För någon vecka sedan befann jag mig på en tämligen isolerad plats i Niassa och stötte där på ett antal utlänningar från Europa och USA. Det slog mig, än en gång, hur självgoda, självförhärligande, arroganta och tillsynes döva många människor är som kommer hit från just dessa två platser. Samtidigt som de sätter sig själva på ett kollektivt altare, har de ett sätt att prata om moçambikier som troligen skulle slå de portugisiska kolonialherrarna på mer än ett sätt. Ett par exempel:

En textilhanterverkare från Storbritannien som kommit till Moçambique för sex veckor sedan berättar med stora ögon för mig att det är ”sooo amazing” att människorna i byarna är ”sooo receptive” för allt hon har att säga. Hon ska ”hjälpa” dem att sätta upp mindre företag som ska tillverka hantverk för försäljning. Har hon någon erfarenhet av småföretagsamhet eller liknande verksamhet? Icke.

Vid samma tillfälle träffar jag en amerikansk socialantropolog som ska arbeta med bokföring i ett kristet hälsoprojekt och däri lära bykommittéer enkel bokföring. Jag frågar om hans bokföringskunskaper generellt och mer specifikt hur han lärt sig Moçambiques skattelagstiftning och annat som man bör kunna om man ska arbeta med bokföring, inte minst om man ska lära någon annan om det. Han skrattar och säger till mig att så avancerat är det minsann inte här på landsbygden och det är inte så mycket man behöver kunna för att lära människor här.

Båda personerna arbetar utan arbetstillstånd, på turistvisum, medvetna om att detta är olagligt men tycker inte att det är något problem eftersom det ändå inte finns någon kontroll här.

Under en middag sitter de och ett antal andra européer och amerikaner och radar upp länder de har varit i och vilken ENORM insats de har gjort på ALLA ställen de har varit på. Det är en tävling – den som har varit på flest ställen vinner förutsatt att man gjort tillräckligt häftiga grejer där man varit. Exempelvis jordlösa bönder i Brasilien smäller ganska högt. Eller lokal trumtillverkning i Bolivia. Det ger pluspoäng att ha varit på flera kontinenter. 

Det är helt sjukt. Det är helt sjukt att folk tror att de kan komma hit och inte behöva lyssna på någon. Att det är fantasiskt att byarna är ”receptive” men ingen reflekterar över att det rimliga att göra när man kommer till en ny plats i världen är att LYSSNA och inte predika sina egna budskap. Ingen reflekterar över att de påstår att de är här för att lära andra om något som de egentligen inte kan någonting om själva men som de tror sig ändå vara överlägsna med för att… det kommer från ett ”utvecklat land”?

Det är en galen tanke att själv definiera vad för hjälp någon annan behöver och inte reflektera över att med hudfärg och pengar kommer makt att definiera prioriteringar – även om människor själva egentligen inte håller med. Det sjukt att komma hit och strunta i lagar om arbets- och uppehållstillstånd (de flesta blir mycket upprörda om de skulle åka fast och bli utslängda) samtidigt som de kommer från länder där tanken på att en moçambikier (eller någon från ett annat afrikanskt land) skulle kunna komma och jobba utan arbets- och uppehållstillstånd, är helt orimlig.

Tävlingen om vem som har gjort häftigast grejer är helt sjuk och det är minst sagt helt uppåt väggarna att sitta och förstora sig egen insats som man gjorde som volontär eller praktikant under några månader i ett land där miljontals människor kämpar VARJE DAG för att förbättra sin och andras vardag. Vad är det som gör just européernas och amerikanernas bidrag till utvecklingen så enormt? Alla helgonförklarar en brittisk läkare som jobbar i ett distrikt men ingen nämner de hundratals moçambikiska läkarna som arbetar under mycket sämre förhållanden, eller de tusentals sjuksköterskorna.

Självgoda, arroganta och överlägsna ända upp till himlen.