Detta galleri innehåller 5 bilder.
Kabul från tv-hill
Galleri
Kategoriarkiv: Livet i Kabul
Vad märkligt det är att…
Svara
…jag efter två månader här vant mig vid att kramar är helt främmande vilket innebar att jag tog ett snabbt och chockerat steg tillbaka när en afghansk vän hälsade på mig med en kram häromdagen.
…heavy metal-bandet som vi var och såg för några veckor, har följande beskrivning på sin facebook-sida: ”We aim to creative the loudest, meanest music in the country’s history” och samtidigt önskar alla fansen gott nytt år med en extremt mormorsmysig-och-småborgerlig bild (se här intill).
…här i Kabul komma in på ett discobowlingställe fullt av discokulor och jättehög musik (varken discomusik eller -kulor är inte särskilt vanligt förekommande här), fullt av uppklädda karlar (de närmast oss verkade ha sytt upp gemensamma glansiga skjortor med guldbrodyr på ryggen till sitt bowlinglag, ledsen att ingen bild finnes på detta).
…jag och flera kollegor med mig helt tappar hakan (och för en stund även talförmågan) när två manliga afghanska kollegor frågar om de får slå sig ner vid vårt bord i den del av matsalen som är avsedda för kvinnor (men där utländska män också sitter).
…när jag får förklarat för mig att det kanske inte är lämpligt att skriva ”demokratiska organisationer” i ett stratgidokument eftersom ”demokratisk” för många i detta land är det samma som kommunism (vilket med anledning av den sovjetiska ockupationen inte ses som något positivt). När jag frågar vad vi ska skriva istället får jag följande svar i ett email från en kollega: ”For democratic we can use term نظام شورای it is near to word.” Solklart…
…vår afghanske chaufför inte får följa med in på en italiensk matbutik för att de säljer korv.
…Lonely Planet har ett mått på ”cultural chock rating” på föreslagna resmål. (Sri Lanka som jag ska åka till om ett par veckor hade två av fem pluppar. Hittade ingen rating för Afghanistan men kan tänka mig att skalan inte skulle räcka till…)
…jag tycker att det är positivt att ha kunnat gå en längre promenad i stan utan att ha blivit sedd genom att ha fäst blicken antingen oändligt långt bort alternativt ner i gatan. (Jag som har ondgjort mig så över stockholmarnas associala trottoarbeteende…)
Kabul 30 mars / Påskafton
Shopping och konst i Kabul…
Stora delar av dagen har tillbringats shoppandes! Jag är normalt inget stor entusiast av denna sysselsättning men idag var det rikigt trevligt och vilsamt. Solen sken i Kabul, vi strosade på bakgator som var nästan tomma eftersom det är fredag. På fyra timmar avverkas endast tre affärer. Inte så mycket på grund av att vi handlar så mycket utan för att det tar tid att dricka te, äta kakor och godis vilket affärsinnehavarna bjuder på. Vi tillbringar halva förmiddagen i en mattaffär, blir visade hundratals mattor, får flera omgångar te och godis från Herat.
Vi kollade även på tavlor – vissa motiv förekommer i de flesta affärerna. Ett av dem föreställer en kvinna i grön burka som har en fågelbur på huvudet (se till vänster och tillsammans med andra tavlor nedan). Detta är inte direkt något som är vanligt förekommande här men som tavla verkar det vara väldigt populärt. Kanske kan någon konstlärd person förklara detta för mig.
Shoppingturen avslutas med kaffe och granatäppeljuice i trädgården till ett café. En bra fredag i Kabul.
Hemma hos…
När jag bodde i Moçambique och kom till Sverige på besök, fick jag ofta frågan om hur jag bodde. Hus, lägenhet, hydda? Tänkte därför att ett slags hemmahosinlägg kanske skulle kunna vara på sin plats här på bloggen.
