Jag har ingen aning om varför det fanns en urklippt glad ryttare i en glasmonter på barnmorskeutbildningen i Aybak, Samangan. Jag vet dock att ryttaren gjorde mig på mycket gott humör – den förmedlade en väldigt positiv känsla.
I helgen var jag och min kollega Alessandra inbjudna till en annan kollegas brors förlovningsceremoni.
Kalaset hölls i ett av Kabuls många ”bröllopspalats” som med sina blinkande neonlampor och gigantiska glasfasader för tankarna till Las Vegas. Salarna inne i palatsen är delade på mitten – en sida för kvinnorna och en för männen. Denna beskrivning handlar således om ena sidan av skynket – vad som pågick på den andra har jag bara begränsad (men ändå lite) information om.
Kvinnorna hade bättre koll på männen än vice versa. Varje del av salen var utrustad med kameramän (ja, män även på kvinnosidan eftersom kamerakvinnsen inte dök upp, vilket jag tror kan ha varit en vit lögn från kameramännen som verkade glada över att få vara på kvinnosidan) som filmade spektaklets alla olika vinklar. Delar av filmningen från männens sida visades liv på stora skärmar på kvinnosidan. Vice versa, alltså filmvisning från kvinnosidan på manssidan, förekom inte.
Det var drygt 700 gäster vilket gjorde det till en (relativt) liten tillställning. Det var en speciell känsla att sitta med 350 kvinnor i fantastiska håruppsättningar och enastående klänningar. Det var första gången jag på offentlig plats i Afghanistan såg kvinnor utan sjal över huvudet, i bara armar, kvinnor som ammade och kvinnor som dansade. Just dansen, där kvinnorna utmanade varandra, var en av kvällens höjdpunkter.
Maten bestod av, i tur och ordning: Samosa, läsk, nötter, juice, glass, majssoppa, huvudrätt, te och tårta. Vi var emellertid tvungna att gå innan tårtan och tet (att gå innan te ses inte med blida ögon här) eftersom detta serverades strax före midnatt och våra chaufförer slutar jobba klockan 12.
Det var mycket som hände under kvällen och det var inte helt lätt att hänga med i de olika förhandlingarna, när vem skulle dansa, när bruden kom ensam och när brudparet visade upp sig tillsammans i olika omgångar och när det kom små godisar som ett tecken på att både bruden och brudgummen hade accepterat etc. Jag blev exempelvis ganska förvånad när en av bröderna till brudgummen kom indansande med en gigantiskt lysande blomsterbukett på huvudet mellan majssoppan och huvudrätten.
Tillställningen var å ena sidan väldigt elegant på många sätt, inte minst kläderna. Samtidigt kördes juicepaketen ut i kundvagnar (dock väldigt praktiskt om man vill ha ut juice till 700 personer på några minuter).
Det var som sagt delade sidor mellan män och kvinnor men bröderna i de respektive familjerna tillbringade nog mer tid på kvinnosidan, även dansandes (blandad dans är en känslig fråga). Det verkade även som om ganska många av männen gjorde sig ärenden till kvinnosidan för det var ett ganska flitigt smygande i draperiet. Och allt detta under en och en halv gigantisk kristallkrona (den andra halvan hängde över manssidan). En lika rolig som intressant kväll.
Brunch på mejeriprodukter från egen ko och besök på bygge – vad mer kan man önska sig av en lördagförmiddag? Den afghanske konstnären Rahim Walizada (som bidrar till mitt tilltagande mattbestånd) visade oss sitt blivande hem strax utanför Kabul. Jag fick lite byggläntan.
Afghanistan ligger på 174 plats (delad sista plats i världen tillsammans med Nordkorea och Somalia) på Transparency Internationals lista över korruption, baserad på ”perceived corruption in public sector” – alltså upplevd korruption inom offentlig sektor. Danmark, Finland och Nya Zeeland ligger på delad första plats, följda av Sverige.
