I slutet av oktober i år ska det hållas val. För två veckor sedan började inskrivningen av väljarna för att skapa röstlängderna. Notícias (varifrån även fotot är hämtat) meddelar att drygt 140 000 väljare hittills skrivit in sig vilket motsvarar 30 procent av det förväntade antalet väljare som således är ungefär 480 000. Det har varit en hel del problem med inskrivningarna meddelar Notícias men valmyndigheten STAE jobbar för fullt för att komma till rätta med probleme.

Pratade med en administratör för Muembedistriktet här i Niassa förra veckan. Han berättade att datorn som de registrerat väljarna hade gått sönder efter en vecka och att all information försvunnit. Deras utmaning blev således inte bara att få alla komma och registrera sig men även att försöka få dem som kommit under första veckan att komma igen.

Måste dock ta mig en funderare på antalet personer som beräknas skriva in sig. För en befolkning på ungefär 21 miljoner verkar 480 000 röstberättigade väldigt lågt. Hälften av Mocambiques befolkning är under 15 år, men ändå. Återkommer om detta!

Tidningen skriver också idag VM i hoquei em patins 2011 (som är innebandy på rullskridskor) ska hållas i Maputo. Kanske något för mitt nyfödda intresse för sport…

På fredag invigs de nationella skolmästerskapen här i Lichinga. Detta är utan tvekan det största som hänt provinsen detta år efter presidentens besök här i april-maj. Och nu kommer han dessutom igen, just med anledning av mästerskapen som ska invigas av självaste staschefen. Har inte förrän nu förstått vilken stor grej skolmästerskap är, hela provinsen kommer sannolikt att stå mer eller mindre stilla under de tolv dagar som tävlingarna pågår, det går inte att boka några möten, alla myndigheter är fullt upptagna av evenemanget. Det är skillnad mot skolmästerskapen i Hjo det…

Har idag lyckats öppna ett bankkonto, det tog tre månader men skam den som ger sig!

En av huvudnyheterna i dagens Notícias är att 63 personer dött i trafiken bara den senaste veckan och att 120 personer skadats allvarligt under samma period. Borde uppenbarligen onekligen överväga att åka mindre bil, hur nu det ska gå till.

Igår skrev jag om den elektroniska regeringen som framstår som lite underlig i ljuset av den frånvaro av elektricitet och uppkopplingsmöjligheter som råder i de flesta av Mocambiques distrikt. Idag skriver Notícias att Ministeriet för vetenskap och teknik ska ge 100o datorer till skolor i 44 distrikt. Syftet är att ”täppa igen den digitala gropen”. Det är naturligtvis helt fantastiskt att 44 skolor får datorer men kan inte låta bli att fundera över ojämnheten i utvecklingsprocessen; att vissa kommer långt fram medan vissa hamnar efter. Något man ju kan fundera över på alla nivåer; mellan och inom länder.

Idag skriver Notícias att nätet för elektronisk regering kommer att vara tillgängligt i alla Moçambiques 128 distrikt från och med nästa år. Det är inte så ofta jag över huvud taget inte förstår en nyhet men det här måste jag säga är för mig helt obegripligt. En mycket liten del av Moçambiques befolkning har tillgång till el, fortfarande är det många distrikt som inte ens har el i distriktshuvudstaden (i Niassa finns el i tre av sexton distrikt). Samma sak gäller för telekommunikation och mobilnät, det omfattar endast en mycket liten del av landet. Detta gör den elektroniska regeringens närvaro i samtliga 128 distrikt till en mycket förbryllande nyhet. Ska försöka leta mer information.

Ordföranden eller chefen har alltid en annan typ av stol än alla andra på mötet eller på kontoret. Varje morgon är det första jag hör ”God morgon fru direktörska”. Alla brev börjar med Ers excellens. Jag får aldrig gå efter en man genom en dörr. Presidenten kallas vid högtidliga och formella tillfällen för pappa och presidentens fru för mamma. Jag får klagomål från kollegorna om mina skor är för dammiga. Det flörtas hejdlöst även på de mest formella möten och man blir kallad för vacker blomma. Begreppet ”ombudsman” (på svenska) kommer upp på ett portugisiskspråkigt möte om moçambikisk offentlig sektor. Ingen skiljer någonsin på staten och regeringen.

Uppfriskande arbetsmiljö.

I fredags kom det in en man på kontoret med två små kartonger i handen. -Vill du köpa färska räkor? frågade han. Jag funderade inte så mycket på huruvida jag ville ha räkorna eller inte utan mest på hur han kan sälja ”färska” räkor på en plats som ligger två dygns transport från havet, en transport som passerar platser men näst intill tropisk värme. Det blev inget räkköp.

