Författararkiv: Kajsa Johansson

Islam och rättigheterna

Publicerad den av
Svara

Allt svenskt bistånd ska vara rättighetsbaserat. I praktiken (eller ja, kanske inte så praktiskt) innebär detta att biståndet ska arbeta med att långsiktigt förändra orsakerna till fattigdom och orättvisor och inte endast lindra symptomen. Det innebär också att arbetet ska baseras på mänskliga rättigheter och krav på transparens och ansvarsutkrävande. Som jag skrev i inlägget nedan om vibrerande mattor är kopplingen mellan dessa ganska teoretiska begrepp och den verklighet där biståndet verkar inte alltid helt solklar.

Men det är inte bara över kopplingen till den materiella verkligheten som solen inte alltid skiner. För att det ska fungera måste det rättighetsbaserade arbetet naturligtvis länkas samman och förhålla sig till kulturella och religiösa uppfattningar. Idag träffade jag kollegan Khalid för att prata om hur det rättighetsbaserade arbetet relaterar till Islam och Koranen vilket förklaras i bilden nedan (solklart?).

P1030810liten

-Jag har läst att det rättighetsbaserade arbetssättet började utvecklas under 90-talet. Islam har pratat om rättigheter sedan 1450… På många ställen i Koranen finns tydliga anknytningar till pelarna i det rättighetsbaserade arbetet. Den har exempelvis skrivningar om att deltagande och konsultation är obligatoriska delar i utvecklingen. Om att en gåva från en rik till en fattig inte har med välgörenhet att göra utan om skyldigheter att dela med sig. Den säger också att de styrande inte är annorlunda än andra människor, de ska tjäna folket. Så om vi vill arbeta med rättigheter i Afghanistan kan begreppet ”mänskliga rättigheter” vara ett problem – så varför inte kalla det rättigheter definierade av Islam?

Samtalet drar iväg. Khalid förklarar tålmodigt olika tolkningar av Koranens budskap, bland annat om Jihad och hur det förhåller sig till fredsbudskapet och om kvinnors rätt att arbeta och bestämma över sin inkomst. Och om hur ingen av utvecklingsstrategier de senaste tre decennierna, kommunism, islamism och nu kapitalism, egentligen löser de verkligt stora problemen för de afghanska folket.

Jag tänker att det är ett fantastiskt spännande jobb jag har – och fantastiska kollegor…

Om att sitta ner och prata…

Publicerad den av
1

Idag har jag och SAKs säkerhetsrådgivare haft lunchmöte med kollegor från Wardakprovinsen om hur vi kan arbeta mer strategiskt med våra relationer med lokalsamhällena för att förebygga att skolor och sjukhus blir attackerade. En 45 minuterslunch som skulle kunna vara en introduktionskurs till freds- och utvecklingsstudier.

-Om fler distrikt blir talibanstyrda kommer det inte innebära något problem för våra skolor, säger Wahaj som är utbildningsansvarig för SAK i provinsen. Det handlar bara om att vi sätter oss ner och pratar tillsammans med lokalsamhällena, talibanerna och andra beväpnade grupper. Vi har hittills lyckats reda ut det, säger Wahaj. Samtalen handlar bland annat om vad som står på schemat i skolan och varifrån lärarna kommer.

Det är mer komplicerat med klinikerna som vid upprepade tillfällen har ockuperats av regeringsstödda och internationella styrkor och (se artikel i DN om senaste fallet med ISAF-styrkor i februari, klicka här) – där hjälper det inte att prata tillsammans med lokalsamhällena – det behövs påverkansarbete på högre nivå. (Tillsammans med andra organisationer som arbetar med hälsa i Afghanistan skrev SAK förra veckan ett upprop om just attacker mot kliniker, läs här!)

Konflikter och hot förekommer från talibanerna i programmet som arbetar tillsammans med byråd som genom statlig finansiering gör investeringar i lokal utveckling, exempelvis brunnar och enklare vägar. –Medlemmarna i rådet får hot riktade mot sig och även själva verksamheten hotas, säger Sherzad som samordnar programmet. –Om de beväpnade grupperna ser att det blir positiv utveckling på en plats genom ett regeringsfinansierat program blir det en måltavla.

