Ännu en kopp kaffe?

Dags att bryta tystnaden här på bloggen! Lite ironiskt ligger ett inlägg om allt för mycket ”input” bland utkasten sedan drygt två veckor tillbaka. Det fylldes på med tankar från allt fler seminarier, lunchföredrag och kvällsföreläsningar till det blev helt oläsligt. Dags att ta nya tag med andra ord.

För ganska exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om att jag kartlagt vad jag gjorde på dagarna, i princip minut för minut. En bra reflektion att göra lite då och då. Idag till exempel. De senaste veckorna har brevlådan svämmat över av seminarier och möten som man ”borde gå på”. Mycket av min tid har lagts på att skena mellan dessa händelser.

Seminarium på Sida om biståndets bidrag till fördjupad demokrati i ”svaga” stater, lunchseminarium med ordföranden för Interamerikanska utvecklingsbanken om ekonomisk utveckling i Latinamerika, mottagning med Jan Eliasson, heldagsseminarium i Uppsala om storskaliga jordbruksinvesteringar, forskarseminarium om korruption i Göteborg, intervju med Charlotte Petri Gornitzka på årsmöte, Stefan de Vylder om varför det finns rikedom, Global bar med mannen bakom Millenniemålen och Svenskt Näringsliv. Var ska man göra av alla tankar och idéer som kommer upp – och när ska man ha tid att verkligen fördjupa sig och fundera på frågor och svar…

  • Mycket lämnas utanför i Millenniemålen men kanske är de ändå det bästa alternativet för att undvika politisering?
  • Om Sveriges bistånd varit verksamt på 1600-talet – skulle vi ha stöttat Taj Mahal eller Ulrika Eleonoras initiativ för att minska mödradödligheten?
  • Varför tillåter människor som kan bistånd och har erfarenhet från det okunskapen att florera utan att ta ansvar för debatten?
  • Varför finns det rikedom i världen och hur kan vi tillåta att 20 procent inte har fått det bättre under senaste decenniet och att hälften av dem fått det sämre?
  • En människa som lever i fattigdom kan ge en mer sofistikerad förklaring om vad fattigdom är än de flesta högutbildade ekonomer på samma sätt som en småskalig brasiliansk bonde bättre bekämpar klimatförändringarna och är mer förberedd för dem än EU:s jordbruk. Men vem bestämmer och får uttala sig?
  • Hur hanterar vi att forskning visar att relationen mellan ökad ekonomisk tillväxt och korruption är positivt – det vill säga mer korruption ger ökad ekonomisk tillväxt?

Ja, det är väl bara att ta ännu en kopp kaffe och grubbla vidare på svaren…

Bland cowboys och missionärer

Befinner mig på George W Bush Airport i Houston – en mycket märklig upplevelse. Har aldrig varit på en flygplats med så hög koncentration av cowboyhattar, missionärer och karlar med gitarr. Har heller aldrig varit på en flygplats där ett av de återkommande utropen i högtalarna meddelar att om du på något sätt försöker skämta med migrations- eller tullmyndigheten kan du bli arresterad.

Har nog inte heller tidigare hört utropet: ”If you are missing two hats – cowboy hats – please return to the security check.” Själv blev jag stoppad i säkerhetskontrollen och de meddelade att de var tvungna att känna på mitt bakhuvud. Skulle ju vara spännande att veta vad de tror att jag har gömt där (förutom en hög radikala idéer) men det vågade jag ju naturligtvis inte fråga med risk för att bli arresterad för skämt.

Koncentrationsövning

Det är 38 grader varmt. Vi sitter i en samlingslokal där luften står helt stilla och det knäpper i plåttaket av den stekande solen. En person presenterar en kooperativ bostadsmodell  med en röst som håller en och samma ton rakt igenom. De andra 25 mötesdeltagarna småpratar oavbrutet under presentationen. Deras mummel ekar i rummet vars väggar är av betong och golv av klinker – inte ett ljuddämpande material så långt ögat når. Fåglarna kvittrar både innanför och utanför plåttaket. Svetten rinner innanför skjortan. Ingen verkar ha stängt av sin mobiltelefon – diverse discosignaler tutar igång oavbrutet. Barnen till några av deltagarna leker med puttekulor på klinkergolvet. Kulorna ekar. Utanför spelar några barn trummor med lock och kastruller. Två hästar galopperar utanför de öppna fönstren.

Och där sitter jag och försöker hänga med i presentationen på spanska – ett språk som jag inte riktigt förstår i en kontext som jag har väldigt begränsade referenser till – och formulera bra frågor…

Hur som helst ett väldigt bra och intressant besök – läs gärna mer i inlägget nedan.

Rätt till bostad i praktiken

Idag har jag besökt bostadskooperativ i León i Nicaragua. Det var lite av en utmaning att hänga med i presentationerna (se inlägget ovan) men lärde mig en hel del om en sektor som jag inte tidigare haft så mycket kontakt med.

