ALLA formulär…

Befinner mig på Istanbuls flygplats på väg tillbaka till Kabul efter semester i Sverige. På en utställning i Malmö hittade jag boken på bilden nedan och tänkte att den passade bra som en ”övergångsblogg” mellan Sverige och Afghanistan: ”The Concise Book of Visa Application Forms”.

P1040629liten

Förutom att visaformulär kan vara ganska enerverande och ett tydligt exempel på världens rådande rörelseofrihet är jag lite fascinerad över alla dessa papper – var förvaras de, hur länge sparas de? Boken är ett konstverk av Meriç Algün Ringborg från Istanbul, vilket ju gör att det känns än mer passande att lägga upp bilden just nu. Så här beskriver hon den på sin hemsida:

The Concise Book of Visa Application Forms is reminiscent of the spiritual song “he’s got the whole world in his hands”, as that is de facto what one is doing when flipping through its pages. In the bureaucratic world of moving across borders, application forms with questions such as “do you consider yourself to be a person of good character” or “have you ever been accused or committed genocide” must be filled and sent to the respective consulates along with a stack of personal documents, bank papers, invitation letters, plane tickets, birth certificates… etc. In this book all of these forms are accessible to the viewer, theoretically enabling him or her to enter a world, which is not as open as we often like to think. The book is an attempt to construct a symbol of a closed world, illustrating also the bureaucracy of moving across borders and what hidden structures traveling and moving depend on.

I Sverige och avklädd?

Kära bloggläsare. Jag har just anlänt i Sverige där jag ska träffa familj och vänner (och jobba litegrann) fram till mitten av juli. Det innebär låg (men inte ingen) bloggaktivitet de kommande veckorna men jag hoppas att vi ses igen i slutet av juli. Efter några dagar i Stockholm blir det Dalarna, Hjo, Bohuslän, Värmland, Växjö och eventuellt Skåne.

Fint att komma till Sverige (även om en av de första nyheterna som mötte mig i radion var att Gunilla Carlsson vill stoppa biståndet till Palestina, vilket lyckligtvis direkt bemöttes av S och V). Känner mig lite halvt avklädd (trots att jag är i allra hög grad påklädd men det är skillnad på min vanliga Sverigesommaroutfit och sjal, stor långärmad skjorta och fladdriga brallor), funderar på att modet verkar vara väldigt grått (ser nästan inga färger på människor) och stockholmarna kollar som vanligt ned i backen när de möter någon på gatan (vilket jag ju har lärt mig att också göra under månaderna i Kabul).

Var på Konsum igår och köpte fil, ostar, mjölk, risgrynsgröt och Frödinge ostkaka. Mejeriproduktsfrossa.

Lycklig besökare i kakelfabriken

Idag tog moskékaptenen vid den Blå Moskén i Mazaar-e Sharif med oss till kakelfabriken där plattorna till moskén tillverkas. Förstår fortfarande inte hur det egentligen går till när de håller koll på alla olika former och figurer men allt görs för hand; stenen formas, mönstret ritas på, första bränningen, målning, andra bränningen. Fick till och med gå in i ugnen i den lilla fabriken. Ett steg till i min relation med denna fantastiska byggnad.

Efter detta tog kaptenen med oss till nybyggnation av en ny moské bredvid den befintliga där de även ska ha en skola för högre studier av Koranen för kvinnor. Visiten avslutades med mitt första besök i en afghansk byggbyscha.

Jag fick med mig två plattor hem, fint.

Under bar himmel i det blå…

I Mazaar-e Sharif i norra Afghanistan. Annorlunda än Kabul på så många sätt, småstadskänsla fast det är ganska stort. Vi har burit ut madrasserna på taket och sover under bar himmel. Jag vaknade första gången i morse av morgonbönen och andra gången av morgonsolen.

Nöjd över att vi hann med ett besök i den blå moskén i eftermiddags där vi träffade ”moskékaptenen” (som något överraskande pratade svenska med Stockholmsdialekt). Han lovade att ta med oss till kakelfabriken, där de nytillverkar alla plattor till renoveringen av moskén, imorgon. Om de har kakel till salu finns det risk (möjlighet?) att mitt kök hemma i Hjo kommer att likna den blå moskén i framtiden.

Skomakare, läxläsning, golvsopare och grannar som hjälps åt

Idag har kollegan Lisa och jag varit på SAKs samarbetsorganisation TSCO utanför Mazaar-e Sharif. SAK och TSCO arbetar tillsammans med att utbilda kvinnliga fotojournalister och dagen har tillbringats med 20 unga kvinnor som visade sina bidrag till en framtida fotoutställning. Fantastiska bilder och minst lika fantastiska berättelser. De hade fått i uppdrag att fota personer som betyder något för dem och beskriva varför. Vissa foton och berättelser hamnade lite utanför uppgiften, som strävsamma myror och välmjölkande kor, men de säger ju också något.

Grannar som hjälps åt att förhindra översvämningar i byn, en kvinnlig och en manlig tiggare som delar lika på dagens inkomster, ett antal skomakare, barn som läser läxor i ljuset av en mobiltelefon, flera närbilder på männen som sopar golvet utanför den blå moskén, många berättelser om det afghanska folkets strävan för att klara sitt uppehälle och om barn som har glada ögon för att de ännu inte vet hur världen fungerar.

Imorgon väntar fler foton och fler berättelser. Och uppdatering om hur arbetet med utställningen fortlöper kommer här på bloggen!