Samtalet drar över på lunchbönetiden och herrarna reser för att gå. –Det är ovisst vad som kommer hända det kommande året men jag tror att det är 80 procents chans att det blir bra. De rika kan inte driva kriget – de är rädda. Freden måste vara mellan de olika grupperna av Afghanistans folk, avslutar Wahaj.

Samtal som dessa leder till många tankar och reflektioner. Om hur kollegorna från Wardak ändå tycker att det är ganska bra i provinsen. Om hur det från ett lokalt perspektiv kan vara lättare att förhandla med talibaner än regeringsstyrkor. Om vikten att alla får komma till tals i utvecklingen. Om hur vi garanterar säkerhet för de människor som arbetar tillsammans med oss. Och om hur en skev utveckling kan bidra till att fördjupad konflikten.

550 barn

Publicerad den av
2

Från dagens nyhetssammanfattning:

  • Varje dag dör 550 barn i Afghanistan av sjukdomar som med enkla medel skulle ha kunnat förebyggas, framför allt av lunginflammation och diarré.
  • Barnadödligheten i landet är bland de högsta  i världen, 199 av 1000 barn som föds dör innan de fyller fem år.
  • Afghanistan är världens farligaste land att föda barn i. Av 100 000 födslar dör 1400 mödrar. 14 procent av födslarna sker med utbildad hälsopersonal.

Säger inget mer.

Åtta saker som blir vardag i livet på fyra veckor

Publicerad den av
Svara

Nu har jag snart varit i Afghanistan i en månad. De första dagarna reagerar man på allt – för att allt är nytt, drar till sig uppmärksamhet och eftertanke. En vardag skapas emellertid ganska snabbt. Här kommer en lista på åtta saker som blir normala på fyra veckor.

  1. På de flesta platser är affärer, caféer och andra inrättningar som man förväntas vilja gå till utmärkta med skyltar som kallar på uppmärksamheten. Här är det i princip alltid tvärtom. Om du ser en vägg som ser ovanligt stängd och oinbjudande ut (gärna med en beväpnad vakt utanför), är det sannolikt något trevligt innanför. Det vill säga när du tagit dig igenom ett antal slussar med tedrickande vakter där du blir kroppsvisiterad och ombedd att lägga ifrån dig vapen. (Det finns ofta en särskild liten tyginhägnad plats för kvinnlig visitering.)
  2. På många restauranger finns det vanliga utrymmet och så finns familjeutrymmet. Det vanliga är för män och familjeutrymmet är för sällskap med kvinnor och barn.
  3. När man ska lämna lägenheten på compounden där vi bor måste man skriva ut sig i en loggbok. Vart man ska, vem man ska träffa, när man gick och när man förväntas komma tillbaka. Om man drar över tiden blir man kontaktad av vakterna som kontrollerar att allt är ok. Denna loggbok innebär att alla som bor på compounden vet i princip allt om varandras liv. Häromdagen diskuterade vi förekomst av eventuella nattliga relationer – ska man skriva vem man vill sova över hos så att alla kollegor kan läsa det?
  4. Närvaron av olika typer av säkerhetshot blir också en del av vardagen även om detta inte innebär att de blir ”vanliga” eller något man vänjer sig vid. Genom sms hålls vi ständigt informerade om incidenter som inträffat såväl i Kabul som runtom i landet. För att bättre kunna hantera olika situationer som skulle kunna uppkomma hade vi i veckan utbildning där vi bland annat fick lära oss hur man ska agera vid kidnappning, om bilen blir attackerad och om man är med i en olycka där någon blir av med en arm. Helt klart bra att veta om det skulle hända.
  5. Afghanistan är ett av världens fattigaste länder (nummer 172 av totalt 187 länder enligt FN, med över en tredjedel av befolkningen som lever i fattigdom). Men en cappucino på något av caféerna runt huset kostar likafullt 5 dollar.
  6. Det är ganska kallt här just nu. I en av kontorsbyggnaderna finns ingen värme installerad så inne på varje kontor finns en så kallad ”buchari” – en kamin (en extremt energiineffektivt konstruktion) som ständigt måste fyllas på med ved. Ett annat inslag på kontoret är ”tea man” – som ser till att alla alltid har tevatten och gröna teblad tillgängliga hela arbetsdagen. Förmodligen skulle kontoret stanna utan detta. (”Tea man” har också en kiosk där man kan köpa kakor.)
  7. När det är klart väder, som idag, är Kabul en fantastiskt vacker plats omgiven av snötäckta berg. När staden badar i solsken infinner sig en mycket speciell känsla. Jag blir helt betagen av miljön och av stämningen.
  8. Och så kläderna. Härom dagen skulle jag till en av kollegorna på compounden. Känslan av total revolution när jag bestämde mig för att gå dit i en kjol som slutade ovanför knäna och en helt vanlig t-shirt. Och effekten att vissa kollegor knappt kände igen mig utan lång skjorta, fladdriga byxor och sjal.

