Eftersom det var ganska många på kontorer som fyllt/fyller år de senaste/kommande veckorna passade vi på att fira allihop på en gång idag.
Förutom kollegorna finns konsulterna Sanne och Goncalo med som är i Niassa för att utreda möjligt samarbete för Kooperation Utan Gränser och Vi skogen runt Niassasjön.
Idag har vi haft möte med vad vi kallar ”strategiska partners”, det vill säga institutioner och organisationer i provinsen som inte får direkt stöd av Kooperation Utan Gränser men som vi samarbetar med på olika sätt. Bland deltagarna fanns representanter från finans- och planeringsministeriet, provinsregeringen och jordbruksministeriet.
Diskussionerna pendlade mellan många olika teman; innebörden och poängen med skatt och moms, studiecirklar om jämställdhet, klimatanpassning av jordbruk, hur medborgarna ser på staten och mycket mer.
Under sådana diskussioner kommer många tankar om utveckling, hur den egentligen uppstår och hur den egentligen inte uppstår. Tänker att många människor jag träffar här har ett fantastiskt tålamod med alla ”utvecklingsexperiment” som de mer eller mindre frivilligt blir en del av. De refererar till program som kommit och gått, idéer som gjort en vända i provinsen… Man funderar på vad som kommer för att stanna…
Idag anlände Sveriges ambassadör i Mocambique, Torvald Åkesson, till Niassa. Imorgon blir det besök hos ett antal samarbetsorganisationer (bara hoppas att vi inte kör fast i leran som vi gjorde med Norges ambassadör tidigare i veckan). Ett av projekten som av tid- och avståndsskäl inte kunde besökas har istället kommit hit för att hålla en presentation.
En person från jordbruksfakulteten i Cuamba, en person från bondeunionen i södra Niassa och två kvinnor från bondeunionen i byn Napacala kom till Lichinga idag. De fyra satt ett antal timmar framför datorn och förberedde med tolkningar från lokalspråket emakua till portugisiska (kvinnorna talar inte portugisiska).
När vi gick igenom dokumentet för sista gången reser en av kvinnorna (som hittills framstått som ganska timid) sig hastigt upp och börjar sjunga, på emakua, och klappa händerna inför oss andra, tämligen förvånade framför datorn. När vi sjungit klart förklarar hon att hon var trött på att sitta ner men att hon sjöng om att hon gett hela sitt hjärta till uppgiften.
Också ett sätt att liva upp stämningen på jobbet! 🙂
På mitt skrivbord: Gigantiska avocados (tror aldrig jag sett större) som en kollega kom in med nyss. Och en instrumentpanel till bilen, som en annan kollega kom in med nyss. Instrumentpanelen till en av bilarna har pajat. Det tog jag vet inte hur lång tid (månader) att få hit panelen och nu när den väl är här lyckas den autoriserade Toyota-verkstan inte montera den. Bra.
Apropå reservdelar i denna provins. För några dagar sedan rengnade en bro bort, ett distrikt i provinsen är i princip avskuret från all kommunikation med omvärlden. Vägverket lovar att de letar reservdelar, det är väl bara att hålla tummarna.
Regnen har de senaste dagarna förstört vägar, broar och hus runt om i landet. Bilden nedan publicerades i dagens Notícias.
Kolla på Andreas och Helenas film om när nya guvernören anlände till Lichinga – klicka här! Dans, sång och ett par bortkomna svenskar utlovas, riktigt underhållande…
Kämpar med vår årsrapport. Tanken är att ett utkast ska skickas till våra kollegor i Maputo och Lusaka ikväll så att de kan kommentera det vi skrivit. Är helt snurrig av allt som ska med i rapporten. Vi har en tabell, en så kallad logical framework, som ska fyllas i med resultat från samtliga partners – det är 250 rutor som ska fyllas i med resultat, indikator och gjord investering.
Efter att ha gått igenom en sisådär 230 rutor med getter, decentraliseringspolitik, fiskyngel, jämställdhet, hållbart jordbruk, hiv, studiecirklar, privatsektorsamarbete, oxar, påverkansarbete och förhandlingar med privat sektor har jag ingen ordning alls i huvudet är och inte lämplig för att gå igenom fler rutor.
Då är det emellertid dags att aggregera resultaten och se om de stämmer med det som vi sa att vi skulle göra. Knut i huvudet?
Skrev för några veckor sedan om ”Mitt liv som hamburgare” – nu kan man verkligen säga att burgaren är pressad… Läs hamburgerinlägget här!
Sjö inne och dom: inte så tjock
Väl i Lichinga är allt ungefär som vanligt (har delat upp ”hemkomsten” i lite olika blogginlägg, se nedan), vilket innebär tämligen kaotiskt och händelserikt. Regnsäsongen är som sagt våldsam och hus har regnat sönder i bostadsområden runtom i Lichinga. Även hemma har det varit sjö och takarbeten pågår. När jag kom till kontoret hölls rådslag mellan tre kollegor om huruvida jag blivit tjock eller inte under resan. Domen löd att jag var ungefär lika tjock som när jag åkte.
