I fredens boning…

Idag har jag varit turist i Kabul och åkt upp på TV Hill och besökt Darul Aman Palace. Uppe på kullen, som delar Kabul i två delar, fanns idag inte bara en finfin utsikt utan även en vakthavande militär som gärna ville vara med på bild.

Jag har besökt Darul Aman Palace tidigare (se blogginlägg med vinterbilder här) men inte varit inne i själva byggnaden. Darul Aman betyder ”Fredens boning” och palatset byggdes på 20-talet av kung Amanullah. Och visst är det något fridfullt över byggnaden även om kulhål, sot, inrasade tak och fasader vittnar om att det gått allt annat än fredligt till här.

Strosandes i ruinen tänkte jag på att detta skulle vara ett bra fältbesök när (eller ja om, men nu råkar jag ju ha gjort det) man läser hållfasthetslära, strukturmekanik och betongkonstruktion. Många fina exempel på såväl stålets som betongens egenskaper. En annan sak som jag tänkte på är var jag skulle sätta fötterna i en byggnad där det varnas för ormar, ras och minor.

(Se mer info för den historie- och palatsintresserade under fotografierna).

Min kollega Anders Rosén berättade om palatsets historia på sin blogg för en tid sedan, informationen nedan är lånad därifrån:

Palatset med sina 5400 kvadratmeter per våningsplan skulle bli kung Amanullahs stora symbolprojekt för Afghanistans förnyelse. Landet skulle förändras med hjälp av utbildning, friare ställning för kvinnor och bättre kommunikationer. Telefonlinjer byggdes. Flygförbindelser med utlandet upprättades. Järnvägar skulle knyta ihop landet. Slaveriet avskaffades. Bara en sån sak.

Men precis som många andra förnyare i Afghanistan stötte Amanullah på patrull. Motståndet mot att kvinnor skulle uppträda utan slöjor och få gå i skolor var starkt. Det landsomfattande järnvägssystemet blev bara sju kilometer långt och utgjorde en enda linje från palatset in till centrala Kabul. Efter tio år vid makten flydde Amanullah 1929 ensam med chaufför och i sin Mercedes söderut från Kabul.

Egentligen hann Amanullahs palats aldrig bli riktigt klar innan han fick fly fältet. Efter reformkungens fall användes palatset av universitetet, olika ministerier och myndigheter – och som lagerlokal för russin. Den första allvarliga branden inträffade redan på 1960-talet och 1978 eldhärjades byggnaden igen vid den kommunistiska kuppen. Under inbördeskriget förstördes Darlul Aman bit för bit när i stort sett alla stred mot alla. Palatset var både befästning och måltavla. Den användes både av mujahedin och regeringstrupper, som försvarsministerium och senare av talibaner.

Som grädde på moset släppte amerikanerna en bomb som gick rätt igenom alla tre våningarna i palatset när talibanerna drevs bort 2001.

Rikta hjälpen rätt i Afghanistan

Nedanstående debattartikel om det framtida svenska biståndet till Afghanistan publicerades på SVT Debatt:

Befolkningens behov måste vara den styrande principen och insatserna riktas dit där de gör störst nytta. Afghanistan betjänas inte av en ordning där givarländernas intresse att koppla samman sina egna insatser i landet får styra vilket område som ska få utvecklingsstöd, skriver Lotta Hedström och Anna-Karin Johansson, Svenska Afghanistankommittén, med anledning av att regeringen beslutat inleda arbetet med att ta fram en ny strategi för det svenska biståndet till Afghanistan.

På torsdagen fattade regeringen beslut om inriktningen för det framtida svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan. Sverige har utlovat ett generöst och långsiktigt stöd till Afghanistan fram till 2025 och det är ett löfte som förpliktigar.

Nästa år hålls ett avgörande presidentval. De internationella säkerhetsstyrkorna lämnar nu successivt landet och ISAF har tillsammans med de afghanska säkerhetsstyrkorna genomfört en formell ceremoni för att markera överlämnandet av säkerhetsansvaret.

Det är ingen överdrift att hävda att Afghanistan är inne i ett mycket känsligt skede. Ingen vet hur utfallet blir efter presidentvalet i april 2014 eller huruvida den afghanska staten är fullt ut kapabel att ta över säkerhetsansvaret.

Trots framsteg de senaste åren är Afghanistan fortfarande ett av världens fattigaste länder. Situationen i de olika provinserna ser dock mycket olika ut och därför är det viktigt att givarländer inte ensidigt ser till enbart de regioner där de antingen redan haft, eller fortfarande har, ett militärt engagemang.