Talibaner, fler flickor i skolan och prydligt upphängda burkor

Publicerad den av
1

Idag kom konflikten mig inpå livet. Det är inte så att den inte märks och känns här i Kabul med den militära närvaron, tunga vapen, kontroller och flygplan som dundrar fram. Men idag var det annorlunda. Därför får ni stå ut med ett långt inlägg.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag besökte huvudstaden i Wardakprovinsen, Maydan-Shahr som ligger knappt en timma från Kabul. I provinsen strider olika beväpnade grupper (varav en av dem är talibaner) mot regeringens och internationella styrkor, men även mot varandra. Vi kan inte besöka verksamheten i provinsen på grund av säkerhetsläget och kommer inte längre ”ut” än vårt kontor i provinshuvudstaden. Vi inledde ett besök på sjukhuset som drivs av SAK men fick lämna det på grund av oroligheter. Under de få minutrar vi var där hann jag prata med fyra kvinnliga sjuksköterskor som berättade att de går i burka till sjukhuset på grund av säkerheten (eller brist på den). Väl på sjukhuset går de dock utan. I det lilla rummet där vi satt uppradade på en brits fanns fyra burkor prydligt upphängda på varsin krok.

Det är minst sagt svårt att förstå konflikten med alla dess olika aktörer – såväl afghanska som internationella. Talibanerna är starka i provinsen, jag frågar en afghansk kollega hur stödet för dem ser ut i lokalsamhällena. –Om de inte hade haft stöd därute hade de inte klarat sig en dag. Jag frågar en annan kollega, ansvarig för utbildningsverksamheten om hur han ser på läget efter att de utländska trupperna lämnar landet 2014. –Vi har varit här under många olika regimer, talibaner, internationella och andra. Men det vi alltid har gjort och kommer att fortsätta att göra är att sätta barnen och utbildningen i fokus. Det spelar ingen roll om det är ett talibanbarn eller ett regeringsbarn. Hos oss får alla gå i skolan.

Samme man presenterar siffror för hur många barn som går i skolor drivna av SAK i provinsen. Flickor, pojkar och barn från nomadfolket kuchis. Han berättar stolt att när han tillträdde på tjänsten 2007 var 45 procent av eleverna flickor, nu är det 72 procent. Han förklarar att i den mycket instabila situation som provinsen befinner sig i, har skolråden varit helt avgörande för att barnen, inte minst flickorna, ska få fortsätta gå i skolan. Råden kan förhandla med talibanerna och de andra grupperna.

Chauffören som kör oss är från Maydan-Shahr. Han berättar att han inte kan besöka sina släktingar ute i byarna som han ser ut nu. –Om jag ska kunna åka dit måste jag låta skägget växa ut, så här slätrakad vore det livsfarligt att åka. När vi åker från Maydan-Shar frågar chauffören vad jag tyckte om hans hemstad.  Nästan omöjligt att svara på. Så många intryck och känslor på en och samma dag. En dag bland män som går barfota på kontoret, samtidigt som snön faller utanför, och dricker ohyggliga mängder grönt te.

När det ena inte är en förutsättning för det andra…

Publicerad den av
Svara

Idag och igår har vi haft seminarium om SAKs strategiska plan – igen! Det första seminariet för två veckor sedan var min första dag på jobbet. Under de två senaste dagarna gladdes jag åt att jag åtminstone förstod mer än första dagen!