Äktenskapsmedicin
På kontoret träffade jag på ordföranden i bondeunionen som vi besökte för några veckor sedan som hade medicin för att förbättra äktenskapet (se bild till vänster, medicinen står vid killens högra hand). Vi frågade om han inte hade med sig lite medicin? De andra kollegorna stämde in att det finns ett antal här som skulle behöva. Vi kom överens om att vi skulle köpa en större mängd nästa besök och ha tillgängligt på kontoret (arbetsmiljöarbete, relationerna tenderar att påverka arbetet ganska ordentligt). Ordföranden intygade att det finns ett antal positiva resultat av medicinen.
Utbytt fru
Ângelo som är ansvarig för skrivandet av en del av vår årsrapport var inte på kontoret idag utan jobbade hemifrån, det blev ett hembesök. Ângelo satt med en massa papper och tabeller tillsammans med Rogério som tidigare jobbade på Utan Gränser och som nu är rådgivare på samarbetsorganisationen UCA. -Jag har bytt min fru, sa Ângelo glatt. -Bytt mot vaddå? undrade jag. -Mot Rógerio. Jag får inget gjort när hon är hemma så jag skickade henne till Rogérios fru och tog honom hit, förklarade Ângelo glatt. Han intygade att det var ett tidsbegränsat byte men angav inte tidsramen. (No comments… Mer än att den där äktenskapsmedicinen kanske är något för honom?)
Domstol tömmer bankkonto
Blev informerad om att en av våra samerbetsorganisationer har blivit dömd i arbetsdomstolen för att de för ett antal år sedan inte betalade ut avgångsvederlag till folk som slutade. Eftersom domstolen inte ansåg att organisationen hade några saker som var värda något gick de in på deras bankkonto och tog rubbet. Det vara bara det att det var våra pengar som var på kontot. Ska bli intressant att se hur detta löser sig.
Förvirring i vattnet
Under förra året hade jag en hel del problem med vattenräkningarna, någon fixade finurligt egna rör från min tank (som står på grannens tomt) och tog ganska många kubik i månaden. När det var som värst var räkningen på 2000 sek för en månad då jag tillbringat sex dagar i huset. Nu har vattenverket meddelat att de av någon anledning inte har registrerat några räkningar betalda under förra året så nu måste man gå dit med sitt kvitto och visa att man betalt. Lite krångligt.
Det är roligt att vara tillbaka och, som vanligt, ingen risk att man blir utrråkad här. Dock kanske lite utmattad…
Bild 1:
Handläggarna Manuela (till vänster) och Edgar (till höger) tillsammans med smarbetsorganistionen Acolhida – ett nätverk för människor som lever med hiv. I slutet av förra året gjorde Acolhida en studie av hivarbetet inom bondeorganisationerna och nu är det dags att följa upp detta och se hur Acolhida kan stärka bondeorganisationernas arbete med hiv i praktiken.
Bild 2:
Andreas, Ângelo och Zefanias gör budgetuppfölningar på samarbetsorganisationernas senaste ekonomiska rapporter. Rapporterna jämförs med budgetar och planer och efter det genomgår de en kontroll för att se att kvitton, moms, bankavstämningar är rätt redovisade.
Bild 3:
I full fart med att göra en riskanalys för programmets sista år. Skönt att byta metod ibland och får måla med tuchpennor för omväxlings skull…
Om man vill ha en macka med ost, sallad och ägg på cafét här i Lichinga måste man beställa en ”komplett hamburgare utan hamburgare” (hamburger completo sem hamburger). En macka med denna blandning finns inte på meny och går således inte att beställa. Men en komplett hamburgare utan hamburgare funkar fint. (Man får betala för hamburgaren även om den inte kommer med.)
Så varför tala om hamburgare? Jo för att jag lite då och då i detta jobb känner mig som en. Som är pressad mellan två brödskivor och gärna lite andra saker under och över som geggar och trycker på. Och det är dessvärre en burgare som alla aldrig är nöjda med.
På ett lite mer generellt plan kan en hamburgersituation (av många) beskrivas med det dilemma som lyfts då och då i den svenska biståndsdiskussionen. De som skänker pengar, genom enskilda bidrag samt de som bidrar till utvecklingssamarbetet genom sina skattepengar, kräver att i princip allt det som skänks ska komma direkt till slutmottagaren. Så lite som möjligt ska ”komma bort” på vägen. Å andra sidan (men fortfarande i samma andetag) krävs ett bistånd som kan garantera att ingen korruption har förekommit och att tillräckliga kontrollsystem finns på plats. Vad är hamburgaren: Att system kostar, att utbilda människor i planering, projekt, bokföring och administration kostar, att följa upp och stötta lokala projekt kostar. Men det får inte kosta något.