I veckan har jag besökt Majunedistriktet ännu en gång. Denna gång var det en resa tillsammans med Fundacão Malonda, en Sidafinansierad fond för privatsektorutveckling i provinsen. Malonda organiserade en fältdag för distriktsadministratörerna i de distrikt där det finns storskaliga skogsinvesteringar.

I Majune har Malonda startat ett projekt med en lodge och ett reservat, tanken är att det ska bli en plats för safari. Jag blev positivt överraskad över djurlivet, såg bland annat flodhästar ståendes tio meter från tre elefanter (som dock inte syntes på grund av buskage), vi såg färska spår av lejon.

Nedan ett par bilder från besöket.

Administratörerna fick under kvällen tillfället att säga sin mening om investeringarna och det var inga odelat positiva omdömen som  kom fram. I mångt och mycket samma sak som kom fram under besöket i Majune för ett par veckor sedan (läs gärna här på bloggen); positivt med arbetstillfällen men de har ett högt pris för bönderna som förlorar sin mark och den lön de tjänar är inte alltid tillräcklig för att överleva, än mer problematiskt i tider av matbrist, då det inte finns mat att köpa. Den som producerar själv har på det sättet mer makt över sin egen situation, även om småböndernas situation är allt från säker.

Under diskussionen pratades det mycket om de privata företagens relation till lokalsamhällena. Det är en svår fråga och än mer problematiskt blir det när det görs just till ”en fråga”. Hur investeringarna påverkar lokalsamhällena kan ju rimligen inte vara ”en fråga” utan ”frågan”. Om det inte skapar en önskvärd utveckling för dem, med vilken rätt bjuds investerarna in till provinsen? För att konflikterna mellan lokalsamhällena och skogsbolagen (som existerar i hela Mocambique) ska kunna få någon slags lösning, tror jag att vi behöver vända upp och ner på resonemanget; allt borde utgå från lokalsamhällenas förutsättningar. Detta innebär inte att inga investeringar bör göras men de måste göras med respekt.

Kopplat till detta diskuterades företagens ”sociala ansvar” och en liknande känlsa infann sig. Här pratas det om att företagen sponsrar ett BB eller en skola i det distrikt där de verkar. Risken med detta är att vi tror att vi kan ”byta” eller kompensera en rättighet eller ett grundläggande behov med en annan rättighet eller ett annat behov. Den bonde som förlorat sin mark kan inte kompensera sin matbrist med att byn fick en ny skola. Detta inte för att säga att diskussionen om socialt ansvar (inom biståndsvärlden corporate social responsability) inte behövs men den får inte bli ett sätt att undvika de verkliga problemen.

När man hör bönderna prata tänker jag att en rimlig inriktning på företagens ansvar skulle vara matproduktion, att inrikta sig på att lösa de problem man skapar vilka till stor del har att göra med just matsäkerheten.

Efter många års kamp har nu lagen om våld i hemmet äntligen godkänts skriver Notícias idag (31/06/2009). Helt fantastiskt! Ett antal organisationer, främst Forum Mulher, har tillsammans med enskilda parlamentsledamöter drivit kampen för denna lag under många år.

Notícias skriver att lagen erkänner den strukturella ojämlikhet som råder mellan kvinnor som grupp och män som grupp i det mocambikiska samhället, en ojämlikhet som har många former; kulturella, politiska, religiösa, sociala och ekonomiska. Det konstateras att våld i hemmet drabbar kvinnor i alla åldrar, klasser och etniska grupper.

För den som läser portugisiska, besök gärna Forum Mulhers hemsida och läs om arbetet med lagen.

Igår eftermiddag hörde jag genom väggen här på kontoret hur en av programhandläggarna blev fullkomligt vansinnig i telefonen. Han gormade, fäktade med armarna och försökte om och om förklara en och samma sak. Hade han kunnat bli röd i ansiktet hade han varit det… Det här är en kollega som ofta blir väldigt engagerad i frågor som rör folkligt deltagande, insyn i stasapparaten och föreningsdemokrati.

Men det var inte det han gormade om, och nästan trillade av stolen av ilska över, denna gång. Det var moms och inkomstskatt. Blev helt varm av glädje och tänkte att skam den som ger sig! Vi jobbar hårt med att få partnerorganisationerna att redovisa enligt lagar och bestämmelser och förstå vikten av att betala moms och skatt. Men det är en lång kamp, särskilt som vår personal inte alltid tycker att dessa frågor är de mest spännande. Men som sagt, uppenbarligen ett par steg på vägen…