Befolkningens behov måste vara den styrande principen och insatserna riktas dit där de gör störst nytta. Afghanistan betjänas inte av en ordning där givarländernas intresse att koppla samman sina egna insatser i landet får styra vilket område som ska få utvecklingsstöd.

Det finns inga snabba och enkla lösningar för att skapa ett fredligt och stabilt Afghanistan. 30 års krig har slitit sönder landet. Det svenska utvecklingssamarbetet måste inrikta sig på att bidra till att bygga de afghanska institutionerna. Detta är ett långsiktigt arbete som inte låter sig beskrivas i enkla, kvantifierbara resultat. Det är i stället ett idogt arbete som kräver kunskap om det afghanska samhället och kulturen. Svenska Afghanistankommittén hoppas att den svenska regeringen ser att ett sådant långsiktigt och tålmodigt byggande är en förutsättning för ett självständigt och starkt Afghanistan.

I detta ingår att aktivt och tydligt bekämpa den korruption som breder ut sig i landet. Mutor krävs idag ofta för att få tillgång till grundläggande samhällstjänster som utbildning och sjukvård. För människor i Afghanistan innebär detta att vardagen är oförutsägbar och att förtroendet för myndigheter och stat saknas. Det svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan måste utformas på ett sätt så att korruption undviks och bekämpas. Samtidigt är det viktigt att inte låta existensen av korruption hindra ett fortsatt engagemang i landet – korruptionen är ett tecken på de svårigheter Afghanistan står inför.

Likaså behöver människor ha tillgång till och möjlighet att hävda sina egna rättigheter för att Afghanistan ska bli självständigt, ha möjlighet att bygga en varaktig fred och förebygga fortsatt konflikt. Det måste skapas en mer demokratisk struktur där medborgare ges egen delaktighet i beslutsfattande, har närhet till politiker och möjlighet att ställa makthavare till svars för deras beslut och handlingar. Det är därför mycket viktigt att fokus i lika hög grad finns på befolkningen i provinserna och distrikten som på huvudstaden Kabul. Civilsamhället, byråd och myndigheter på provins- och distriktsnivå behöver fortsatt stöd för att tillgodose medborgares rättigheter och intressen.

Inte minst behöver kvinnor involveras i beslut om Afghanistans framtid och deras situation stärkas. Detta är en förutsättning för fred och utveckling. Över huvud taget måste det svenska utvecklingssamarbetet rikta in sig på de mest utsatta människorna i Afghanistan – kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättningar och människor på landsbygden.

Dessutom behöver hela det internationella stödet samordnas och struktureras bättre, så att de mest behövande verkligen får rätt och relevant hjälp. Utgångspunkten för det svenska och internationella biståndet behöver gå i linje med den afghanska statens egna program när det gäller fattigdomsbekämpning och utvecklingsarbete. Endast då kan Afghanistan i framtiden ta det fulla ansvaret för sin utveckling. Här kan Sverige ta en ledande roll utifrån sitt långsiktiga åtagande.

Svenska Afghanistankommittén med över trettio års verksamhet på lokal nivå inom skola, hälsovård, landsbygdsutveckling och funktionshinder ser fram emot att få bidra med kunskap och erfarenhet i framtagandet av en långsiktig strategi för en god utveckling av Afghanistan. Vi hoppas att de principer vi nämnt kommer att vara ledande när Sida arbetar fram den nya resultatstrategin.

Lotta Hedström, ordförande Svenska Afghanistankommittén
Anna-Karin Johansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén

I väntan på månen…

Drygt 1,5 miljarder muslimer, eller runt 22 procent av jordens befolkning, väntar nu på att månen ska visa sig. Om den gör det betyder det att fastan avslutas och Eid-ul Fitr, en av de största muslimska högtiderna, inleds imorgon. I den praktiska världen handlar det om det blir helgdag och alltså ledigt imorgon. (Kan inte låta bli att fundera på hur något sådant skulle fungera i Sverige – där en kaffeträff planeras veckor i förväg – att inte veta kvällen innan om hela landet skulle vara stängt imorgon bitti?)

I nyhetsbrev har olika ledares Eid-hälsningar publicerats. Innan några av dessa hälsningar beskrivs, vill jag säga att de allra allra flesta Eid-hälsningar på facebook, bland kollegor med mera, handlar om kärlek, sammanhållning, alla afghaners rätt till utveckling, fred och acceptans inom och utanför landets gränser, med muslimer och icke-muslimer.