En afghansk kollega som uppenbarligen fått nog av de summariska beskrivningarna av korruptionen i hans land berättade följande för mig:
-Jag tänkte på det här med korruptionen i Afghanistan härom kvällen och det gjorde mig så upprörd att jag inte kunde sova. Det sägs att Afghanistan är världens mest korrupta nationer. Men det är ju vi som är nationen – det borde alltså innebära att vi alla är korrupta!? Förra veckan skulle jag ordna med ett pass till min son. När jag kommer in på passmyndigheten är det en kö som uppenbarligen kommer att ta flera timmar. Ett antal unga killar går runt bland människorna i kön och erbjuder dem som väntar att ta hand om deras passärende och lösa det direkt. Det är inte mycket pengar killarna begär. Men jag ser ingen som nappar på erbjudandet. Vi tillbringar alltså hellre vår lördagförmiddag i kön än betalar en väldigt liten summa pengar. Men samtidigt sägs det att vi är världens mest korrupta land!?
Och visst är det så att vi använder begreppet korrupt land fast det egentligen handlar om upplevelsen av korrupta statsapparater. Transparency Internationals lista över korruptionen säger inte något om hur korrupta afghanerna är.
För ett par veckor kom en nyhet om att president Karzai hade mottagit väskor med stora summor pengar i kontanter av CIA. Pengar som Karzai beskrev som “an easy source of petty cash” som använts för att betala personer ur den politiska eliten, en grupp som domineras av krigsherrar. Enligt media tycks inte presidenten se problemet med väskorna fyllda av pengar, snarare tvärtom. Efter medias kritiska rapportering (i Afghanistan, USA och Europa) om detta pratade Karzai med CIAs chef i Afghanistan: “I told him because of all these rumors in the media, please do not cut all this money, because we really need it.” Och för lägga ytterligare kol på vredeselden hos media och allmänhet förtydligar presidenten hur pengarna har använts: “But we have not spent it to strengthen a particular political movement. It’s not like that. It has been given to individuals.” Det var detta som föranledde sömnlösheten hos ovan nämnda kollega.
CIAs pengaväskor har upprört många, bland annat journalisten och författaren Qais Akbar Omar som i sin artikel ”Where’s My Ghost Money” (New York Times) undrar om han också skulle kunna få lite pengar av CIA, han har nämligen en hel del idéer om hur dessa skulle kunna spenderas: Vatten- och avloppssystem, elektrifiering och att motverka självmordsbombare.
”I will do the things we thought the Americans were going to help us do when they came to Afghanistan nearly 12 years ago. […] they spent millions on teaching farmers in Helmand Province how to grow hot red peppers that Afghans do not like to eat, and making cobblestone roads that our donkeys cannot walk on, and searching for water in the desert near Mazar-i-Sharif, where any camel driver could tell you there has never been any. I do not want to make Afghans sound like complainers or beggars, but since the United States has spent more than $100 billion in Afghanistan since Sept. 11 on development projects, and five times that on its military activities, we would have been very happy to have had sewers.”
Omar skriver att han även skulle ha använt sina “ghost money” för att förebygga självmordsbombare och berättar om en 17-åring som blev upptäckt just innan han skulle spränga sig. Pojken ska ha frågat poliserna som tog bomberna från hans kropp om han inte bara kunde få gå hem, nästa vecka hade han prov i skolan. I fattigdom och desperation har han sålt sin kropp för att sprängas i luften.
Regeringens och den politiska elitens flathet (eller snarare positiva inställning) till korruption har även direkt koppling till den väpnade konflikten i landet. Misslyckandet att ta itu med korruptionen utgör en grogrund för det missnöje mot regeringen som beväpnade motståndsgrupper använder i sin mobilisering av lokalsamhällena. Många ser dessa grupper som mer kompetenta att skipa rättvisa och garantera transparens än regeringen.
Funderar över utbudet i den italienska mataffären i Kabul: ISAF-vimpel, ”furry love cuffs” eller diamantslipsten. Det är bara att välja.
Mina blogginlägg om biståndspolitik brukar för det mesta handla om att jag är mer eller mindre arg över något. Över allt för snävt fokus på tillväxt, borttappat rättighetsperspektiv, tidshets som gör att någon riktig förändring inte hinns med, bakvänt antikorruptionsarbete eller över brist på delaktighet i processer som rör utformningen av biståndet. Här kommer ett inlägg som är vänt åt andra hållet.
