessa ändringar kom ifrån? Första meningarna i svaret baserade sig helt och hållet på att givaren hade ändrat sig ett antal gånger, avbrutit kontrakt och sagt att om de ville fortsätta med finansiering fick de byta strategi. Allt som de berättar om sin organisation utgår ifrån finansiärens åsikter och inriktningar – när den byter strategi – då följer organisationen efter. Klart som korvspad?
Dagens bistånd präglas av tjusiga dokument och vackra ord om ägarskap och partnerskap paketerade i olika internationella Agendor så som Paris, Busan och Accra, men ju längre ner/ut/upp man kommer, desto svårare blir det att se dessa principer i praktiken. Däremot inte sagt att det inte ser bra ut i resultatmatrisen eftersom utländska organisationer genom finansiering kan styra så att de moçambikiska organisationerna gör precis vad vi vill. Att de inte uppnår sina egna mål och visioner förefaller mindre viktigt. Även den geografiska dimensionen är viktig då många avtal mellan internationella och nationella organisationer skrivs i Maputo – men med vackra löften om hur detta ska skapa resultat i hela landet och hur de nationella programmen baseras på lokalt identifierade behov och intressen. Men ute i hela landet finns inte ens information om de underskrivna avtalen. Biståndsgivare och internationella organisationer understryker och finansierar organisationernas arbete med att kräva ansvar och transparens från regeringen men när det gäller att skapa samma mekanismer för transparens och medbestämmande inom de lokala organisationerna såväl som mellan dem och internationella organisationerna, är intresset inte alltid lika stort.
Ett ganska grumligt korvspad måste jag säga.
Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson påtalar ofta att bistånd inte utvärderas, inte kontrolleras och inte följs upp. Jag började jobba för Kooperation Utan Gränser i juni 2008. Efter att ha jobbat ett par månader reviderade vi innehållet i vårt eget program, för att göra det mer resultatinriktat, relevant och minska budgeten. Någon månad senare genomgick vi en systemrevision genomförd av Ernst & Young, innan det hade vi en intern genomgång av den förra systemrevisionen, genomförd tidigare samma år av samma revisionsfirma.
I januari året efter gjorde vi finansiell revision lite senare samma år tog vi fram uppdragsbeskrivning för en extern utvärdering av programmet i slutet av året 2009. I januari 2010 var det dags för finansiell revision igen. Tanken var att programmet skulle avslutas i december 2010 men eftersom resultat uppnåtts men en längre insats behövdes för att bygga på dessa och göra dem mer hållbara, gjordes ett reviderat programförslag för 2011. I oktober 2010 hade vi interrimrevision och samtidigt en intern compliance monitorering och i början av 2011 slutrevision. Mellan januari-mars gjordes en organisationsutvärdering av Deloitte av Kooperation Utan Gränser i Moçambique. Någon månad efter gjordes en intern compliance monitorering.
Just nu håller vi på med en översikt av nuvarande program, med externa konsulter, för att se vad som bör tas tillvara i framtida program, vilka resultat som bör förstärkas, metoder som ska utvecklas etcetera. Vi har börjat diskutera ToR för årets revision. Utöver dessa processer rapporterar vi resultat och ekonomi halvårsvis till ambassaden i Maputo varefter halvårs-/årsmöten hålls för att diskutera, vi gör interna uppföljningar i Mocambique såväl som med region- och huvudkontor samt halvårsvisa möten med våra samarbetsorganisationer där de utvärderar oss som givare och samarbetsorganisation. Vi gör programmatiska och finansiella uppföljningar med samarbetsorganisationerna varannan månad.
Biståndsministern är välkommen hit – för att bli utvärderad, bedömd, synad i sömmarna, vänd på och kritiserad. Gärna innan nästa uttalande om att biståndet inte utvärderas, inte kontrolleras eller följs upp.