Vårt bostadsprogram i Latinamerika bygger på rätten till bostad vilket innebär att vi stödjer den kooperativa rörelsens kamp för tillgängliga bostadskrediter till en låg ränta och lång avbetalningstid. Samtidigt ger vi stöd till kooperativen i byggprocessen – hur ägarskap och engagemang garanteras och metoder för att även de med allra minst inkomst kan vara med i kooperativen. Ett sätt att säkerställa detta är att inte ha en egeninsats som villkor för att bli medlem utan istället betala av i efterhand och att den summa som betalas av per månad är så låg som möjligt.

Att ge konkreta bevis på att kooperativa bostadslösningar är billigare och håller bättre kvalitet än så väl kommersiella som mer välgörenhetsbaserade modeller är viktigt för att kunna påverka regeringen att ge såväl politiskt som finansiellt stöd till bostadskooperativ. I Nicaragua har den kooperativa rörelsen lyckats driva igenom lagändringar och lokala statliga bidrag till bostäder på bara några år.

Förutom bostäder har kooperativen även byggt samlingslokal och ett kommersiellt center där medlemmarna ska driva bageri och livsmedelsbutik. Detta är ett sätt att säkra inkomster. Kooperativet driver dessutom ett jordbruk tillsammans, också det för att dryga ut inkomster men också för att säkra tillgången till mat.

Nedan några foton från dagens besök; presentation, husbyggen, samlingslokal och blivande kommersiellt centrum.

Nummer 800

I begynnelsen av mitt liv i mailvärlden hade jag en adress på riseup.net (finns fortfarande kvar). Längst ner på sidan där man loggar in står det:

”Get off the internet, I’ll see you in the streets!”

Jag tänker ganska ofta på den där raden, när jag trycker på en “gilla-knapp” på facebook (som ju naturligtvis inte gör någon reell skillnad), när jag nu frestas att börja använda twitter och även när jag bloggar. Menar inte att vi inte påverkar genom att skriva och greja här, men det får aldrig ersätta det andra – det som vi gör (eller gjorde) tillsammans som ett kollektiv, ute på gatan, i det offentliga rummet, på arbetsplatsen eller i skolan.

Detta är mitt blogginlägg nummer 800 – kanske ett bra tal att fundera på budskapet längst ner på inloggningssidan.

Vissa dagar…

Vissa dagar lär man sig mer än andra. Igår var en sådan dag. Besök hos medlemmar i tre olika kooperativ – cooperativistas – i Managuas grannprovinser.

Under ett gigantisk mangoträd med näst intill öronbedövande syrsor börjar vårt första möte med ett kooperativ som byggts upp runt en familj. Tre generationer cooperativistas är med på mötet och ger alla sin bild av livet i den avlägsna byn. Det starkaste intrycket är hur de pratar om vinsterna med att odla ekologiskt; de har ökat sin produktion, minskat arbetsinstatser per hektar, förbättrat kvalitén på produkterna och minskat sina kostnader. De har ökat produktionsarealen och tjänar mer pengar. Genom att sälja över hälften av produktionen själva, utan mellanhänder, ökar vinsten ytterligare. De samodlar olika grödor i ”våningar”; kaffe längst ned, sedan matbananer och högst upp avokadoträd.

Efter samtalet blir vi bjudna på traditionell majsdryck och mamma/mormor beklagar sig över att det bara går att köpa coca-cola i stan. Sedan bestämmer hon att vi ska äta lunch hemma hos henne innan vi åker vidare.

Det andra besöket är hemma hos en familj som har ett sagolikt målat hus – cerise och ljusblått. Och av döma av fruns kläder (och örhängen och konstverk på naglarna) är det ingen tvekan om vem som bestämt hur huset ska se ut. I fönstret på övervåningen vajar en flagga med budskapet ”campesino a campesino” – ”bonde till bonde” som programmet kallas där bönder hjälper varandra att öka och diversifiera sin produktion och öka sina vinster. Paret berättar hur de noga har tänkt ut vilka grödor de ska odla, när de ska sälja dem och i vilket skick – stora eller små – mer eller mindre mogna. Även här har ekologiska odlingsmetoder varit till stor nytta; träden ger frukt på udda tider, genom att skydda jorden ökar produktionen och de odlar grödor som inte var möjliga tidigare. Det är tydligt att det inte bara är husets färg som frun bestämmer över utan även ekonomin. -Min man har inte huvud för marknad och pengar så det sköter jag, säger hon bestämt och mannen nickar nöjt bredvid. Vi avslutar besöket i sluttningen bland apelsiner, tomater, paprika och vattenreservoarer.