Socialdemokraterna håller just nu på att ta fram en ny Agenda för global utveckling. I denna process har man valt att inkludera folkrörelser, forskare och andra biståndsintresserade: ”Det är viktigt för oss att framtidens socialdemokratiska internationella utvecklingspolitik formas genom en aktiv diskussion i vårt parti, med folkrörelser och med andra aktörer inom utvecklingssamarbetet både ute i världen och på hemmaplan. Vi vill därför gärna få del av dina/era synpunkter på detta utkast till socialdemokratisk agenda för global utveckling. […] Vi hoppas att detta underlag kan bidra till en bra diskussion om prioriteringarna och utmaningarna för framtidens utvecklingspolitik.”
Ett utmärkt sätt att ta tillvara på kunskap, erfarenhet och engagemang! (Man skulle önska att den sittande regeringen hade lärt sig av detta då det står i direkt motsats till det sätt på vilket man tar fram den nya biståndspolitiska plattformen.) Det visade sig även (inte helt överraskande) vara ett bra sätt att få igång biståndsarbetare som jag. Hade massvis med kommentarer, bland annat om de mest grundläggande perspektiven som bör höra hemma i ett socialdemokratiskt i utvecklingssamarbetet:*
Omfördelningspolitik: Vilken utvecklingsmodell kan Sverige bidra till, inte minst i de många länder där vi ser en stark ekonomisk tillväxt som dessvärre inte avspeglar sig i motsvarande minskning av fattigdomen? Detta gäller både de länder där biståndet har/är på väg att fasas ut, i exempelvis Latinamerika, men även i flera av de länder som är bland de största mottagarna av svenskt bistånd, exempelvis i Södra och Östra Afrika. Nuvarande regering understryker vikten av att biståndet bidrar till ekonomisk tillväxt – men är detta verkligen en riktig prioritering när flera av de fattigaste biståndsmottagande länderna samtidigt är de länder där vi finner den högsta procentuella ekonomiska tillväxten? Ett av biståndets huvudsakliga bidrag bör således vara att säkra att tillväxten kommer alla till gagn och att mekanismer för omfördelning finns och fungerar.
Skattesystem och skattefinansierad välfärd: Detta hänger naturligtvis nära samman med frågan omfördelningspolitik. Fungerande, transparenta och legitima skattesystem är inte bara en avgörande faktor för att skapa finansiell hållbarhet och långsiktighet för utvecklingssamarbetets resultat och därmed bidra till minskat biståndsberoende. Det är också avgörande för att skapa en tydligare relation byggd på ansvarsutkrävande mellan stat och medborgare, vilket är en av de viktigaste byggstenarna för demokrati och kampen mot korruption – för att dessa ska byggas underifrån av människor själva, och inte som en produkt av krav från det internationella samfundet.
Statens roll i utvecklingen: Biståndspolitiken bör vara tydlig i frågan om statens roll i utvecklingen. Detta är naturligtvis relevant för många frågor där biståndet är verksamt. Ett exempel är frågan om livsmedelstryggheten och jordbruket. Historia och erfarenheter från länder på flera kontinenter visar att de fria marknadskrafterna har varit otillräckliga för att skapa förutsättningar för det småskaliga jordbruket att växa och därigenom säkra livsmedelstrygghet och fattigdomsbekämpning på landsbygden, och att statliga interventioner (många gånger kontroversiella och mot givarsamfundets råd) varit nödvändiga på flera plan; alltifrån reglering av import av vissa produkter till att säkra utsäde och uppköp i liten skala av småskaliga bönder.
Nu återstår bara att vänta och se hur Agendan ser ut när den är klar.
*Att jag kommenterat betyder inte nödvändigtvis att dessa frågor inte fanns med i Agendan utan snarare att jag tycker att det är perspektiv som förtjänar att lyftas fram och förstärkas ytterligare.
Vi tillbringar ganska mycket tid i trafiken i Kabul, främst på väg till och från kontoret. Det är därför bra att försöka hitta tidsfördriv och glädjeämnen under alla timmarna i det totala kaoset som rusningstrafiken utgör.
Ett av dem är bildekaler. Det är lite knepigt med fotograferandet här, inte minst på vägarna som är fulla av mindre lämpliga fotoobjekt men några fina dekaler har jag lyckats fånga, se nedan (dåliga foton men här är det motivet som räknas). Exempelvis:
”Don’t cry girls, I will be back soon”
”Terrorist It is show time” (lite svårt att förstå hur de tänkte – inte minst i detta land)
”No job no money but always happy”
”Beautiful Corolla” (på en av de få bilar i Kabul som faktiskt inte är en Corolla eller annan Toyota-modell)
”King of the Kabul”
Eller bara kort och gott ”Mafya” med den afghanska flaggan fladdrande i vinden.