Några reflektioner från dagarna…

SAKs möjlighet att bedriva verksamhet runtom i Afghanistan bygger på en hög grad av acceptans hos lokalbefolkningen. Det vill säga att säkerheten i huvudsak består av relationerna runtomkring oss (och inte av exempelvis ,beväpnade vakter), såväl med lokalbefolkningen som med lokala myndigheter. Denna relation grundar sig i sin tur på själva verksamheten, exempelvis skolor och sjukhus, och att människor värdesätter och har förtroende för denna.

Samtidigt är det inte långsiktigt hållbart att en organisation som SAK fortsätter att bedriva denna verksamhet i Afghanistan för all framtid – den som är ansvarig för detta på längre (ja, kanske väldigt lång) sikt är ju den afghanska staten. SAKs roll kan till exempel vara att stödja lokalsamhället att kräva sin rätt till bland annat sjukvård och utbildning. Men om vi går tillbaka till det som lade grunden för att över huvud taget kunna arbeta och finnas i de konflikthärjade områdena; konkret service, blir det mer komplicerat. För om vi delvis fasar ut detta arbete och samtidigt börjar stödja arbete med ansvarsutkrävande är det nog inte alls säkert att vi är så välkomna på alla platser…

Sammanfattningsvis en inte helt enkelt att lösa…

Nedan några foton från diskussioner och grupparbeten under seminariet – ytterligare två dagar fyllda av nya lärdomar, kunskaper och reflektioner tack vare mycket engagerade och kunniga kollegor.

Vibrerande mattor?

Publicerad den av
1

När man i biståndssammanhang pratar om att stödja civilsamhället beskriver man ofta detta i termer av ansvarsutkrävande från staten, fördjupad demokrati och människor som genom ökad kunskap om lagar kräver sina rättigheter. Ett ”vibrerande civilsamhälle” skriver vi våra resultatmatriser. ”Livskraftiga aktörer i det civila samhället samt oberoende och fria medier som bidrar till ökat ansvarsutkrävande och en mer transparent förvaltning.” står det i Sveriges samarbetsstrategi för Afghanistan.

Det som det i själva verket ofta handlar om, på riktigt, är korgar, getter, tvålar, kvarnar och mattor.

För nog är det så att ganska få människor som lever i fattigdom vaknar på morgonen, tar sig igenom de mödosama bestyren att hämta vatten och ved, i bästa fall äta lite frukost och kanske få iväg något av barnen till skolan, och därefter tänkar att nu jäklar ska jag ta tag i det här med demokrati och utkräva ansvar av regeringen!

Istället är prioriteringarna, helt förståeligt, många gånger kortsiktiga och mer materiella förbättringar i livet. Som att få mer betalt för de jordbruksprodukter man producerar eller få tillgång till någon annan inkomstgenererande syssla. Denna syssla kan vara till exempel att tillverka mattor vilket verkar gångbart här i Afghanistan (i Södra Afrika, där jag arbetade tidigare, var det korgar istället). Således är det ofta det som projektförslagen som kommer från lokala organisationer handlar om.

Men blir det då något ansvarsutkrävande och vibrerande civilsamhälle av detta? Svaret är nog att det beror på. Kanske främst på tiden. För det finns många erfarenheter som visar att människor som kommer tillsammans för att förbättra sina liv – utifrån sina egna prioriteringar – så småning om även kommer att vilja förändra det som finns runtom kring dem i allt större cirklar. Och allt eftersom man ser att detta låter sig göras om man är flera, stärks också medvetenheten om behovet av demokratiska organisationer. Men detta tar tid, vägen är långt ifrån spikrak och det kommer att gå åt skogen ibland (eller ganska ofta).

Inom biståndet upplever jag ibland att just det här med tid är den resurs som vi underligt nog har allra minst av. Att vi inte låter saker ta den tid de behöver för att växa av egen kraft. Istället för att vänta på att korgar, getter eller mattor leder till just det där som vi ville uppnå; ett vibrerande civilsamhälle, är det lättare att direkt vända sig till de organisationer och ibland till och med personligheter som direkt levererar krav på transparens och rättigheter – men som sannolikt inte är eller representerar de människor som lever i fattigdom… Och det var visst de som skulle stå i centrum för allt vårt bistånd.

