Igår var det heldagsseminarium om klimatförändringar här i Lichinga. Ett intressant program med inbjunda föreläsare och en massa höjdare inom provinsen närvarande. Även om tanken är god blir det inte alltid helt rätt. En säkerligen väldigt kompetent man från miljöministeriet höll en presentation om freoner och ozonskiktet. Under sin drygt en timmes långa presentation uppehöll han sig mesta delen av tiden vid vikten av att Mocambique måste sluta importera miljöfarliga kylskåp, hur stoppet av importen skulle gå till, vilka kvoter landet har etc. Detta må vara relevant i vissa kontexter men i en provins där en den absoluta majoriteten av befolkningen inte ens känner någon som har tillgång till el känns kanske inte kylskåpsdiskussionen helt relevant.

Inte för inte som det inte var den debatten som blev den hetaste under seminariet. De hetaste potatisarna rörde skogsinvesteringarna och kontrollerade och okontrollerade bränder (som används för att förbereda marken för odling, jakt etc). Skogsinvesteringarna är ett tydligt exempel på där människor frågar sig vilket pris man är beredd att betala för ekonomisk utveckling och vem som betalar och vem som tjänar något. Det är roligt och intressant att se att medvetenheten om skogsinvesteringarnas sociala och ekonomiska konsekvenser på lokal nivå ökar och att det nu från många olika håll riktas skarp kritik exempelvis hur de får sina marker, vem som väljer och hur de interagerar med lokalsamhällena.

Agronomer från olika håll i provinsen rök i luven på varande om huruvida det finns eller inte finns fördelar med bränderna. Skogsbolagsagronomen menar att det gör det, hållbarutvecklingsagronomerna menar att det inte gör det, jordbruksministeriet står lite i mitten och velar.

Som sagt, inte så spännande när debatten svävar över verkligheten på kylskåpsnivå men desto mer spännande när det kommer ner till aspekter av hållbar utveckling och klimatförändringar som rör människors vardag och överlevnad.

Efter att ha tvättat fötter och skor i handfatet på jobbet kan arbetsdagen börja. Vägen till mitt hus är nu så dålig att man måste ta sats även med 4×4-bil och jag föredrar att parkera bilen vid ett annat hus och gå den sista vägen vilket innebär att leran som komplicerar för bilen istället hamnar mellan mina tår.

Dagarna denna vecka är alla fyllda av möten vilket kan skapa känslan av att man inte gör något på riktigt; igår var det seminarium om klimatförändringar hela dagen och på eftermiddagen möte med guvernören. Idag är det planeringsministeriet, Ibis och sedan möte om skapandet av ett nytt organ för lokal ekonomisk utveckling. Det är väl bara att skene mellan mötena och hoppas att det blir något resultat. Det är hur som helst väldigt intressant!

Vår chaufför kom just in på kontoret med en datorväska i handen. Vi organiserar denna vecak en utbildning i Majune, ett distrikt som ligger cirka 15 mil från Lichinga. Under utbildningen, som handlar om hiv, sexualitet och jämställdhet använder utbildarna dator och projektor (det finns ingen el så de kör med generator). I förmiddags hade datorn börjat krångla och eftersom det inte finns något mobilnät tog chauffören med sig datorn hit för att få hjälp att fixa den. Efter någon timma på kontoret är han tillbaka. 30 mil för att fixa en dator.

I samband med Renamos massiva förlust i kommunalvalen i november hörde många röster om behovet av ett nytt parti. Den självskrivne ledaren för partiet var den oberoende kandidat, Daviz Simango, som van valet i Beira (under förra mandatperioden hade han samma position men för Renamo som dock valde en annan kandidat inför valet 2008).