Hekmatyar, ledare för islamistiska Hezb-i-Islami Afghanistan, meddelade i sin Eid-hälsning att han hoppades att de utländska trupper skulle lämna landet före nästa års religiösa högtid och att en regering vald av folket skulle finnas på plats. Hekmatyar menade att USA och dess europeiska allierade inte hade vunnit något på kriget här förutom dödsoffer, politisk instabilitet och finansiell kris. Han menar att stabiliteten i Afghanistan kommer att återinfinna sig när utlänningarna är borta. Och så en instruktion till sina följare: NATO-ledda trupper är måltavlor men civila offer ska undvikas: “Avoid bombings that harm civilians. Don’t attack civil servants, teachers, judges, clerics, engineers, doctors, journalists and other non-combatants…”

Talibanledaren Mullah Omar sa i sin hälsning att talibanerna varit framgångsrika i sin kamp, avvisade nästa års val och uppmanade afghanerna att inte delta. Han sa också att de inte är ute efter makten utan tror på att forma en inkluderande regering med alla afghaner. Afghanerna ska enligt Omar inte förlita sig på utlänningar och unga afghaner bör studera (inte bara religion). Även Omar skickade med budskapet om att talibanerna ska undvika civil offer. Både Hekmatyar och Omar hälsade att Afghanistan inte ska delas utan stå enat som en nation.

Men som sagt, för de allra flesta här handlar Eid om lycka, att dela med sig och vara nära sin familj. Nu är det bara att vänta på att saudiska högsta domstolen ska meddela om månen har skymtats eller ej…

Hur är det och vad händer efter 2014?

IMG_3774_litenDet är svårt att skriva blogginlägg om situationen i Afghanistan, bortom vardagsbetraktelserna. Precis som det är svårt att ge ett kort svar på frågan ”Hur är det egentligen i Afghanistan?” som jag fick så många gånger under veckorna i Sverige.

Kontrasterna är så skarpa och samtidigt så svåra – vad gäller nästan allting. Häromdagen hade vi en lite svalare dag i Kabul, då man inte behövde sitta bokstavligt talat i fläkten. Samtidigt, i byar bara en timma från Kabuls behagliga svalka, kom skyfall som tog 61 människoliv, svepte bort 500 hus och ingen vet hur många hektar odlad mark (den nyheten tog sig ända till Sverige).

När jag nyss kommit hit i början av året plöjde jag böcker om Afghanistans och regionens historia. Försökte förstå bakgrunden till dagens konflikt, alla de politiska omvälvningarna och betydelsen av internationell inblandning i landets historia. Många andra gånger när jag läser denna typ av böcker kan jag efteråt för mig själv sammanfatta de övergripande dragen och någon slags tanke runtomkring. Men med historian här är det som att man måste återge i princip hela boken för att det ska bli förståeligt. En av de få mer övergripande tankar som stannade kvar, var frågan om vad som egentligen håller ihop landet som ett land; som gör att det inte delas upp i flera länder? En av anledningarna genom historien verkade vara de externa fienderna. 

Jag läser dagstidningarna men även utifrån detta är det svårt att förstå vad som händer, egentligen. Några av dagens rubriker som exempel:

  • Casualties as blast jolts Jalalabad
  • Taliban intensify bridge-bombing campaign
  • IEC handed policy on women’s role in polls (IEC=Independent Electoral Commission)
  • Kabul desires peace, stability in Cairo
  • Eid security plan for Balkh finalised
  • In Afghanistan, a second Guantanamo
  • IEC Concerned Over Nomination of Human Rights Violators for Upcoming elections
  • Peace in Afghanistan: Islamabad, Washington seek alternatives to Doha process
  • NDS Arrests 52 Pakistani Insurgents in Afghanistan (NDS=Afghan National Directorate of Security)
  • Sydney man admits sending abusive letters to dead Afghanistan veterans’ families
  • Heavy explosion rocks Kandahar city, 31 killed or injured
  • ISAF Mistake Ruins an Afghan Driver’s Life (ISAF=International Security Assistance Force)
  • U.S. looks to smartphones and satellites to monitor Afghan projects

Så vart är detta på väg? Bland svenska vänner och bekanta frågar många om hur det kommer att bli 2014? Svaret på den frågan verkar vara scenarier – något man sysslar väldigt mycket med här. Ta i princip vilken rapport som helst (alltså en som är tillräckligt seriös för att inte bara beskriva en möjlig utgång, vilket är fallet med stora delar av media i väst) som behandlar tillvaron efter minskningen (för det är inte tal om ett totalt tillbakadragande) av de utländska trupperna 2014.