Så, först och främst, nej i någon hydda bor jag inte utan i ett hus med två lägenheter. Huset ligger tillsammans med tre andra hus där det bor drygt tio kollegor från SAK. På fotona ovan finns huset samt utsikten från min balkongdörr (ja, fönstret är sjukt skitigt, dock inte bara av Kabuls damm utan även av en plastfilm som ska förhindra splitter vid eventuell explosion) mot parkeringsplatsen (där jag idag spelade badminton med en av vakterna). I trädgården är det vårkänsla med träd som börjat blomma. (Stämningen på fotona skulle ha varit lite annorlunda om jag tagit dem nu – i ösregn – men lite romantiserande kan det väl få vara…)
I bildspelet nedan finns några foton från lägenhetens insida: En nyinköpt matta gjord av ett antal gamla mattor, den till synes obligatoriska vattenläckan (har funnits på alla ställen jag bott), en mindre lyckad montering av kran i badrummet (vad sa muraren om denna?) där vattentrycket är så dåligt att man måste sitta ner i duschen för att skölja ur håret, en katt som verkar ha flyttat in, märkning av möbler som tyder på att den som ansvarade för placering av inventarielappar modell större hade ett annorlunda estetiskt sinne, afghansk blå keramik, en ny favorit: saffranste. Och så draken som döljer en stor och underligt placerad ventil som läcker vatten, över den syns montering av sladd elegant ”dold” i en kanal som av någon anledning inte har monterats i golvhöjd utan mitt på väggen (i hela lägenheten).
Gott nytt år! سال نومبا رک
Det kommande dygnet är det nyårsdag här i Afghanistan. Det börjar vid solnedgången idag den 20 mars och avslutas vid solnedgången imorgon. Gott nytt år-hälsningar av lite olika karaktär cirkulerade på kontoret (till IT-avdelningen med besked satte stopp för massmail med bilder), se några exempel nedan…
I tidningen läser jag att Afghanistan Astronomy Institute spår ett mycket gott år för landet och för hela den muslimska världen. Ett stort antal icke-muslimer kommer att konvertera under året och fredsreligionens följare kommer att se en minskning i de problem som drabbar dem. En annan siare menade dock att detta var en överoptimistisk bild, att valet 2014 kommer att ge en svag regering och att landet kommer att sakna Karzai efter det. Samme siare förutspår översvämningar i augusti (lovar att följa upp på den frågan).
سال نومبا رک – Sal-e Naw Mubarak – Gott nytt år!
Glada änglar och tillfredsställt hjärta
Vissa dagar borde inte vara – idag är en sådan dag, då ingenting blir riktigt som man tänkt sig, det kommer korkade mail från konsulter och ett antal arbetsuppgifter framstår som inte helt solklara.
Då är det tur att det finns tandborstar (eller tandborstgrenar) från Pakistan som erbjuder en lösning på i princip allt. Fick en ”Miswak” (se foto) av en kollega häromdagen, med instruktionen att jag skulle få väldigt vita och starka tänder (vilket jag som tandsköterskedotter naturligtvis är angelägen om) om jag tuggade på den. Det visade sig dock att grenen inte endast löser problem med tänderna utan även (enligt direkt översättning från paketet):
• Botar alla sjukdomar (förutom döden)
• Gör änglarna glada
• Förbättrar minnet
• Försenar åldrande
• Förstärker ryggen
• Gör att själen lätt lämnar kroppen
• Håller borta jävulens tankar
• Gör ansiktet vackrare
• Förbättrar intelligensen
• Slappnar av hjärnan
• Tillfredsställer hjärtat
Måste säga att detta verkar vara en ganska komplett lista över saker som jag skulle behöva idag så det är väl bara att börja tugga…
…metal foils and objects including detonator caps…
Idag var jag på möte på en organisation som har kontor på brittiska ambassaden i Kabul. Efter två säkerhetskontroller för att bilen skulle få komma in på området, en kroppsscanning, en kropps- och väskvisitering, en id-kontroll och inlämning av kamera tyckte jag att jag var ganska välkontrollerad.
Personen jag ska träffa möter upp och frågar om det gick bra att komma in? Och, med lite mer bekymrad min, om jag var tvungen att sitta i ”stolen”? Någon stol såg jag ju inte till och jag frågade vad det är varvid han något förläget förklarar att det är för att kontrollera extra noggrant att man inte har några vapen eller bomber på några platser inuti kroppen…
Trevligt.
För att förstå det hela lite bättre sökte jag på internet och fick följande förklaring från en försäljare av denna typ av stolar:
“high sensitivity detector created to identify metal objects concealed in body cavities. It is commonly used in corrections facilities to survey inmates for weapons and contraband objects hidden in anal, vaginal, oral and nasal cavities. […] Normal objects being targeted are razor blades, handcuff keys, paper clips, knives, shanks and tools. […] also detects cellular telephones, metal foils and objects including detonator caps. Razor blades are of particular concern as they are tough to detect in all orientations with walk-through devices.”