Acontece bastante, pelo menos algumas vezes por mês, que vêm consultores para nós visitarem no nosso escritório em Lichinga. Além de que “consultor” me parece uma profissão um pouco estranha, é também interessante ver como eles se descrevem nos cartões de visita. Nem sempre, mas quase, o cartão contém a palavra “especialista” ou “sénior”. São “Consultores séniores de desenvolvimento organizacional” ou “Especialistas em desenvolvimento organizacional”. O que é estranho, não é o facto que eventualmente são (embora nem sempre) se calhar ambos séniores e especialistas, mas a necessidade de escrever isto no seu cartão de visita.
Estes consultores, quase sempre ligados a algum programa de cooperação internacional, dizem quase sempre (se não sempre) que procuraram por nós para ouvir como nós trabalhamos e para saber mais sobre o nosso programa. Muitas das vezes (quase sempre) os consultores estão a fazer uma avaliação, elaborar uma estratégia ou algo parecido. Embora este interesse (falado) de entender mais e ouvir de nós, é bastante comum que os consultores falam muito, e ouvem muito pouco.
Os consultores falam do seu estudo, do seu trabalho, sobre a visão deles do desenvolvimento do Niassa, o que acham de Moçambique e depois não é raro (mais felizmente não é sempre) que começam a falar sobre as coisas que nós estamos a fazer, embora não sabem nada disso e dizem que estão connosco para saber isto (não sei como está este cíclo de sabedorias). Portanto, estão a nos dizer o que nós fazemos, com quem fazemos e porque fazemos (a nossa sorte – caso não saibamos!).
E depois de falarem tudo isto, vem muitas das vezes (quase sempre), umas perguntas rápidas para nós, cujas respostas ficam assim um pouco penduradas no ar e sem tempo porque naquela áltura, o consultor já gastou todo tempo que ele alocou a nós e ele tem que correr para o próximo encontro (sublinhando que ele tem um programa nestes dias MUITO apertado). A chamada “conversa” termina quase sempre com o consultor a dizer que “Foi MUITO INTRESSANTE conversar connvosco e aprender mais sobre os vossos programas!”. Só que não ouviu nada e definitivamente não tomou lugar nenhuma conversa. Mas intressante foi (para ele).
Consultores quase sempre são loucos por ter todos os documentos – pois ficamos nós (mutas vezes) a procurar documentos internos e externos para entregarmos aos consultores. Dois aspectos sobre os documentos: Mesmo nós termos enviado os nossos relatórios, documentos de programa etc. antes da chamada conversa, quase nunca (se não nunca mesmo) ouvi nenhum consultor a dizer: “Como li no vosso documento…” – mas sempre (quase) dizem “Podem me falar em linhas gerais sobre o vosso programa…”. Pois, querem os documentos para colocarem na lista longa de referências (que não leram – porque pediram as outras pessoas para “falarem em linhas gerais”) no fim do seu documento e serem pagos para terem procurado (mas não procuraram – isto nós fizemos para eles) e lido tantos documentos. Outro aspecto com os documentos é que esperam quase sempre (se não sempre) que nós entreguemos (incluindo procuremos) todos os documentos, mas quando nos perguntamos se podem partilhar o produto do seu trabalho (que muitas das vezes é um documento), quase sempre a resposta é estilo “INFELIZMENTE provavelmente não será possível como isto é um documento interno e eu não tenho poder de divulgar” e para aí adiante.
Outro fenómeno de consultores que parace aparecer especialmente com consultores que passam muito pouco tempo na área geográfica em foco do estudo, por exemplo Niassa no nosso caso, é que quase sempre vem com A solução DO problema (pois há UMA solução e UM problema, segundo estes especialistas séniores). Durante o tempo que gastam de falar de si, do seu trabalho, das suas visões sobre Niassa e Moçambique (que, segundo o que foi escrito acima, leva bastante tempo, sobre algo que sabem muito pouco), apresenta-se muitas vezes (mas nem sempre) A solução de toda A problemática de desenvolvimento que a população do Niassa está a enfrentar. Ora vejamos: A solução DO problema dos camponeses é esta – e assim vem quase sempre (mas não sempre) uma proposta muito específica, muitas das vezes (mas não todas) algo de natureza técnica que, segundo o consultor, resolveria toda a pobreza multidimensional dos camponeses no meio rural de Moçambique.