Och det blir hundratals scenarier sammantaget – vilket inte är så konstigt med tanke på hur många faktorer det är som kan kombineras med varandra på olika sätt. För att nämna några:

  • Kommer USA, talibanerna och president Karzai och hans regering att komma till samma fredsförhandlingsbord inom ramen för Dohaprocessen, oavsett om det blir i Qatar (där talibanerna planerar, alternativt planerade att öppna kontor) eller annorstädes?
  • Kommer valet i början av nästa år kunna genomföras fritt och fredligt? Och vad händer om det inte gör det?
  • Vilka kommer att ställa upp i valet – kommer talibaner och andra motståndsgrupper att inkluderas eller att exkluderas och vad blir följderna av de olika utgångarna?
  • Vad händer med säkerhet och stabilitiet när de utländska trupperna drar sig undan – leder det till minskat eller ökat stöd till motståndsgrupper bland lokalbefolkningen? Klarar den afghanska polisen och militären att skapa och bevara fred och säkerhet? Hur ser skillnaderna ut mellan landsbygd och stad vad gäller säkerhet och stabilitet?
  • Hur kommer kvinnors rättigheter påverkas av den minskade internationella närvaron? Hur beror det av olika regeringsbildningar från valet?
  • Vad händer med ekonomin när hela krigsekonomin, med privata contractors, minskar drastiskt? Vilken inverkan kommer den troliga ökade arbetslösheten att ha?
  • Hur kommer den militära närvaron för USA, NATO-länder och övriga att se ut efter 2014 – USA dröjer och resten väntar?
  • Kommer de länder som nu har både trupper och omfattande biståndsinsatser i landet ha kvar biståndet på samma nivå även om trupperna försvinner eller minskar? (Statistik från andra postkonfliktländer att biståndsnivån tenderar att minska drastiskt – trots eventuella andra löften…)

Och det är just därför jag tycker att det är svårt att skriva blogginlägg om situationen i Afghanistan – den känns näst intill ogreppbar. Så nej, det blir inget svar på frågorna om hur det är och hur det kommer att bli efter 2014 i det här inlägget heller.

Vissa saker är emellertid inte så svåra att svara på. Som exempelvis på frågan ”Har Sverige räddat Afghanistan än?”. Svaret är naturligtvis nej. För ett mer utförligt och mycket illustrativt svar rekommenderas Özz Nûjens show ”Dålig stämning” (finns att ladda ner på diverse ställen).

Lycklig besökare i kakelfabriken

Idag tog moskékaptenen vid den Blå Moskén i Mazaar-e Sharif med oss till kakelfabriken där plattorna till moskén tillverkas. Förstår fortfarande inte hur det egentligen går till när de håller koll på alla olika former och figurer men allt görs för hand; stenen formas, mönstret ritas på, första bränningen, målning, andra bränningen. Fick till och med gå in i ugnen i den lilla fabriken. Ett steg till i min relation med denna fantastiska byggnad.

Efter detta tog kaptenen med oss till nybyggnation av en ny moské bredvid den befintliga där de även ska ha en skola för högre studier av Koranen för kvinnor. Visiten avslutades med mitt första besök i en afghansk byggbyscha.

Jag fick med mig två plattor hem, fint.

Handen på hjärtat – om frihet och ballonger

I lördags delades 10 000 rosa ballonger ut på Kabuls gator av organisationen ”We believe in balloons” – ett konstprojekt som syftar till att sprida glädje och fredsbudskap. Projektet drivs av en New York-baserad afghansk konstnär. När jag hörde talas om projektet för ett par veckor sedan tänkte jag först att det var ju ett lite roligt och nytt grepp.

Men handen på hjärtat, är detta rimligt? Dagen innan de 10 000 ballongerna seglade upp i luften, drabbades samma gator av en självmordsattack följd av en nio timmar lång strid där ett antal specialstyrkor, vakter och talibaner miste sina liv. Så är det verkligen rimligt att dela ut 10 000 rosa ballonger för att sprida glädje och fred? Eller är det mest frustrerande? Och kan man kanske till och med förstå uppretade talibansidor på nätet som undrar vad utlänningarna egentligen håller på med när de delar ut ballonger?