I helgen bildades partiet som heter Movimento Democrático de Moçambique (MDM) – Moçambiques demokratiska rörelse. Många av de närvarande vid bildandet kommer från Renamo och det finns en stor oro inom Renamos riksdagsgrupp att detta kommer att innebära att partiet kommer att förlora sina platser i riksdagen i valet senare i år, samtidigt innebär det en möjlighet för missnöjda höjdare inom Renamo. Under det grundande mötet i helgen närvarade bland andra Maria Moreno, ordförande i Renamos riksagdsgrupp som dock undeströk att hon inte lämnat partiet. I helgen håller Renamo ett möte i Nacala och ett antal avgörande beslut om partiets framtid förväntas fattas.

Daviz Simango och MDM kommer att ställa upp i riksdafsvalen senare i år men det är ännu inte klart om Simango kommer att ställa upp i presidentvalet givet det korta tiden som återstår.

(Källa: Joe Hanlons Nyhetsbrev om Moçambique, 2009-03-09)

Det är väldigt fint att ha ett hem men det är inte helt oproblematiskt… Vattnet har hittills inte fungerat en enda dag, rörmokaren är i huset varenda dag… I fredags när jag trött kom hem från en galet stressig dag och bara ville ta en varm dusch kom inget vatten ur kranarna. Ringde rörmokaren och frågade om han inte varit där under dagen för att lösa problemen. Jo det hade han.

Lösningen var att han satt in en liten bambubit i pumpen (som står utanför huset, bredvid vattentanken), det enda jag behövde göra för att få vatten var att släcka alla lampor, dra ur kylsåpet och frysen (anledningen är att strömmen är för svag för att klara pumpen och det andra) och sedan be vakten att ta bort bambubiten. Som om det vore det mest naturliga i världen att behöva ha bambu i pumpen, dra ut allt annat som förbrukar ström och säga till en vakt varje gång man vill ha vatten. Blev på ett inte helt gott humör.

Igår spenderade jag hela dagen hemma med att måla, snickra, montera möbler, ta emot elektriker och en ny rörmokare. När jag släpper den frustrerande tanken på att mycket av detta borde ha varit klart när jag flyttade in är det riktigt roligt att hålla på och jag känner en liten saknad av jobbet på byggen… Men men, då är det ju bra att saker inte fungerar så bra alla gånger så att man måste lösa dem själv.

Med anledning av 8 mars – internationella kvinnodagen – gjorde jag en intervju med en kvinna som är aktiv såväl i den lokala och nationella bonderörelsen, som i kvinnorörelsen. Artikeln publicerades den 7 mars i GFT/SFT, besök gärnda deras hemsida www.goteborgsfria.nu. Versionen nedan är något längre än den publicerade versionen.

Rita Rezuane är småbonde i Niassaprovinsen i norra Moçambique. Hon är en av grundarna till ett lokalt kvinnonätverk och aktiv i den nationella och lokala bonderörelsen. Under samtalet med Rita vävs hela tiden de två engagemangen samma och den röda tråden är just vikten av att basen för allt arbetet är att vara bonde. I Moçambique är ungefär 70 procent av befolkningen småbönder och således är bonderörelsen den grupp som omfattar majoriteten av befolkningen.

Berätta om dig själv och hur du är arbetar för jämställdhet?
-Vi bildade kvinnonätverket för att vi ville ha en organisation bara för kvinnor där vi kunde diskutera problem och lösningar tillsammans.  Vi konstaterade att vi inte hade någon röst, att männen lyssnade på oss i våra organisationer, säger Rita och fortsätter: Männen fattade alla beslut och var de som kontrollerade resurserna inom organisationen. De sa att eftersom männen deltar mer har de rätt till mer. Genom att bilda att nätverk bara för kvinnor menar Rita att de kommit en bra bit på vägen till att lösa problemen. -Kvinnorna får kraft och tar nu plats i bondeorganisationerna, ställer sig upp och männen börjar förstå att de måste ge efter, annars kommer vi inte vara kvar, vi har tröttnat på att sitta bredvid och lyssna, säger Rita bestämt. Förutom att stärka kvinnorna inom nätverket arbetar de även med att informera allmänheten om jämställdhetsfrågor, om HIV och om vikten av att vara organiserad.

