Dagens presentation avklarad!

Nu har jag hållit min presentation och det gick mycket bra, även om det är svårt att veta riktigt vad man egentligen har sagt, eller vad som har gått fram, men reaktionerna var i alla fall väldigt positiva.

Jag vet att det inte är så pedagogiskt att lägga långa texter här på bloggen (särskilt inte på engelska) men lägger ändå ut min presentation, som den är. Alldeles strax kommer foton och reflektioner från paneldebatten.

Both practice and research tell that there is no single land issue to be solved but it is a question regarding almost all aspects of rural life and development. Thus, there is no recipe or quick fix to solve the challenges faced in ensuring land rights for the rural women living in poverty. The actual land laws seem to be one relatively small step in guaranteeing the right to land. And even taking a legalistic approach – it is not only about land laws but about a set of laws that are interlinked, such as land, inheritance and family law and even the constitution.

Many land laws that have been successful in promoting a more equal land distribution take into account and respect customary law but challenge among other aspects of it, those that are discriminatory to, for example women. One reason for the importance of customary law is that women might have more power in an informal decision making structure than in a formal, another is that the formal process is costly and may benefit groups that can influence the formalisation process. Looking at land rights from a gender and poverty perspective is not only about ownership but about guaranteeing the security of tenure for a cause. This includes lease of public land or user right to communal land, and also the question on individual versus collective land rights.

A study done by IIED in eleven countries in Southern Africa shows that ten out of eleven have or are in process of getting a land law that has a clause recognizing the independent rights of women. However, the law enforcement is weak and the rather radical laws are not accompanied by reforms changing the point of departure that is unequal not only in gender terms but in terms of economic classes etc. This highlights the need for political courage and will to challenge existing power and economic structures, strengthen local and national authorities as well as the need for strong grass-root movements that holds the government into account and demand the people’s right to land. Thus, women’s actual participation and influence over such movements are crucial.

Mozambique, where all land belongs to the state, is one example where all major legislation relating to land, including the constitution and the family law, are explicitly supportive of women’s land rights but where the implementation faces many problems related to the absolute poverty and weak institutional environment. Another main challenge is the weak investment in the agriculture sector. The peasant’s union was highly involved in the elaboration of the land law and has been key actor in promoting awareness of land rights and also mobilising small-scale farmers for a collective voice. With the establishment of an increasing number of large-scale land-based investments, the union is assuming the important role of watch-dog and defender of the peasantry’s interest towards the investors.

Land is not only they key to long-term increased and more diversified agriculture production and food-sovereignty, but also provides women and men living in poverty with means to negotiate the diversification of their livelihoods, build up off-farm activities, secure housing, get access to cooperatives and other forums where land ownership might be a condition. The cultural aspect of land shouldn’t be overlooked and in many countries it would be wrong to look at land as an asset that can be negotiated, which brings us back to the necessity of taking into account the customary law. The way we relate to land also explains why not everybody would agree that one of the benefits with owning land is the possibility to use it as collateral for loans. You cannot use a part of your culture as collateral and you cannot risk that the bank takes the maybe only and most important resource that you have.

The argument of the smart economics of women’s empowerment has been repeated many times during the last days. But we must not forget that rights are rights even though they are bad economics, thus the smart economics argument is a good tool to convince decision makers and global institutions to support gender equality, but it must never be our main reason. What would then happen if, when or where we find out that it is not smart economics?

Another argument brought up during the last days is that women’s access to productive resources, such as land, would provide food for 100-150 million persons and thus solve part of the global food crisis, which is also one of the questions for this seminar. But also here I would like raise a critical question regarding our reasoning: women’s right to land and other resources should not be conditioned to yet another domestic task and responsibility. Women should have the same right as men to produce whatever they want, including crops from which they can gain a monetary income. Or what will happen if, when or where rural women in the poor countries don’t accept to be the solvers of the global food crises?

Finally, some words on development cooperation in regards to this topic. To generalise and provoke, it seems that donor countries chose not to see the the broader picture, in which they themselves are actors. Donors say yes in promoting gender equal land laws but they do not take a stand in the critical issue of land-grabbing, many times done by companies from donor countries. Donors say no to increased support to the agriculture sector (support from Sweden fell by 25 per cent between 2008 and 2010), which is the main sector for rural women living in poverty, while they say yes to the supporting access to markets, risking to put women in poverty even further behind. But then they say no to reforms in global markets including regulation of financial speculation on food.

I wonder if we can expect rural women living in poverty to assume the responsibility of solving the global food-crisis in this political landscape?

På väg till panel!

