När något är riktigt svårt, som exempelvis ekonomisk orättvisa och ojämlikhet mellan kvinnor och män, tenderar lösningen att förpackas i små (gärna nästan söta) projekt. Dessa projekt har ofta dock mycket lite koppling till orsaken till problemet. Sitter i High-level rundabordssession om hur landsbygdens kvinnor ska stärkas (alltså de där kvinnorna som lägger 40 miljarder timmar på att hämta vatten varje år), där ett antal länder berättar om vad de har gjort. Och det är många projekt som ska hjälpa kvinnor på landsbygden.

Med särskilda banker där kvinnor kan få (små) lån med särskilda (små) utbildningsprogram så att kvinnorna kan lära sig hur de ska hantera pengarna. Men om problemet – en politisk och ekonomisk struktur som gör att kvinnor inte får tillgång till finansiella tjänster på samma sätt som män och där de uppenbarligen inte har tillgång till grundläggande utbildning (eftersom de behöver de små utbildningarna) – pratas det inte särskilt mycket. Problemet görs till undantaget och inte till normen – alltså att allt är egentligen bra bara det att hälften av befolkningen inte har samma rättigheter som den andra hälften.

Guatemala gjorde ett försök med att lansera begreppet ”economia campesina” – typ den självhushållande bondens ekonomi som ett sätt att ta ett större grepp om problemet med ökande ekonomisk orättvisa.

Och bland alla dessa projekt verkar allt vara ganska bra – alla de överväldigande problemen som gör att detta forum behövs syns eller hörs inte i majoriteten av presentationerna. Bangladesh utgjorde ett av få undantag och lyfte frågan om privata sektorn vars rovdrift i landet bidrar till fördjupad fattigdom bland landsbygdens kvinnor. Hur ska detta hanteras? (Ingen som har svarat än så länge…)

Offentlig alternativ social service – ett sätt att prata på som innefattar allt och samtidigt inget ansvar för någon. Alla ska vara med och alla är ansvariga. Samtidigt som sessionen inleddes med ett brandtal om gapet mellan alla vackra löften å ena sidan och verkligheten för kvinnor som lever i fattigdom på landsbygden.

Ann Tutwiller, vice generalsekreteraren för FNs jordbruksorganisation FAO informerade i sitt tal att afrikanska kvinnor lägger 40 miljarder timmar per år på att hämta vatten. Detta tål att vändas på, från många perspektiv. Endast 10 procent av alla människor som hungrar i världen gör det på grund av en kris, katastrof eller konflikt – resten gör det på grund av strukturell fattigdom.

Tutwiller underströk vikten av att inte bara fokusera på hur mycket mer mat vi skulle kunna producera och magar vi skulle kunna mätta om kvinnor hade tillgång till samma resurser som män utan att det handlar om att de allra fattigaste ska ha tillgång till mat till ett rimligt pris och tillförlitligt sätt.  Hon påminde om att satsningar inom jordbruket är sex gånger mer effektiva för att bekämpa fattigdom än att investera i industrin.

Hon avslutade med att tala om vad FAO lovar att göra (vilket hon i princip är den enda som har gjort) och lovade bland annat att 30 procent av FAOs resurser ska garanteras till kvinnor år 2017. Ett steg på vägen (och ett bra argument för Kooperation Utan Gränser som kräver att minst 50 procent av Sidas bistånd ska gå till kvinnor).

Efter Tutwiller talade Elisabeth Atangana, ordförande för Panafrican farmers organisations och underströk vikten av att stödja bondeorganisationer för att stärka kvinnor på landsbygden. Glädjande nog tog hon även upp frågan om matsuveränitet, som bland annat drivs bonderöreslen i Latinamerika och Moçambique.

Nedan ett (mindre lyckat men ändå – ingen ”riktig” kamera med) foto på Tutwiller och Atangana.

Känner mig som tjejen från landet (vilket jag ju är Hjo+Lichinga kan ju inte bli så mycket annat än just landet…). Lyssnar just nu på UN Womens generalsekreterares anförande som inleddes med en liten hyllning till kvinnors gräsrotsorganisering runt om i världen. Hon menar att vi ”Continue to fail rural women” när utvecklingen går så långsamt som den gör – att kvinnor på landsbygden fortfarande har mycket begränsade möjligheter att utöva  sina ekonomiska och politiska rättigheter.