Hur kommer 8 mars att firas i Lichinga?
8 mars kommer att firas här hos en bondeorganisation en bit utanför staden. Nätverket har organiserat tillsammans med den statliga myndigheten som ansvarar för jämställdhetsfrågor. Det blir demonstration från centrum ut till organisationen och därefter föreläsningar om bland annat varför vi firar 8 mars, HIV och genus. -Vi vill försöka förklara att genus inte bara handlar om kvinnor. Det är väldigt vanligt här att det blir så – att männen tror att det inte handlar om dem, menar Rita och fortsätter: -Vi har bjudit in en kvinna från polisen som ska prata om våld mot kvinnor och vad polisen gör för att bekämpa detta, vad lagen säger. Efter det blir det teater om jämställdhet och våld mot kvinnor, berättar Rita. Till tillställningar som denna är det vanligt att deltagarna uppmanas att ta med sig mat så att man kan äta tillsammans men Rita säger att de undvikit det denna gång. -Med den livsmedelskris vi befinner oss i skulle det innebära att många inte kom för att de inte kan ta med sig mat.

Vad är de viktigaste framstegen enligt dig vad gäller jämställdhetsarbete under 2008?
Under 2008 lyckades den nationella bonderörelsen Unac genomföra stora förändringar för förbättrad jämställdhet inom rörelsen. -Unac har haft stort fokus på arbete med genusfrågor och vi ser ett mycket större deltagande och beslutsfattande från kvinnor. Vi kvoterar in kvinnor och på alla större möten hålls separata möten för kvinnor där vi diskuterar tillsammans för att sedan presentera för hela mötet, berättar Rita. -Men det gångna året har också varit ett svårt år för bönderna. På grund av klimatförändringarna kommer inte regnen som vi är vana vid och det är fortfarande svårt att få tillgång till utsäde. Därför är vi livsmedelskris just nu.

Vilka är de största utmaningarna för jämställdhetsarbetet i Moçambique idag?
-Vi har kvinnor i riksdagen och kvinnor som arbetar på ministerier här i provinsen men vi måste göra så att kvinnorna blir starkare även inom de sociala rörelserna – vi måste vara med och bestämma om det som angår oss. För bönderna handlar det om att saker måste förändras i det konkreta, kvinnor måste få tillgång till medel; till traktorer, till mark till utsäde, berättar Rita engagerat och fortsätter: -Många gånger är det bara idel utbildningar, dag och natt. Det är bra med utbildning, genom att lära sig mer förändras människor men det räcker inte – för en förändring behövs resurser också. Därför är en del av utmaningen också att påverka regeringen så att mer resurser kommer de kvinnliga bönderna till gagn. Den som har lite mer klarar av att få lite mer men den som inte har något blir kvar i den situationen, avslutar Rita bestämt.

I fredags hölls utvecklingsobservatorium här i Niassaprovinsen. Obserarvatoriet är ett tillfälle när politiker, myndigheter, privata sektorn och det civila samhället tillsammans utvärderar utvecklingen de senaste sex månaderna. Åtminstone är det så i teorin.

Det har varit porblematiskt med deltagandet från civilsamhällets sida i observatorierna. Tillgången till information har varit näst intill obefintlig, civila samhället har inte blivit inbjudna och när de väl varit där har man inte fått något utrymme att prata. Men det får framåt. Under fredagens observatorium höll civila samhällets provinsforum en presentation där de riktade skarpt kritik mot provinsregeringen och distriktsadministrationerna angående hur de sköter de berömda 7 miljonerna. (Fond med pengar som ges till varje distrikt för att stimulera arbetstillfällen och förbättra matsäkerhet. Pengar i form av lån kan sökas av demokratiska, legaliserade organisationer, inte enskilda personer eller företag.)