Läs om projektet på SAKs hemsida: http://www.swedishcommittee.org/news?post_id=2008

Handen på hjärtat – om frihet och ballonger

I lördags delades 10 000 rosa ballonger ut på Kabuls gator av organisationen ”We believe in balloons” – ett konstprojekt som syftar till att sprida glädje och fredsbudskap. Projektet drivs av en New York-baserad afghansk konstnär. När jag hörde talas om projektet för ett par veckor sedan tänkte jag först att det var ju ett lite roligt och nytt grepp.

Men handen på hjärtat, är detta rimligt? Dagen innan de 10 000 ballongerna seglade upp i luften, drabbades samma gator av en självmordsattack följd av en nio timmar lång strid där ett antal specialstyrkor, vakter och talibaner miste sina liv. Så är det verkligen rimligt att dela ut 10 000 rosa ballonger för att sprida glädje och fred? Eller är det mest frustrerande? Och kan man kanske till och med förstå uppretade talibansidor på nätet som undrar vad utlänningarna egentligen håller på med när de delar ut ballonger?

I artikeln ”Foreign Project Give Afghans Fashion, Skate Park and Now 10,000 Balloons” i New York Times (25 maj 2013) ifrågasätts ett antal biståndsprojekt, som titeln antyder; skateparker, modeshower och ballonger. Jag läste om skateprojektet i en annan tidning nyligen och tänkte först: Vad häftigt!

Men jag tycker nog att det är ganska problematiskt med ballonger, skateparker och modeshower (som frekventeras av utlänningar och den afghanska kultureliten) med syfte ett stärka jämställdheten i Afghanistan. Jag tänker att det är så förrädiskt lätt att falla in i en snäv uppfattning om vad som är exempelvis ett framsteg eller en frihet; att jag vid en första tanke tycker att det är roligt med ballonger och skateparker.

Men är det vi söker tecken på att alla människor i hela världen egentligen helst vill ha den frihet som vi i väst har, och enligt våra prioriteringar, eller söker vi det som människor själva skulle definiera som frihet (även om det inte stämmer överens med våra föreställningar)? Handen på hjärtat.

Bland lejonen i Panjsher

Igår gjorde vi en dagsutflykt till den vackra Panjsherdalen 15 mil norr om Kabul. Panjsher betyder fem lejon och ett av Panjshers lejon var Ahmad Shah Massoud.

Massoud var ledande i motståndet mot den sovjetiska ockupationen och kom sedan även att bli en av de främsta i motståndet mot talibanernas styre och deras tolkning av Islam. Massoud mördades 9 september 2001. Bilder på Massoud finns överallt även i Kabul men ännu lite fler i Panjsher; längs med vägen, på bergen, upptejpade på bilrutor och motorcyklar, i små marknadsstånd, på gränsposteringen och över en bro. Några exempel finns på bilderna nedan varav ett par är från Massouds grav.

Efter besöket vid Massouds grav åkte vi vidare genom dalen. Rätt som det var gjorde kollegan som körde en tvär sväng rätt ner i floden. Något överraskande men det visade sig att detta var ”vägen” till picnicstället. (Man skulle kunna tro att kollegan var ett sjätte lejon men han är från en annan provins…) På vägen hem lyssnade vi på iransk discomusik.

Fin picnic på fint ställe med fina kollegor. En bra dag, vilket var skönt efter gårdagens våldsamheter.

Explosioner och basket

I eftermiddags var vi på rullstolsbasket. Det var en fantastisk stämning både på planen och bland publiken. Matchen utspelades bredvid en klinik och många av åskådarna kom därifrån. Vissa såg ut att komma direkt från operation liggandes i sjukhussängar (utrustade med termos med te – så klart).

Men så smällde det, inte nära men så att det kändes. Sms om vad som hade hänt kom i en strid ström. Bombningar och skottlossningar i området där vi bor, cirka fyra kilometer från basketplanen. Det var runt fyra på eftermiddagen. Nu är klockan snart halv tolv på natten och det smäller fortfarande och himlen är fylld av helikoptrar och andra flygmaskiner.

Vi var kvar på basketen till sista matchen var avslutad (vi hade inget val eftersom det var ”lock down” = ingen förflyttning). Och samtidigt som sms:en om explosioner och skottlossning trillade in, hade vi en fin stund bland basketpubliken med mycket värme, nyfikenhet och samtal (även om det rådde brist på gemensamt språk) som jag hoppas känns på bilderna nedan. En av killarna i Mazaars lag bad mig att ta kort på dem och lägga ut på facebook. I ett annat lag hade alla spelarna Ronaldo-tröjor med nummer 7.

Våra chaufförer kom för att hämta oss och tog oss till en skola i närheten där vi blev tillsagda att stanna tills det var säkert att åka hem. Återigen kontrast; att någon som mitt i allt detta tänker på att inte bara ge oss mat utan även kaffe och godis.

Efter ett par timmar på skolan fick vi besked om att vi kunde åka hem. Här hemma är vi närmre stridigheterna, de är ungefär en kilometer bort. Lyssnar på skottlossning, explosioner och helikoptrar. Har blivit tillsagd att inte sova i sovrummet eftersom fönstrena vetter åt ”fel” håll och ”blast-filmen” som gör att de inte splittras vid eventuell tryckvåg har begränsningar hur mycket den klarar. Tar mina soffkuddar och lägger mig i köket.

Jag hade tänkt att kolla på sista avsnittet av Homeland ikväll men tror jag tar det en annan dag.

Om du vill läsa mer om vad som hänt här under eftermiddagen och kvällen, kolla på:
Al Jazeera – http://www.aljazeera.com/news/asia/2013/05/2013524131858803795.html
BBC – http://www.bbc.co.uk/news/world-asia-22656758