Inte så sällan, kanske några gånger i månaden, kommer konsulter på besök hos oss i Lichinga. Förutom att ”konsult” är ett ganska underligt yrke är det alltid intressant att se hur dessa konsulter beskriver sig på sina visitkort. Inte alltid men nästan finns antingen ordet ”specialist” eller ”senior” med i titeln. De är ”Senior organistional development consultant” eller ”Organisational development specialist”. Det är inte det faktum att de eventuellt (dock inte alltid) är kanske både seniora och specialister, utan behovet av att skriva detta på sitt visitkort.

Dessa konsulter, i princip alltid kopplade till någon typ av biståndsverksamhet, säger nästan alltid (om inte alltid) att de har sökt upp oss för att höra om hur vi jobbar, för att få veta mer om vårt arbete. De arbetar ofta (nästan alltid) med en utvärdering eller med att ta fram en strategi eller liknande. Trots detta (påstådda) intresse av att veta mer och lyssna, slutar det ganska ofta (dock inte alltid) med att de pratar mest och inte lyssnar särskilt mycket.

De pratar om sin studie, om sitt jobb, om hur de ser på utvecklingen i Niassa, hur de ser på Moçambique och sedan börjar de inte sällan (dock lyckligtvis inte alltid) tala om saker om det som vi jobbar med. Alltså de talar om för oss vad vi gör, med vem vi gör det och varför vi gör det. Och efter att de gjort det, kommer ofta (nästan alltid) ett par snabba frågor till oss som får ganska lösryckta svar för vid det laget har all tid som var avsatt (från konsultens sida) redan gått och hon/han (oftast en hon) måste springa vidare till nästa möte. Det så kallade samtalet avslutas nästan alltid med att personen säger att ”Det var JÄTTEINTRESSANT att prata med er och lära mig om er verksamhet”. Fast lyssnat har de inte gjort, och samtalat har vi definitivt inte gjort. Men intressant var det.

Ett annat konsultfenomen som tycks uppkomma särskilt med konsulter som tillbringar väldigt lite tid i området som står i fokus för studien, exempelvis Niassa i vårt fall (så kallade korttidskonsulter), är att de nästan alltid kommer med lösningEN på problemET. Under den tid, enligt beskriven ovan, som de lägger på att prata själva presenteras ofta (dock inte alltid) lösningEN på hela det område som diskuteras. Exempelvis: Lösningen på småböndernas situation är detta – och så kommer nästan alltid ett väldigt specifikt förslag, nästan alltid (men inte alla gånger) av teknisk natur, på DET som skulle lösa hela småböndernas multidimensionella fattigdom.

Eftersom konsulterna, enligt ovan, många gånger för något som mest liknar en monolog (som de själva beskriver som ett samtal), finns inte särskilt mycket utrymme för oss att flika in att ja – komposter (exempelvis) är en del av en lösning på småböndernas mycket omfattande utmaningar, men samtidigt bör vi ha i åtanke andra faktorer av social, ekonomisk, kulturell, klimat eller annan karaktär. Och trots att de således alltid själva har svarET på de som de själva redan innan hade definierat som det stora problemET, så tycker de som sagt nästan alltid att det var JÄTTEINTRESSANT att prata med oss och lära sig mer.

(Ikväll träffade jag passande nog några konsulter som inte alls stämde in på beskrivningen ovan, tur det och liten kur mot begynnande cynism…?)