I artikeln ”Foreign Project Give Afghans Fashion, Skate Park and Now 10,000 Balloons” i New York Times (25 maj 2013) ifrågasätts ett antal biståndsprojekt, som titeln antyder; skateparker, modeshower och ballonger. Jag läste om skateprojektet i en annan tidning nyligen och tänkte först: Vad häftigt!

Men jag tycker nog att det är ganska problematiskt med ballonger, skateparker och modeshower (som frekventeras av utlänningar och den afghanska kultureliten) med syfte ett stärka jämställdheten i Afghanistan. Jag tänker att det är så förrädiskt lätt att falla in i en snäv uppfattning om vad som är exempelvis ett framsteg eller en frihet; att jag vid en första tanke tycker att det är roligt med ballonger och skateparker.

Men är det vi söker tecken på att alla människor i hela världen egentligen helst vill ha den frihet som vi i väst har, och enligt våra prioriteringar, eller söker vi det som människor själva skulle definiera som frihet (även om det inte stämmer överens med våra föreställningar)? Handen på hjärtat.

Explosioner och basket

I eftermiddags var vi på rullstolsbasket. Det var en fantastisk stämning både på planen och bland publiken. Matchen utspelades bredvid en klinik och många av åskådarna kom därifrån. Vissa såg ut att komma direkt från operation liggandes i sjukhussängar (utrustade med termos med te – så klart).

Men så smällde det, inte nära men så att det kändes. Sms om vad som hade hänt kom i en strid ström. Bombningar och skottlossningar i området där vi bor, cirka fyra kilometer från basketplanen. Det var runt fyra på eftermiddagen. Nu är klockan snart halv tolv på natten och det smäller fortfarande och himlen är fylld av helikoptrar och andra flygmaskiner.

Vi var kvar på basketen till sista matchen var avslutad (vi hade inget val eftersom det var ”lock down” = ingen förflyttning). Och samtidigt som sms:en om explosioner och skottlossning trillade in, hade vi en fin stund bland basketpubliken med mycket värme, nyfikenhet och samtal (även om det rådde brist på gemensamt språk) som jag hoppas känns på bilderna nedan. En av killarna i Mazaars lag bad mig att ta kort på dem och lägga ut på facebook. I ett annat lag hade alla spelarna Ronaldo-tröjor med nummer 7.

Våra chaufförer kom för att hämta oss och tog oss till en skola i närheten där vi blev tillsagda att stanna tills det var säkert att åka hem. Återigen kontrast; att någon som mitt i allt detta tänker på att inte bara ge oss mat utan även kaffe och godis.

Efter ett par timmar på skolan fick vi besked om att vi kunde åka hem. Här hemma är vi närmre stridigheterna, de är ungefär en kilometer bort. Lyssnar på skottlossning, explosioner och helikoptrar. Har blivit tillsagd att inte sova i sovrummet eftersom fönstrena vetter åt ”fel” håll och ”blast-filmen” som gör att de inte splittras vid eventuell tryckvåg har begränsningar hur mycket den klarar. Tar mina soffkuddar och lägger mig i köket.

Jag hade tänkt att kolla på sista avsnittet av Homeland ikväll men tror jag tar det en annan dag.

Om du vill läsa mer om vad som hänt här under eftermiddagen och kvällen, kolla på:
Al Jazeera – http://www.aljazeera.com/news/asia/2013/05/2013524131858803795.html
BBC – http://www.bbc.co.uk/news/world-asia-22656758

100 miljarder dollar – men inget avlopp…

Afghanistan ligger på 174 plats (delad sista plats i världen tillsammans med Nordkorea och Somalia) på Transparency Internationals lista över korruption, baserad på ”perceived corruption in public sector” – alltså upplevd korruption inom offentlig sektor. Danmark, Finland och Nya Zeeland ligger på delad första plats, följda av Sverige.

En afghansk kollega som uppenbarligen fått nog av de summariska beskrivningarna av korruptionen i hans land berättade följande för mig:

-Jag tänkte på det här med korruptionen i Afghanistan härom kvällen och det gjorde mig så upprörd att jag inte kunde sova. Det sägs att Afghanistan är världens mest korrupta nationer. Men det är ju vi som är nationen – det borde alltså innebära att vi alla är korrupta!? Förra veckan skulle jag ordna med ett pass till min son. När jag kommer in på passmyndigheten är det en kö som uppenbarligen kommer att ta flera timmar. Ett antal unga killar går runt bland människorna i kön och erbjuder dem som väntar att ta hand om deras passärende och lösa det direkt. Det är inte mycket pengar killarna begär. Men jag ser ingen som nappar på erbjudandet. Vi tillbringar alltså hellre vår lördagförmiddag i kön än betalar en väldigt liten summa pengar. Men samtidigt sägs det att vi är världens mest korrupta land!?