Männen som tar emot på vårt tredje besök har en annan uppfattning om möjligheten att låta en kvinna bestämma över ekonomin. Kooperativet Pikin Guerreiro (uppkallat efter en revolutionshjälte) är ett av Nicaraguas äldsta och vi börjar mötet knaprandes på varsin rostad kaffeböna från kooperativets rosteri. Väggarna är prydda av revolutionära målningar. Det råder inget tvivel om att kooperativet har bidragit mycket till byns utveckling genom ett kollektiv kaffebruk, förädling och försäljning av kaffe. Det råder lika lite tvivel om att här är det männen som bestämmer. Av 30 medlemmar är endast en kvinna och hon kom med för att hennes pappa, som var medlem, dog. Kreativiteten hos de något till åldern komna männen är otrolig när de ska förklara varför kvinnor inte är medlemmar. Alla anledningar har med kvinnorna själva att göra – deras vilja och kapacitet. Några kvinnor sitter med på mötet och de ser allt tröttare ut allteftersom männen spånar. När kvinnorna, unga som gamla, själva får komma till tals blir historian en annan: självklart vill de vara med, och visst jobbar de redan för kooperativet men de får inget betalt. Det muttras friskt bland männen men kvinnornas kraft ger hopp om att det kanske finns fler kvinnliga cooperativistas vid nästa besök.

Dagen avslutas på en fantastisk utsikts plats varefter våra nicaraguanska kollegor går loss på vad som bör vara Nicaraguas motsvarighet till trädgårdstomte; färgglada grodor med paraply.

De cykliska kriserna…

Regionmöte i Costa Rica. Dagen inleddes med en föreläsning av en costaricansk ekonom och en historiker. Först pratade historikern om CELAC – Comunidad de Estados de América Latina y el Caribe som är en regional allians som omfattar alla länder i Amerika förutom USA och Kanada, och om huruvida detta är ett reellt politiskt alternativ, om det skiljer sig från de andra regionala samarbetena.

Efter det pratade ekonomen om kapitalismens cykliska kriser och om den förväntade ekonomiska tillväxten de kommande åren för olika länder och regioner. De rikaste länderna står för de dystraste prognoserna, de fattigaste länderna för högsta tillväxten.

Mycket stort engagemang från kollegorna!

Besök hos costaricanska bönder

Befinner mig i Costa Rica där det pågår regionmöte med kollegor från samtliga kontor i Latinamerika. Igår var vi på besök hos bönder som odlar ekologiskt och pratade certifiering, kompost, organiska bekämpningsmedel och vikten av lokala marknader.

Intressant och ett fantastiskt vacker landskap!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Flight time remaining…

Trots att jag tillbringat ganska mycket tid på flyg, och många gånger nattflyg, kan jag inte sova på flygplan. Efter diverse försök (inklusive tabletter) har jag gett upp. Har också konstaterat att det inte är så lyckat att spela tetris (som ganska ofta finns i underhållningsskärmen på planen) i 6 timmar – väldigt ont i ögonen. Således, arbetstid (vilket inte gör resan mindre seg men blir åtminstone på bättre humör). Efter att ha skrivit  48 mail och läst en rapport från FNs jordbruksorgan FAO stod det ”flight time rimaining 05.22” på skärmen. Sjukt tråkigt.

Med British Airways tidiga morgonflyg från London till Stockholm kan jag meddela att man inte åker iförd sandaler, grönrandiga sockar, chockrosa t-shirt med en tejpad affischrulle och en snorgrön väska. Det är mörk kostym, svart väska, skinande polerade skor och en diskret halsduk som gäller.

Har nu avslutat resan Stockholm-New York-Lusaka-Maputo-Lichinga-Maputo-Stockholm. Tillbaka i Stockholm som välkomnade med färgen grå…

Att vara eller inte på samma plats?

Under veckan har vi haft introduktion med Gun Lindberg som nu tar över som koordinatör för vårt program i Niassa. Många möten har det blivit och alla har de handlat om Niassas utveckling. Fast ibland kan man undra om det verkligen är samma verklighet vi pratar om.

Vi besökte bland annat provinsguvernören som berättade att nu kommer allt gå fort – så fort att det inte kommer att behövas några långsiktiga planer i Niassa för de kommer jobba snabbare än vad planerna hinner med. Är vi i samma provins, undrar jag.

Vi hade ett möte ett skogsbolag där en man mycket entusiastiskt pratade om hur Lichinga kommer att se ut när den ”vibrerande plantagesektorn” ser till att 8 miljarder dollar per år flödar runt i samhället och hur all annan utveckling då kommer att komma ”på köpet”. Återigen undrar jag, befinner vi oss i samma provins?

Vi träffade en institution som finansierar markrättsprojekten som beskrevs nedan. Vi har lämnat anbud utifrån ett underlag som de har tagit fram som nu visat sig felaktigt, bland annat vad gäller antalet byar där vi ska arbeta med markavgränsningar. De har skrivit att det finns sex byar men i verkligheten är de bara tre. En diskussion uppstår där det enda som är viktigt för dem är att vi kan rapportera numret ”6”. De vill att vi ska ”hitta på” byar, leta reda på ”nya byar” och pengar för detta får tas från vilka andra budgetlinjer som helst (kunskap om marklandlagstiftning, hållbart utnyttjande av naturresurser, småskalig affärsutveckling. Bara de kan rapporter ”6” till det amerikanska folket (som är deras givare).

Och jag önskar att vi inte befann oss i samma provins.