Programmet som vi arbetar med här i Niassa ska arbeta med gräsrotsorganisationer, med de allra fattigaste. De kan ofta inte läsa eller skriva, de har ingen vana att hantera pengar och har ingen erfarenhet, kunskap eller uppfattning om vad en ekonomisk redovisning är. De har ingen erfarenhet av att skriva ”resultatbaserade” rapporter om hur arbetet går, de har i själva verket ofta aldrig skrivit något över huvud taget. Här finns flera hamburgare. Vi kräver av samarbetsorganisationer att de ska redovisa korrekt, med prisförslag, momsredovisning och allt annat – rätt. Deras förutsättningar att göra detta är inte goda (ibland nästan obefintliga), men icke desto mindre är de vår målgrupp och vi ska jobba med dem. Samtidigt gör våra egna krav att vi på ett sätt inte kan det.
Den andra hamburgaren är att vår givare kräver allt mer och mer avancerade resultatredovisningar enligt olika modeller (vilket i sig inte är ett problem, snarare tvärtom). Innehållet i modellen ska baseras på rapporter från små små bondeorganisationer som aldrig har skrivit en rapport och som inte har någonsom helst relation till ”result based management”. Summan av denna burgare blir att vi kräver något, tämligen orimligt, av våra samarbetsorganisationer för att leva upp till det krav som givaren ställer. Givaren kommer inte att bli nöjd med resultatet och samarbetsorganisationen blir oerhört frustrerad över de orimliga kraven som vi ställer på dem.
Detta kommer ända ner till mellanmänskliga relationer till kollegorna på kontoret. Kraven på vad vi som program ska prestera är många gånger långt över personalgruppens kapacitet. Vi kräver för mycket, kollegorna blir frustrerade liksom den som ser slutresultatet – det är, trots krav, inte så bra som det ”borde” vara. Ännu en hamburgare.
Mitt liv som hamburgare helt enkelt.
Som en del i decentraliseringsprocessen i Mocambique hålls i varje provins, minst två gånger per år, något som kallas för ”Utvecklingsobservatorium”. Detta är tänkt som ett forum där regering, offentlig sektor, föreningar och privat sektor träffas och diskuterar och utvärderar utvecklingen. Myndigheten som ansvarar för organiseringen av observatoriet är ”Planerings- och finansdepartmentet” på provinsnivå. Observatoriet beskrivs av många som deltagandets höjdpunkt.
Igår pratade jag med guvernören för Niassaprovinsen som berättade, med ironi på rösten, att observatoriet (som skulle ha hållits i augusti), arrangerades den 30 december. Nästan ingen hade varit där, berättade han. Han var inte särskilt imponerad av det hela och var tydlig med att detta hade myndigheten gjort endast för att uppfylla målen för året.
Det är flera saker som är väldigt ironiska och tråkiga med detta. Att en myndighet vars huvudsakliga uppgift är att planera, av olika orsaker inte klarar av att planera ett av årets viktigaste arrangemang. Att det för många handlar om att ”fylla mål” som egentligen inte har något med några som helst mål att göra. I deras rapport kommer det att se bra ut: Observatorium genomfört. Att det inte hade något som helst resultat eller effekt behöver inte stå med i rapporten.
En viss tendens finns sedan att kritisera oss (från givarhåll och utvärderingar) för att civilsamhället inte deltar tillräckligt. Det är inte så väldigt lätt att delta när det är som det är ibland…
I mars skrev jag ett inlägg om årets första observatorium, läs gärna på https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/03/08/att-observera-utvecklingen/. Tyvärr blir det ingen rapport från det andra men har skrivit ett argt brev till myndigheten. Inväntar, med spänning, svaret.
Det här med planering är inte så lätt, det är helt klart en av de större frustrationerna inom programmet – att planera, göra klart och hålla ordning. Just nu pågår febril aktivitet för att uppdatera och få ordning på alla projektpärmarna. Någon slags entusiasm kring detta har skapats och till och med chaufförerna deltar i pappersexercisen…
Igår fyllde Silvestre, vår bokförare, 41 år. Tårta på kontoret, och manliga kramar… 🙂 Under tårtätande pratade kollegorna om omständigheterna vid födslar. Ingen av dem föddes på ett ställe där det fanns tillgång till elektricitet, man fick ha med sig sitt stearinljust helt enkelt… De konstaterade senare att omständigheterna varit samma för många av deras egna barn, med undantag för de relativt nyligen födda… (Läs gärna ett gammalt blogginlägg om hur en svensk pannlampa hjälpte 12 födslar på Lichingas sjukhus, klicka här!)
Senare på dagen pratade jag med den före detta programchefen (en svenska). Vi konstaterade att skillnader mellan den halva generation som är emellan oss innebar tillgång eller ej till dagis… Skilda världar…
In- och utvecklingar 