Och visst är det så att vi använder begreppet korrupt land fast det egentligen handlar om upplevelsen av korrupta statsapparater. Transparency Internationals lista över korruptionen säger inte något om hur korrupta afghanerna är.

För ett par veckor kom en nyhet om att president Karzai hade mottagit väskor med stora summor pengar i kontanter av CIA. Pengar som Karzai beskrev som “an easy source of petty cash” som använts för att betala personer ur den politiska eliten, en grupp som domineras av krigsherrar. Enligt media tycks inte presidenten se problemet med väskorna fyllda av pengar, snarare tvärtom. Efter medias kritiska rapportering (i Afghanistan, USA och Europa) om detta pratade Karzai med CIAs chef i Afghanistan: “I told him because of all these rumors in the media, please do not cut all this money, because we really need it.” Och för lägga ytterligare kol på vredeselden hos media och allmänhet förtydligar presidenten hur pengarna har använts: “But we have not spent it to strengthen a particular political movement. It’s not like that. It has been given to individuals.” Det var detta som föranledde sömnlösheten hos ovan nämnda kollega.

CIAs pengaväskor har upprört många, bland annat journalisten och författaren Qais Akbar Omar som i sin artikel ”Where’s My Ghost Money” (New York Times) undrar om han också skulle kunna få lite pengar av CIA, han har nämligen en hel del idéer om hur dessa skulle kunna spenderas: Vatten- och avloppssystem, elektrifiering och att motverka självmordsbombare.

”I will do the things we thought the Americans were going to help us do when they came to Afghanistan nearly 12 years ago. […] they spent millions on teaching farmers in Helmand Province how to grow hot red peppers that Afghans do not like to eat, and making cobblestone roads that our donkeys cannot walk on, and searching for water in the desert near Mazar-i-Sharif, where any camel driver could tell you there has never been any. I do not want to make Afghans sound like complainers or beggars, but since the United States has spent more than $100 billion in Afghanistan since Sept. 11 on development projects, and five times that on its military activities, we would have been very happy to have had sewers.”

Omar skriver att han även skulle ha använt sina “ghost money” för att förebygga självmordsbombare och berättar om en 17-åring som blev upptäckt just innan han skulle spränga sig. Pojken ska ha frågat poliserna som tog bomberna från hans kropp om han inte bara kunde få gå hem, nästa vecka hade han prov i skolan. I fattigdom och desperation har han sålt sin kropp för att sprängas i luften.

Regeringens och den politiska elitens flathet (eller snarare positiva inställning) till korruption har även direkt koppling till den väpnade konflikten i landet. Misslyckandet att ta itu med korruptionen utgör en grogrund för det missnöje mot regeringen som beväpnade motståndsgrupper använder i sin mobilisering av lokalsamhällena. Många ser dessa grupper som mer kompetenta att skipa rättvisa och garantera transparens än regeringen.

Att förstå världen genom skönhetsideal

IMG_3229bloggNär jag var i Laghmanprovinsen för en tid sedan visade en av mina kvinnliga kollegor hur jag skulle snurra sjalen runt huvudet så att bara ögonen syntes. Hon var mycket nöjd med resultatet och tog ett foto.

Fotot ligger i mappen med alla andra bilder från den resan. Häromdagen visade jag bilderna för en manlig och en kvinnlig kollega samt den kvinnliga kollegans mamma. Alla var överens om att fotot med mitt täckta ansikte var mycket vackert.

Denna unisona reaktion, från en ung och en medelålders kvinna (varav ingen av dem täcker ansiktet) och en ung man, gav mig en ordentlig tankeställare om skönhetsideal, varifrån de kommer och hur vi gör dem till en del av oss.

Sjukligt smala kvinnor i Sverige, stora runda rumpor i Moçambique och täckta ansikten i Afghanistan – någon gång i livet, den där gången när det ska finnas obegränsat med tid, ska jag åka runt i världen och prata med människor om kvinnliga skönhetsideal.