Vissa dagar ser och känner man mer än andra – igår var en sådan dag då det var lite mer av allt. Vi började med ett besök på sjukhuset i Jalalabad och SAKs ortopediska verkstad. Stor entusiasm och engagemang över tillverkning av såväl hjälpmedel som kroppsdelar. Och ännu större entusiasm när vi träffade några av dem som efter tjugo år utan att kunna gå tar de första stegen med hjälp av rätt hjälpmedel. Och mycket känslor på barnkliniken där en liten bebis fötter behandlas och gipsas.

I Laghmanprovinsen besökte vi en flickskola, en organisation för synskadade och därefter en sjuksköterskeutbildning. Läget i Laghman är instabilt och osäkert och under dagen kom flera rapporter om våldsamma sammandrabbingar, dock inte i de distrikt vi befann oss i. På flickskolan får vi instruktion om att inte stanna mer än en halvtimma – det är inte bra att ha utländskt besök längre än så. På 30 minuter hinner vi dock med att besöka lektioner i matte, kemi och islam prata med skolrådet om hur de arbetar med att övertyga familjerna om att deras döttrar bör gå i skolan. En av männen i rådet försäkrar oss om att han har så bra kontakter inom ”olika grupper” att vi lugnt kan stanna över natt i byn under hans beskydd – inget kommer att hända. Vi håller oss dock till rådet om halvtimman. Samme man berättar att han hade flickskolan hemma hos sig under talibanåren, då den inte kunde drivas på ett mer öppet sätt.

På sjuksköterskeutbildningen förklarar föreståndarinnan att det är lite av en revolution att kvinnor utbildar sig under två år för att sedan återvända till sina byar för att arbeta. Det har varit en stor ansträngning att hitta kvinnor med 10 års skolgång och som var villiga och hade möjlighet att studera vidare. Men nu finns den första gruppen av revolutionerande kvinnor där. Och samtidigt som de studerar förbereds byarna på att ha kvinnliga sjuksköterskor. Förhoppningen är att detta kommer att leda till att fler kvinnor söker upp sjukvården.

Åker tillbaka till Jalalabad på eftermiddagen med huvudet och hjärtat fulla av intryck.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår morse åkte vi till Jalalabad som ligger öster om Kabul, på väg mot Pakistan. Jag blev alldeles betagen av landskapet med berg, floder och dammar som följde oss längs vägen. Och nomadfolket kuchis med får, åsnor och kameler i mötande körfält – på väg mot bättre betesmarker för de kommande månaderna. Landskapet känns fridfullt men tittar man uppåt kullarna och bergen formar stenblocck och högar med sandsäckar tillhåll för soldater med vapnen riktade uppåt. Vägen är som en serpentin som ringlar (eller ibland kastar) sig upp och ner längs bergen och klyftorna dememellan.

Vi kommer fram till Jalalabad och en intensiv radda möten med medlemmar från olika byråd och lokala föreningar följer. Inget stämmer riktigt med programmet men det blir bra, om än lite kaotiskt, ändå. Vi diskuterar varför det inte är lämpligt att utbilda människor som lever med handikapp till skräddare utan att ge dem minst ytterligare en inkomstkälla (människor här köper huvudsakligen nya kläder vid eid – alltså en gång om året – vilket gör resten av året till ett bottennapp för en skräddare). Vi får konkreta exempel på ett slags biståndströtthet när en av mötesdeltagarna säger: -Det kommer så många organisationer hit som påstår att de vill hjälpa oss. De tar en massa fotografier, åker härifrån och sedan hör vi aldrig mer från dem igen. Kanske har de gjort en bok av alla foton?

Efter att först ha stämt av med säkerhetsansvariga (och förmaning om att vara hemma igen senast 18) åker vi ut på en liten tur i stan i kvällsolen, fantastiskt vackert! Efter hemkomsten får vi middag i gästhuset som vi äter ute i trädgården och går sedan upp till våra rum. Det dröjer inte många minuter innan det kommer ett säkerhetssms om att en bomb har exploderat några kilometer härifrån.

Fotografierna ovan är tagna lite i farten och gör inte rättvisa åt motiven…