Os consultores séniores contam a nós coisas sobre o mundo onde nós vivemos (embora estejam cá para aprender de nós), sobre propostas de modelos de desenvolvimento e sugestões que muito pouco (ou quase nada) são adaptadas à realidade daqui (mas como estes séniores têm tempo limitado para ouvir, com os seus programas muito preenchidos, o aspecto que estão a propôr soluções inúteis, nunca ficam a saber).
Como é normal para os consultores levar a cabo algo que mais parece um monólogo (que eles descrevem como uma conversa), não há muito espaço para nós dizermos que sim, compostagem (como um exemplo das propostas de solução que foram nos trazidas por consultores) provavelmente é UMA parte da solução de UMA parte dos desafios bastante abrangentes enfrentados pelos camponeses Niassenses, mas ao mesmo tempo deveriamos ter em mente outros factores de natureza social, económico, cultural, climatérica ou outra. E embora quase sempre o consultor tenha A resposta daquilo que já antes tinha definido como O problema, acha, como foi dito, que foi MUITO INTRESSANTE conversar connosco e aprender mais.
Mas quase nada conversamos, nada aprenderam e também não foi muito interessante.
*Este texto foi publicado em sueco, aqui no blog, há algumas semanas.
Inte så sällan, kanske några gånger i månaden, kommer konsulter på besök hos oss i Lichinga. Förutom att ”konsult” är ett ganska underligt yrke är det alltid intressant att se hur dessa konsulter beskriver sig på sina visitkort. Inte alltid men nästan finns antingen ordet ”specialist” eller ”senior” med i titeln. De är ”Senior organistional development consultant” eller ”Organisational development specialist”. Det är inte det faktum att de eventuellt (dock inte alltid) är kanske både seniora och specialister, utan behovet av att skriva detta på sitt visitkort.
Dessa konsulter, i princip alltid kopplade till någon typ av biståndsverksamhet, säger nästan alltid (om inte alltid) att de har sökt upp oss för att höra om hur vi jobbar, för att få veta mer om vårt arbete. De arbetar ofta (nästan alltid) med en utvärdering eller med att ta fram en strategi eller liknande. Trots detta (påstådda) intresse av att veta mer och lyssna, slutar det ganska ofta (dock inte alltid) med att de pratar mest och inte lyssnar särskilt mycket.
De pratar om sin studie, om sitt jobb, om hur de ser på utvecklingen i Niassa, hur de ser på Moçambique och sedan börjar de inte sällan (dock lyckligtvis inte alltid) tala om saker om det som vi jobbar med. Alltså de talar om för oss vad vi gör, med vem vi gör det och varför vi gör det. Och efter att de gjort det, kommer ofta (nästan alltid) ett par snabba frågor till oss som får ganska lösryckta svar för vid det laget har all tid som var avsatt (från konsultens sida) redan gått och hon/han (oftast en hon) måste springa vidare till nästa möte. Det så kallade samtalet avslutas nästan alltid med att personen säger att ”Det var JÄTTEINTRESSANT att prata med er och lära mig om er verksamhet”. Fast lyssnat har de inte gjort, och samtalat har vi definitivt inte gjort. Men intressant var det.
Ett annat konsultfenomen som tycks uppkomma särskilt med konsulter som tillbringar väldigt lite tid i området som står i fokus för studien, exempelvis Niassa i vårt fall (så kallade korttidskonsulter), är att de nästan alltid kommer med lösningEN på problemET. Under den tid, enligt beskriven ovan, som de lägger på att prata själva presenteras ofta (dock inte alltid) lösningEN på hela det område som diskuteras. Exempelvis: Lösningen på småböndernas situation är detta – och så kommer nästan alltid ett väldigt specifikt förslag, nästan alltid (men inte alla gånger) av teknisk natur, på DET som skulle lösa hela småböndernas multidimensionella fattigdom.
Eftersom konsulterna, enligt ovan, många gånger för något som mest liknar en monolog (som de själva beskriver som ett samtal), finns inte särskilt mycket utrymme för oss att flika in att ja – komposter (exempelvis) är en del av en lösning på småböndernas mycket omfattande utmaningar, men samtidigt bör vi ha i åtanke andra faktorer av social, ekonomisk, kulturell, klimat eller annan karaktär. Och trots att de således alltid själva har svarET på de som de själva redan innan hade definierat som det stora problemET, så tycker de som sagt nästan alltid att det var JÄTTEINTRESSANT att prata med oss och lära sig mer.
