Jag vet att jag inte borde gå igång på den alltmer korkade biståndsdebatten i svenska medier men det är svårt att hålla fingrarna borta ur syltburken (även om sylten är osmaklig).
Den 13 februari publicerade riksdagsledamoten Mats Sander (m) en artikel om biståndet på newsmill.se. Kontentan är (inte helt oväntat – det börjar bli lite långrandigt nu) att Sida borde läggas ner och det faktum att myndigheten ville dra in en tjänst i Afghanistan var spiken i Sidas inkompetenskista, enligt Sander. Får nästan rysningar av formuleringar från hans artikel:
”…varför inte SWEDE AID – som med tydligt blågula prioriteringar har sin tyngd på fältet i de länder vi vill hjälpa. Etablera en civil fredskår som under svensk fana effektivt arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk tillväxt.”
och
”Biståndsministern tvingas ta till hela vapenarsenalen för att tydliggöra regeringens prioriteringar.”
”Blågula prioriteringar ”och att ”under svensk fana effektivt arbeta” och att ”tvingas ta till hela vapenarsenalen”? Mina tankar hamnar i något som är extremt långt borta från tankar om rättvisa, jämlikhet, lokalt ägarskap och mänskliga rättigheter.
Biståndminister Gunilla Carlsson har gått in och detaljstyrt Sida genom att kräva att vissa tjänster ska vara kvar, bland annat i Afghanistan. Hennes motivering till detaljstyrningen är att:
”… vi har ju gjort en kraftig uppaccelerering av Sveriges bistånd till Afghanistan och vi behöver ha folk där som följer detta.”
Carlsson varnar också för att den militära andelen i den internationella insatsen riskerar bli för stor. (Källa: Dalarnas Tidningar 12 feb) Angående detta konstaterar TT: ”Det är väldigt ovanligt att en regering går in och detaljstyr en myndighet på det sätt som väntas ske på det extrainsatta regeringssammanträdet i dag.”
Måste säga att detta är en fantasiskt bra motivering för bistånd: Att det måste finnas där för att vi har satt dit en militär styrka som skulle bli för stark om inte biståndet var där och vägde upp. Blir nog fin långsiktighet, strategiskt tänkande, lokalt ägarskap och de fattigas perspektiv och rätt att bestämma över sin egen utveckling av en sådan strategi… Det finns gott om kommentarer på Sanders newsmilinlägg. Blir ofta uppgiven när jag läser kommentarer där men denna gång är vissa faktiskt riktigt upplyftande. Signaturen Olof Lindberg skriver bland annat:
”Det är skillnad på att vilja hjälpa och att vilja ändra på länder. En välnärd vit man i sina bästa år kanske inte förstår sådana nyanser i språket, men skapa demokrati betyder inte att ockupera länder för att tvinga dom att införa rösträtt åt människor som inte kan läsa. Sida har väl all rätt i världen att obstruera när biståndsministern vill ansvända deras pengar, som skattebetalarna tror ska gå till behövande, för att betala våra militära insatser, ambassadpersonal, svenskt företagsstöd eller för att minska vår egen koldioxidstatistik.
Du använder ord som Svensk fana och Kår. Får jag påminna en gång till om att demokrati betyder att människor gemensamt bestämmer över sin egen tillvaro. Inte att utländsk fanbärande kår bestämmer över dom.”
Bra sammanfattat tycker jag. Nu när vi är inne på deprimerande saker så visar newsmill.se i sin opinionsundersökning följande inställningar till Sida:
84 % är arga
2 % är uttråkade
1 % är nyfikna
14 % är glada
Det minsann roligt att jobba i en sådan uppskattad och framför allt med respekt analyserad sektor. Har tidigare kommenterat liknande frågor här på bloggen:
På kontoret träffade jag på ordföranden i bondeunionen som vi besökte för några veckor sedan som hade medicin för att förbättra äktenskapet (se bild till vänster, medicinen står vid killens högra hand). Vi frågade om han inte hade med sig lite medicin? De andra kollegorna stämde in att det finns ett antal här som skulle behöva. Vi kom överens om att vi skulle köpa en större mängd nästa besök och ha tillgängligt på kontoret (arbetsmiljöarbete, relationerna tenderar att påverka arbetet ganska ordentligt). Ordföranden intygade att det finns ett antal positiva resultat av medicinen.
En sak som inte var som vanligt var att premiärminstern Aires Aly (bilden) var med på planet tillsammans med ett antal andra ministrar. Jag satt på första raden i ”vanliga” klassen och rätt som det var rycks draperiet, som avdelar vanliga klassen från första klassen, och premiärministern står framför mig och utbrister leende: ”Vad roligt att se dig här!” Jag funderar i någon sekund på vad som är brukligt att säga i det läget och klämmer fram ett skrattande ”Tack detsamma!”.
In- och utvecklingar 