Man lär sig något nytt varje dag. Vissa dagar sådant som man kanske helst inte hade velat veta. Jag ansågs åtminstone inte i behov av denna typ av scanning.
Fredagspromenad i Kabul
Några foton från vägen till ett av Kabuls många caféer (med väldigt god färskpressad juice) och tillbaka. Skinande glasfasader mittemot förfallna stenhus. En ståltrådsbeklädd gammal snidad träbalkong på samma gata som ett jättehus med djur på taket.
Åtta saker som blir vardag i livet på fyra veckor
Nu har jag snart varit i Afghanistan i en månad. De första dagarna reagerar man på allt – för att allt är nytt, drar till sig uppmärksamhet och eftertanke. En vardag skapas emellertid ganska snabbt. Här kommer en lista på åtta saker som blir normala på fyra veckor.
- På de flesta platser är affärer, caféer och andra inrättningar som man förväntas vilja gå till utmärkta med skyltar som kallar på uppmärksamheten. Här är det i princip alltid tvärtom. Om du ser en vägg som ser ovanligt stängd och oinbjudande ut (gärna med en beväpnad vakt utanför), är det sannolikt något trevligt innanför. Det vill säga när du tagit dig igenom ett antal slussar med tedrickande vakter där du blir kroppsvisiterad och ombedd att lägga ifrån dig vapen. (Det finns ofta en särskild liten tyginhägnad plats för kvinnlig visitering.)
- På många restauranger finns det vanliga utrymmet och så finns familjeutrymmet. Det vanliga är för män och familjeutrymmet är för sällskap med kvinnor och barn.
- När man ska lämna lägenheten på compounden där vi bor måste man skriva ut sig i en loggbok. Vart man ska, vem man ska träffa, när man gick och när man förväntas komma tillbaka. Om man drar över tiden blir man kontaktad av vakterna som kontrollerar att allt är ok. Denna loggbok innebär att alla som bor på compounden vet i princip allt om varandras liv. Häromdagen diskuterade vi förekomst av eventuella nattliga relationer – ska man skriva vem man vill sova över hos så att alla kollegor kan läsa det?
- Närvaron av olika typer av säkerhetshot blir också en del av vardagen även om detta inte innebär att de blir ”vanliga” eller något man vänjer sig vid. Genom sms hålls vi ständigt informerade om incidenter som inträffat såväl i Kabul som runtom i landet. För att bättre kunna hantera olika situationer som skulle kunna uppkomma hade vi i veckan utbildning där vi bland annat fick lära oss hur man ska agera vid kidnappning, om bilen blir attackerad och om man är med i en olycka där någon blir av med en arm. Helt klart bra att veta om det skulle hända.
- Afghanistan är ett av världens fattigaste länder (nummer 172 av totalt 187 länder enligt FN, med över en tredjedel av befolkningen som lever i fattigdom). Men en cappucino på något av caféerna runt huset kostar likafullt 5 dollar.
- Det är ganska kallt här just nu. I en av kontorsbyggnaderna finns ingen värme installerad så inne på varje kontor finns en så kallad ”buchari” – en kamin (en extremt energiineffektivt konstruktion) som ständigt måste fyllas på med ved. Ett annat inslag på kontoret är ”tea man” – som ser till att alla alltid har tevatten och gröna teblad tillgängliga hela arbetsdagen. Förmodligen skulle kontoret stanna utan detta. (”Tea man” har också en kiosk där man kan köpa kakor.)
- När det är klart väder, som idag, är Kabul en fantastiskt vacker plats omgiven av snötäckta berg. När staden badar i solsken infinner sig en mycket speciell känsla. Jag blir helt betagen av miljön och av stämningen.
- Och så kläderna. Härom dagen skulle jag till en av kollegorna på compounden. Känslan av total revolution när jag bestämde mig för att gå dit i en kjol som slutade ovanför knäna och en helt vanlig t-shirt. Och effekten att vissa kollegor knappt kände igen mig utan lång skjorta, fladdriga byxor och sjal.
In- och utvecklingar 