(Ikväll träffade jag passande nog några konsulter som inte alls stämde in på beskrivningen ovan, tur det och liten kur mot begynnande cynism…?)
Har haft en inte så kreativ vecka – därav tystnaden här på bloggen.
Vi har bland annat haft möte med konsulter som gör en bedömning av Kooperation Utan Gränsers kapacitet att implementera ett program för ambassaden. Jag hade verkligen laddat med positiv energi inför veckans möte men det räckte tyvärr inte riktigt ända fram. Konsulten skrattade högt åt frågan om varför vår erfarenhet från arbete i Niassa inte är värd något och förklarade sedan: ”Allt i Niassa är väldigt enkelt och grundläggande eftersom provinsen är så underutvecklad. Det finns inget svårt i Niassa för det är ingen som har kapacitet att göra något svårt. Så för att jobba där behöver man kunna väldigt lite. Alltså betyder er erfarenhet från Niassa ingenting i ett annat sammanhang.” Och precis just där tog all den positiva energin slut. Bra att veta hur saker ligger till i detta land. Och bra att det finns konsulter som kan tala om det för oss.
Ikväll har jag varit på ett lite sömnigt möte om landfrågor som emellertid tog en upplyftande vändning när den äldre generationen gjorde uppror mot den yngres språkbruk. João Fereira dos Santos (en veteran bland annat inom jordbrukskommersialisering) bröt ut:
”Är det så att när vi kommer till en viss plats på landsbygden så upphör Republiken Moçambique och Rubliken Community tar vid!? Vi kämpade för folket, på folkets tid. Nu verkar det vara communitys tid. Jag kom till en by på landsbygden och fann en banderoll där det stod ”Vi alfabetiserar oss” – jag frågade om någon kunde läsa vad som stod men det kunde ingen. Däremot visste de vad den utländska organisationen hette som satt upp banderollen. Det visste däremot inte jag så det fick jag kolla upp på internet. Vad är det egentligen för utveckling vi vill ha!?”
Återigen, är uppenbarligen född minst 30 år för sent.
Ibland pratar man om att institutioner och personer i länder som tar emot bistånd är biståndströtta – trötta av allt det som är biståndets baksida, av de negativa konsekvenserna. Jag är nog lite biståndstrött tror jag. Jag är trött på att
… arbeta i en bransch där erfarenhet är mycket mindre värd än teoretisk kunskap
… alla talar med vackra ord och när det kommer till handling glömmer innebörden av alla orden
… det inte är värt något att lyssna
… folk inte har civilkurage och inte ställer sig upp och slår näven i bordet utan talar utanför möten och andra offentliga sammanhang (=de som ”räknas”)
… verkligheten är mindre värd än dokument
… kunna saker som inte verkar vara värda något – de verkar vara fel saker att kunna – som ett slags negativ kunskap, samma sak med erfarenheten – den verkar vara negativ
… maktrelationer sveps in i politiskt korrekta begrepp men är mer tydliga än någonsin fast det inte går att prata om dem
… alla pratar om decentralisering men har ett extremt centraliserat tankesätt– det verkar som att all decentralisering ska utgå från centrum hur nu det kan vara möjligt
… det är bättre att försköna, förhärliga och vara selektiv istället för att försöka förstå saker som de är
… något som så uppenbart ger resultat förkastas och inte blir värt någonting i ett annat sammanhang som framställs som överlägset
… det sägs att det är de fattigas perspektiv och rättigheter som ska stå främst men system, krav och ramverk gör det omöjligt att i praktiken arbeta utifrån detta – det är för dyrt att jobba med de fattiga
Det är lite tveksamt om man ska göra reklam för något man inte vet vad det är men jag gör det ändå. Lördagens Konflikt i Sveriges Radio handlade om bistånd. Bland annat deltog Diamantino Nhampossa från vår samarbetsorganisation UNAC. Även om jag inte kan lyssna på inslaget (Lichingas uppkoppling har inte riktigt uppnått den hastigheten än) så tycker jag att du ska göra det! Klicka här för att komma till programmet!