Nu är det lite pirrigt – om drygt en timma ska jag sitta med i en paneldebatt och diskutera vikten av markrättigheter för kvinnor och män som lever i fattigdom på landsbygden. Det gäller att välja ut vad som är det viktigaste att få sagt, inte bli mesig men samtidigt provocera lite lagom mycket. Wish me luck! 🙂

Nedan en bild från hissen i morse då jag passade på att dela ut Kooperation Utan Gränsers kampanjrapport ”Jämställdhet minskar fattigdom” till Titti (LRF), Maria (riksdagsledamot m) och Gertrud (Sveriges Kvinnolobby).

Angelique Kidjo i generalförsamlingen

Mäktigt och galet bra, nästan lite magiskt: Angelique Kidjo i FNs generalförsamling. Inga fler kommentarer men väl ett par foton samt ett två korta filmklipp – klicka här för det första och klicka här för det andra!

Konserten var till stöd för kampen mot kvinnli könsstympning. Läs mer på www.un.org/endfgm!

Morgonmöte och reflektioner så här långt

Dagen inleddes med ett morgonmöte där vi gick igenom gårdagen och dagens aktiviteter. Vi fick även ut en ny version av ”agreed conclusion” – intressant läsning där alla länders tillägg och avdrag till det föreslagna finns inskrivna. Idag anslöt Amelie von Zweigbergk som är statssekreterare åt jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni. Nedan ett par foton från morgonmötet.

Med på bilderna: Titti Jöngren (LRF), Maria Plass (riksdagsledamot m), Tanja Olsson Blandy (utbildningsdepartementet), Annika Masnérus (utbildningsdepartamentet), Erik Scheller (politisk sakkunnig till Amelie), Gertrud Åström (Sveriges kvinnolobby), Ylva Johansson (riksdagsledamot s) och Helena Sivard Askvik (landsbygdsdepartementet).

Några av mina reflektioner från gårdagen:

  • I länders och FN-organs anförande förekommer det väldigt få konkreta åtaganden – det är mycket som är allas intressen och allas ansvar.
  • Frågor om naturrresurser generellt och mark specifikt verkar undvikas av alla parter vilket ju är underligt med tanke på att rätt till mark är grundförutsättningen för utveckling på landsbygden (men här skulle det ju inte gå att säga att det är ”allas intressen och ansvar” så då är det kanske bäst att undvika…).
  • Om motsvarande ämne (om utveckling på landsbygden etc.) hade diskuterats exempelvis på Sida hade privatsektorns roll lyfts fram i väldigt stor utsträckning. Här är privata sektorn i princip helt frånvarande (ibland ”hakas den på” i bisatser).
  • Som kommenterat i inlägget nedan är det många små projekt som förväntas lösa problemet (som ju snarare handlar om en struktur) och det är lite tassande kring makroekonomiska frågor som är avgörande för rättvisa och fattigdomsbekämpning. Överlag ligger fokus mycket på varje land och inte på de faktorer som rör sig över gränserna (som ju bekant är ganska många).
  • Många är de som nu beskriver jämställdhet som ”smart economics”. Detta var närvarande när Gunilla Carlsson och Anders Borg lanserade världsbanksen årsrapport i Stockholm för några veckor sedan och används flitigt även här. Det är ju utmärkt men kan inte låta bli att undra vad som händer om/när/där jämställdhet inte är ”smart economics” – upphör rättigheterna då? Är absolut inte emot att argumentera för att det är ekonomiskt med jämställdhet men det måste först och främst och alltid vara en rättighetsfråga.

Vems demokrati…

Här kommer en kritisk reflektion på morgonkvisten!

Under arbetet i Moçambique har jag många gånger reflekterat över hur vissa människor (oftast de som inte själva är från Moçambique) har en helt obegränsad (och okritisk) tilltro till civilsamhällesorganisationer som demokratins främsta väktare. Organisationerna görs (ofta av stora utländska organisationer) till tyngre och mer trovärdiga än de folkvalda politikerna i landet.

Det är inte så att jag blint tror att folkvalda politiker i alla länder har folkets bästa för sina ögon. Men folkvalda är de vilket gör att vi (om vi är med i ”folket”) kan utkräva ansvar från dem och även rösta bort dem i nästa val om vi inte tycker att de uppför sig (och ja, jag är medveten om att det kanske inte alltid finns så många alternativ, men ändå).

Under CSW-konferensen här i New York blir detta dilemma tydligt. Inne i FN finns de allra flesta länder närvarande och de talar i egen sak. Där sitter ministrar för jordbruk, jämställdhet och jämställdhet från Frankrike, Guatemala och Angola och pratar om vad de har åstadkommit eller inte åstadkommit.

Utanför konferensen pågår ”NGO Forum” där civilsamhällesorganisationerna organiserar parallella events. Tyvärr är det långt mindre av ”att tala i egen sak” där. Istället är forumet väldigt dominerat av amerikanska (många gånger kristna) organisationer som pratar om hur de stärker kvinnor i Sydostasien, Mellanöstern och så vidare.