Enligt civilsamhället är processen kring fonden inte transparent, präglas av svåger- (och parti-) politik, går till projekt som inte ligger inom ramarna och det är oklart såväl om någon betalar tillbaka pengarna som vad som händer med pengarna som faktiskt betalas tillbaka. Även internationella organsationer, dit Kooperation utan gränser hör, fick en plats på dagordningen och riktade till stor del samma kritik mot provinsregeringen som det lokala civilsamhället.

Guvernören i Niassa är inte känd för att vara någon särskilt stor vän av kritik från civila samhället men denna gång blev det en mycket bra diskussion. Guvernören tog på sig delar av ansvaret för problemen och menade att regeringen är väl medveten om problemen. Han inbjöd lokala och internationella organisationer att hjälpa till att förbättra situationen. Andra bollar som guvernören kastade tillbaka till civilsamhället var när polisens bristande kunskaper om mänskliga rättigheter kom upp. Han svarade då att regeringen är öppen för ett samarbete kring utbildning i dessa frågor.

Utvecklingsobservatoriet var en positiv upplevelse, inte minst på grund av den öppna och till synes ärliga stämning som rådde. Det är dock inte helt upplyftande att lyssna på alla resultat (även om många är positiva). Barnadödligheten i snitt i provinsen ligger på 2,6 % och i provinsen finns 1 läkare per 43.387 invånare. Regeringen rapport visar en god måluppfyllelse men innehåller ingen information om de faktiska förhållandena. Exempelvis redovisas att man lyckats uppnå målen om antal barn i skolan men det finns ingen kommentar kring hur många av alla barn i skolåldern som faktiskt går i skolan.

Fick just ett samtal från en kollega, Mais Tempo (som ironiskt nog, i detta sammanhang, betyder ”Mer Tid”). Klockan 9 i morse lämnade han och chauffören João Cuamba för att åka till Lichinga. När de ringde för en liten stund sedan hade det kommit halvvägs. Det betyder att de kört 15 mil på sju timmar.  Hastighetsrekord… Mais Tempo berättade om bilar som var ”jordfästa” på vägen.

Tror jag har kommenterat här någon gång tidigare angående service. Ofta är det inte så bra service här i den bemärkelse som man brukar prata om det i Sverige, att det ska vara snabbt, proffsigt och typ opersonligt. Här tar det ofta ganska lång tid, är inte så proffsigt men väl personligt.

Häromdagen var jag i affären, kvinnan i kassan var otroligt långsam, satt och åt kaka samtidigt som hon slog in varorna så tittar hon upp med ett stort leende och bjuder mig på kaka. Vi äter kaka, hon uppmuntrar mig att ta mer för hon har problem med vikten och bör egentligen inte äta så mycket. Det visar sig att den nybakade kakan kommer från ett par nunnor som bor intill affären och som dagligen förser kvinnan med kakor.

Idag skulle jag köpa el (här är det kontantkort/förköp på el), stod i luckan på elbolaget och väntade, inget hände med hörde ljud från ett annat rum. En man kommer skrattande till luckan hållandes en ljusblå spetsgardin och en gardinstång och undrar om jag kan vänta lite, det är gardinuppsättning på gång. Sekreteraren på jobbet, Aida, hade varit på banken i morse men var tvungen att gå tillbaka för banken hade ingen växel så de hade gett Aida för mycket pengar för att sedan komma tillbaka med växeln.

Igår flyttade jag äntligen in i huset, eller ja, grejerna flyttade in i söndags, jag flyttade runt grejerna inne i huset igår kväll, i natt blir första natten. Nedan ett par bilder från nyckelöverlämningsfesten i lördags.

På fotona: 1. Ägarparet till huset och jag 2. Ägarens broder och broderns fru tillika mina nya grannar 3. Andreas, finanschef i programmet, får en lektion i lokalspråket av en vän tillhusägarens mamma, mamman till vänster, vännen till höger 4. Jag och bakom mig ”platschefen” för bygget