… riksdagen, utrikesdepartementet eller regeringskansliet…
Läser på http://www.svttext.se idag att inget av Sveriges riksdagspartier vill ha gemensamma regler mot bjudresor och andra förmåner. Onekligen anmärkningsvärt.
För några dagar sedan rapporterades om Riksrevisionens granskning av UD och de biståndsutbetalningar som görs från UD. SVT skriver att Riksrevisionen tidigare granskat Sida och givit myndigheten skarp kritik för att de inte haft ordning på papper, uppföljningar och kontroll. Samtidigt som Riksrevisionen presenterade sin kritik, var biståndsminister Gunilla Carlsson som krigsstigen mot Sida och generaldirektören Anders Nordström fick till slut sparken.
Nu har även Gunilla Carlssons eget departement, UD, granskats. SVT skriver:
”…visade det sig att UD har ännu sämre kontroll på sina papper. Systemen för intern styrning och kontroll är inte lika välutvecklade som hos Sida, UD:s styrdokument är jämfört med Sidas svagare, och det finns indikationer på brister i den interna effektiviteten i UD:s handläggning av biståndet.
Men trots varningssignalerna och att UD enligt förstudien verkar ha större problem än Sida, valde Riksrevisionen och riksrevisor Gudrun Antemar i början av september att avsluta förstudien. Riksrevisorn förklarade sig nöjd med studien men hon föredrog att avvakta med en eventuell granskning.
-Jag vill titta lite mer på när man ska granska, det händer en del på området, vi vill få fram en så bra effektivitetsrevision som möjligt, säger Gudrun Antemar till Rapport.”
Man kan undra hur detta går ihop med Gunilla Carlssons och regeringens nollvision inom biståndet vad gäller mottagarländerna. En annan nyhet som presenterades nyligen (bland annat på SVT) är den om höjda kostnader för regeringskansliet. Den borgerliga regeringen är en och en halv miljard dyrare än Persons regering. Kansliet kostar nu sju miljarder kronor. Statsminister Reinfeldt kan naturligtvis motivera de ökade kostnaderna:
”Det är klart att vi behöver ett bra regeringskansli i Sverige som kan förebereda ärenden och har välmotiverad personal, säger Fredrik Reinfeldt.”
Jo det är klart. För att göra en jämförelse så motsvarar kostnaderna för Sveriges regeringskansli en summa motsvarande ungefär tre procent av Mocambiques BNP.
Det verkar som att de regler och riktlinjer som Sverige avkräver biståndsmottagande länder inte är så relevante på hemmaplan…
Jag är en person som gillar att diskutera saker. Även om jag brinner för många frågor klarar jag nog oftast av att hålla en rimlig distans. Men så ibland, i vissa diskussioner stöter jag på någon av de djupast liggande värderingarna – en av de där som jag inte kan kompromissa med (även om jag kanske ibland skulle vilja kunna). Värderingen ligger där orubblig och fast och är helt odiskuterbar.
I vissa sammanhang, när någon av dessa grundläggande värderingar stöter på, kanske inte så mycket motstånd som brist på respekt, framkallar det något som mest liknar en känsla av sorg. Den är större än ilskan.
Igår hände detta på ett möte och det gjorde att jag nästan tappade all ork och gav upp i tankarna. Den här gången handlade det om värderingar runt vem som kommer att stå för förändring i samhället, om vi tror på en förändring underifrån eller ovanifrån, vem som erkänns som aktör, om vem som betyder något i det offentliga samtalet om förändring som äger rum på alla nivåer i samhället. Och som så många andra gånger när detta händer, var det inte bara saken i sig men även själva sättet som informationen framförs och vilken rätt man tar sig att prata i andra människors namn.
Jag blev så innihelvete förbannad men sedan, mest av allt, ledsen. Det är tyvärr inte alltid det märks att man jobbar i en verksamhet som ska styras av fattiga människors perspektiv och rättigheter.
In- och utvecklingar 