Som nämnt nedan är det tema som står i fokus för hela konferensen och också för forumet, ekonomiska och politiska möjligheter för kvinnor som lever i fattigdom på landsbygden. Men av rörelser som organiserar just dessa kvinnor ser vi inte mycket av i NGO-programmet – knappast en bonderörelse från Syd så långt ögat når.

Vissa menar att vi alla är ”systrar” (det ofta kvinnor från mer priviligierade länder som använder den termen) och att vi att västerländska ”systrar” kan tala för alla andra – men det funkar ju naturligtvis inte om det är den så kallade systern med mer makt och övertag som bestämmer att hon kan tala för den andra.

Dags att göra sig redo för dagen – paneldebatt i plenum om ”empowerment of rural women” och sedan seminarium om kooperativ och landrättigheter. Har förresten lagt till en liten historia i inlägget nedan om Att känna skillnaden, kolla gärna!

Projekt mot orättvisa?

När något är riktigt svårt, som exempelvis ekonomisk orättvisa och ojämlikhet mellan kvinnor och män, tenderar lösningen att förpackas i små (gärna nästan söta) projekt. Dessa projekt har ofta dock mycket lite koppling till orsaken till problemet. Sitter i High-level rundabordssession om hur landsbygdens kvinnor ska stärkas (alltså de där kvinnorna som lägger 40 miljarder timmar på att hämta vatten varje år), där ett antal länder berättar om vad de har gjort. Och det är många projekt som ska hjälpa kvinnor på landsbygden.

Med särskilda banker där kvinnor kan få (små) lån med särskilda (små) utbildningsprogram så att kvinnorna kan lära sig hur de ska hantera pengarna. Men om problemet – en politisk och ekonomisk struktur som gör att kvinnor inte får tillgång till finansiella tjänster på samma sätt som män och där de uppenbarligen inte har tillgång till grundläggande utbildning (eftersom de behöver de små utbildningarna) – pratas det inte särskilt mycket. Problemet görs till undantaget och inte till normen – alltså att allt är egentligen bra bara det att hälften av befolkningen inte har samma rättigheter som den andra hälften.

Guatemala gjorde ett försök med att lansera begreppet ”economia campesina” – typ den självhushållande bondens ekonomi som ett sätt att ta ett större grepp om problemet med ökande ekonomisk orättvisa.

Och bland alla dessa projekt verkar allt vara ganska bra – alla de överväldigande problemen som gör att detta forum behövs syns eller hörs inte i majoriteten av presentationerna. Bangladesh utgjorde ett av få undantag och lyfte frågan om privata sektorn vars rovdrift i landet bidrar till fördjupad fattigdom bland landsbygdens kvinnor. Hur ska detta hanteras? (Ingen som har svarat än så länge…)

40 miljarder timmar…

Offentlig alternativ social service – ett sätt att prata på som innefattar allt och samtidigt inget ansvar för någon. Alla ska vara med och alla är ansvariga. Samtidigt som sessionen inleddes med ett brandtal om gapet mellan alla vackra löften å ena sidan och verkligheten för kvinnor som lever i fattigdom på landsbygden.

Ann Tutwiller, vice generalsekreteraren för FNs jordbruksorganisation FAO informerade i sitt tal att afrikanska kvinnor lägger 40 miljarder timmar per år på att hämta vatten. Detta tål att vändas på, från många perspektiv. Endast 10 procent av alla människor som hungrar i världen gör det på grund av en kris, katastrof eller konflikt – resten gör det på grund av strukturell fattigdom.

Tutwiller underströk vikten av att inte bara fokusera på hur mycket mer mat vi skulle kunna producera och magar vi skulle kunna mätta om kvinnor hade tillgång till samma resurser som män utan att det handlar om att de allra fattigaste ska ha tillgång till mat till ett rimligt pris och tillförlitligt sätt.  Hon påminde om att satsningar inom jordbruket är sex gånger mer effektiva för att bekämpa fattigdom än att investera i industrin.

Hon avslutade med att tala om vad FAO lovar att göra (vilket hon i princip är den enda som har gjort) och lovade bland annat att 30 procent av FAOs resurser ska garanteras till kvinnor år 2017. Ett steg på vägen (och ett bra argument för Kooperation Utan Gränser som kräver att minst 50 procent av Sidas bistånd ska gå till kvinnor).

Efter Tutwiller talade Elisabeth Atangana, ordförande för Panafrican farmers organisations och underströk vikten av att stödja bondeorganisationer för att stärka kvinnor på landsbygden. Glädjande nog tog hon även upp frågan om matsuveränitet, som bland annat drivs bonderöreslen i Latinamerika och Moçambique.

Nedan ett (mindre lyckat men ändå – ingen ”riktig” kamera med) foto på Tutwiller och Atangana.