Enkla gardiner…

Publicerad den av
Svara

P1030756_litenIgår åkte den svenske kollegan Anders och jag tillsammans med vår afghanske kollega Bilal till en bazaar för att köpa gardiner. Både Anders och jag sa att vi ville ha ”enkla” gardiner. Resultatet blev att vi visades uppsättningar enligt fotot här intill. Kanske inte riktigt vår bild av ”enkel”…

 

En av de andra bilderna av Afghanistan

Publicerad den av
2

En annan bild av Afghanistan. Idag har jag varit hemma hos min kollega Yasamin på fredagslunch (fredag är ledig dag här). Jag blir mottagen av Yasamin, tre (av fyra) bröder och hennes mamma. Yasamin lämnar mig med den äldsta brodern och mamman, bordet är dukat med te och stora mängder afghanskt godis. Tvn står på och visar en blandning av sjungande och dansande bollywoodfilm, The Twilight Saga och en film där Liam Neeson kraschar i ett flygplan. På gården står en bur med en pashtu-talande papegoja.

Mamman frågar om jag är gift. Jag berättar att jag inte är det och hon säger att hon är bekymrad över att flera av de åtta barnen fortfarande inte är gifta. Brodern (som är en av dem som inte har lyckats gifta sig och verkar ganska nöjd med det) frågar om man gifter sig av kärlek i Sverige och jag säger att ja det gör man nog men tillägger att en stor del av alla äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa. –Då kan det inte ha varit riktig kärlek från början, menar brodern. –Vet ni verkligen vad kärlek är? Den fjärde brodern kommer in, han har spelat fotboll på universitetet. Han undrar om jag gillar rockmusik, hämtar sin dator och spelar upp en låt som han har gjort med en kompis. Mamman sitter stolt bredvid och lyssnar. Yasamin bjuder oss till bords (eller till golvs kanske man ska säga här) – en fantastisk lunch med afghanska vegetariska rätter.

Men den andra (eller kanske den första om man tänker på vilken bild man får av Afghanistan i Sverige) bilden finns också där, alldeles intill. Bakom huset finns en husgrund – där deras hus en gång stod innan det blev totalförstört i kriget. Tomtgränsen utgörs av en förfallen fasad full av kulhål. I den byggnaden fanns en gång ett stålverk som sysselsatte tusentals personer, nu är det bara ett tomt skal.

Slutet på en ockupation

Publicerad den av
Svara

P1030753_liten

Idag är det nationell helgdag här i Afghanistan. Anledningen är inte en eventuell romantisk sida hos afghanerna utan att det är årsdagen för Sovjetunionens tillbakadragande efter kriget och ockupationen som varade mellan 1979 och 1989.

1978 kom Afghanistans kommunistparti till makten genom en kupp. Motståndet mot partiet var emellertid utbrett och i december 1979 invaderade sovjetiska styrkor landet med syfte att bekämpa mujaheddingerillan som bildats som en reaktion mot den kommunistiska regimen. Mujaheddingerillan fick stöd av bland andra Pakistan och USA i form av utbildningar och vapen. CIA investerade miljardtals dollar (en av de som tränades av CIA var bin Ladin). Det blodiga kriget jämförs ibland med Vietnamkriget eftersom de teknsiskt överlägsna sovjetiska styrkorna inte lyckades besegera gerillan som hade starkt stöd hos lokalbefolkningen.

1988 slöts ett FN-avtal och i februari året efter lämnade de sista sovjetiska soldaterna landet efter ett krig där över en miljon afghaner (varav majoriteten civila) misste livet. Detta innebar emellertid inte fred för Afghanistans befolkning utan kriget fortsatte som ett inbördeskrig.

Idag högtidlighålls således slutet på en ockupation men med blandade känslor – det afghanska folket har sedan dess levt i princip konstant väpnad konflikt och ockupation. En kollega kommenterade att det borde bli ytterligare en helgdag den dag då de nuvarande utländska styrkorna drar sig tillbaka…

(Bilden ovan kommer från en mur här i Kabul – tyckte att den passade idag…)