Har just haft ett samtal med en Niassabaserad organisation som heter ACABE. ACABE arbetar med barns rättigheter och är en del av ett nationellt nätverk för barns rättigheter, Rede da Criança. Här i Niassa har ACABE finansiering från den danska organisationen Ibis och i Maputo har Rede da Criança finansiering från den svenska organisationen Diakonia. Ibis och Diakonia ingår båda i det övergripande civilsamhällesprogrammet AGIR som finansieras av svenska och danska ambassaderna i Maputo. Kooperation Utan Gränser ingår också i AGIR och idag kom ACABE till oss för att fråga om vi kunde finansiera dem. Ibis finansiering till ACABE i Niassa kommer emellertid inte från AGIR utan från ett annat civilsamhällesstödprogram som heter MASC och är finansierat av Irland och England. Allt klart som korvspad?

De förklarade att de ändrat strategi tre gånger under de senaste tre åren. De började med att sprida kunskap om barns rättigheter genom teater, dans och sång (i ett antal distrikt i provinsen) men bytte sedan till att arbeta med påverkansarbete i regeringens planeringsarbete på distriktsnivå för att säkra att barns rättigheter finns med (i ett antal andra distrikt i provinsen, varvid de lämnade de första) för att sedan börja arbeta med att följa upp regeringens arbete med fokus på barn (i ett distrikt i provinsen, varvid de lämnade de första och de andra). Klart som korvspad?

Vi frågade vad alla dessa ändringar kom ifrån? Första meningarna i svaret baserade sig helt och hållet på att givaren hade ändrat sig ett antal gånger, avbrutit kontrakt och sagt att om de ville fortsätta med finansiering fick de byta strategi. Allt som de berättar om sin organisation utgår ifrån finansiärens åsikter och inriktningar – när den byter strategi – då följer organisationen efter. Klart som korvspad?

Dagens bistånd präglas av tjusiga dokument och vackra ord om ägarskap och partnerskap paketerade i olika internationella Agendor så som Paris, Busan och Accra, men ju längre ner/ut/upp man kommer, desto svårare blir det att se dessa principer i praktiken. Däremot inte sagt att det inte ser bra ut i resultatmatrisen eftersom utländska organisationer genom finansiering kan styra så att de moçambikiska organisationerna gör precis vad vi vill. Att de inte uppnår sina egna mål och visioner förefaller mindre viktigt. Även den geografiska dimensionen är viktig då många avtal mellan internationella och nationella organisationer skrivs i Maputo – men med vackra löften om hur detta ska skapa resultat i hela landet och hur de nationella programmen baseras på lokalt identifierade behov och intressen. Men ute i hela landet finns inte ens information om de underskrivna avtalen. Biståndsgivare och internationella organisationer understryker och finansierar organisationernas arbete med att kräva ansvar och transparens från regeringen men när det gäller att skapa samma mekanismer för transparens och medbestämmande inom de lokala organisationerna såväl som mellan dem och internationella organisationerna, är intresset inte alltid lika stort.

Ett ganska grumligt korvspad måste jag säga.