Hästen får komma med på bild för det är en av sakerna som dyker när man ska fota bildekaler på Kabuls gator.
Ett annat bilfenomen: Ibland försvinner mobiltäckningen helt plötsligt i bilen – för att ett militärfordon eller liknande passerar och blockerar all täckning runtomkring sig. (Detta tillhör emellertid inget av glädjeämnena…)
Idag har vi haft en heldag med diskussioner om hur vi bättre bidrar till att andra organisationer och institutioner blir starkare. Å ena sidan är det viktigt att ha ett gemensamt angreppssätt i alla program, å andra sidan är det inte helt lätt att få ihop perspektiven med hur vi arbetar med alltifrån statliga myndigheter inom till exempel utbildning till lokala råd med syfte att skapa acceptans för hälsoservice i en by. Och självklart är det så att vi inte kan arbeta med alla på samma sätt men vi måste vara på det klara med vad vi vill med vårt stöd till olika organisationer och institutioner.
Vi har bland annat pratat om lök. Att en organisation, precis som en lök, växer innifrån. Om inte visionen, mandatet och värderingarna – kärnan och själva anledningen att människor valde att gå samman i en förening – är klara, kommer materiella ting och finansiella resurser sannolikt inte göra organisationen starkare eller bättre på att utföra sitt uppdrag.
Vi har pratat om hur vi bidrar till transparens och ansvarsutkrävande. Att det finns möjlighet för medborgare att utkräva ansvar från myndigheter i ett land där myndigheterna är inriktade på att svara mot krav som kommer uppifrån men mindre vana vid att bli ställda till svars underifrån. Men också om vikten av att de organisationer som säger sig representera exempelvis människor med funktionsnedsättning eller barnmorskor faktiskt är legitima representanter för dessa grupper.
En mycket givande dag – som sannolikt skulle klassas som pratbistånd av vår biståndminister – men som på många sätt kommer bidra till att arbetet vi gör ger bättre resultat på längre sikt. En bonus var att dagen tillbringades utanför kontoret i trädgården här på compounden med god mat och kaka.
När jag var i Laghmanprovinsen för en tid sedan visade en av mina kvinnliga kollegor hur jag skulle snurra sjalen runt huvudet så att bara ögonen syntes. Hon var mycket nöjd med resultatet och tog ett foto.
Fotot ligger i mappen med alla andra bilder från den resan. Häromdagen visade jag bilderna för en manlig och en kvinnlig kollega samt den kvinnliga kollegans mamma. Alla var överens om att fotot med mitt täckta ansikte var mycket vackert.
Denna unisona reaktion, från en ung och en medelålders kvinna (varav ingen av dem täcker ansiktet) och en ung man, gav mig en ordentlig tankeställare om skönhetsideal, varifrån de kommer och hur vi gör dem till en del av oss.
Sjukligt smala kvinnor i Sverige, stora runda rumpor i Moçambique och täckta ansikten i Afghanistan – någon gång i livet, den där gången när det ska finnas obegränsat med tid, ska jag åka runt i världen och prata med människor om kvinnliga skönhetsideal.
Fint att vara hemma i Kabul igen …
Och tillbringa lördagförmiddagen på en filt på gräsmattan med en stor kaffekopp läsandes (och kommenterandes) Socialdemokraternas nya biståndspolitiska plattform.
Ha ”färgfestival” med kollegorna på compounden vilket innebar att hälla färg och vatten över varandra följt av en finfin indisk-pakistansk lunch i gräset.
Gå till bokhandlaren i Kabul (ja den bokhandlaren) och köpa böcker och på vägen därifrån träffa ett av barnen som säljer tuggummi på gatan (och som nu är börjar bli bekanta) som första gången jag träffade honom inledde samtalet med ”No honey, no money no business”.
Och på begäran visa en av chaufförerna hur man lägger upp foton på facebook och sedan bli bjuden på middag hos vakterna och chaufförerna.
In- och utvecklingar 