I morse började vi röja i ett förråd här på jobbet och hittade en blå resväska. Jag frågade vad det var för en väska, ingen visste mer än att den kommit hit för flera år sedan. Vi öppnade väskan och hittade där resedokument daterade 1992 tillhörande en kvinna som arbetade på svenska ambassaden i Maputo för några år sedan. I övrigt innehöll väskan skor och kläder. Jag gick över till ambassadens representant i Niassa som sitter här bredvid och hörde efter om han visste något om sin före detta kollegas blåa resväska. Han kontaktade kvinnan, som numer jobbar i Geneve, och hon informerade om att kläderna skulle till en grupp nunnor som driver ett hem för föräldralösa barn strax utanför Lichinga. I eftermiddags överlämnades väskan, fyra år för sent. Lost and found.

I söndags lämande Ângelo, en av arbetskamraterna här, Cuamba med sin egen bil. Bilen är inte 4×4 så han valde en alternativ väg som är längre men bättre. Han skulle ha kommit fram i söndags eftermiddag men inte. Måndag förmiddag gick utan att vi hörde något från honom och det gick inte att ringa. På eftermiddagen kontaktade en chapa-(minibuss-)förare vår chaufför och meddelade att Ângelo befann sig vid en flod, cirka 15 mil härifrån, som svämmat över vägen och inte kunde passera. För en liten stund sedan ringde Ângelo och sa att han nu kommit fram Lichinga. Han hade inte tillräckligt med bensin för att vända tillbaka och ta en annan väg utan hade fått stå vid floden och vänta tills den var tillräckligt låg så att han kunde passera. Väldigt skönt att han kommit till rätta. Lost and found.

I helgen hade jag (än en gång) en rörmokare på besök för att försöka ordna vattnet i huset. Han hade ingen ficklampa och en vän som var hos mig på besök frågade var pannlampan som han gett rörmokaren för en tid sedan hade tagit vägen.

Rörmokaren förklarade: Den natt när hans fru skulle föda barn hade sjukhuset här i Lichinga ingen ström. Därför ombads alla gravida kvinnor (och andra patienter) att ta med sig ett stearinljus. Paret hade dock inget ljus så han tog med sig pannlampan istället. Personalen på sjukhuset tyckte att lampan var alldeles ypperlig för förlossning och hade passat på att använda den för 12 andra förlossningar samma kväll/natt. Och så hade batterierna tagit slut!

I väntan på säker elektrifiering kanske en större import av pannlampor till hälsosektorn skulle kunna vara ett alternativ…

Igår var jag på fotboll. Futebol club de Lichinga mot Ferroviaro de Nacala Porto. Jag har aldrig sett så en så lerig fotbollsplan i hela mitt liv. Det var som en blandning av djupa vattenpölar, högar och groparmed lera och stora grästuvor i högar som flög runt. Spelarna gjorde sitt bästa för att hålla sig på fötter men dök hela tiden ner i leran och var helt täckta från huvud till fötter. Bollen tog oväntade riktningar på grund av det oerhört ojämna underlaget och när den väl var på backen rullade den inte.

Det var första gången jag var på fotboll här men kommer definitivt gå fler gånger, det var ett väldigt liv och trevligt. Tyvärr gjorde motståndarna ett mål i de sista minutrarna och matchen slutade 1-1.

I dag skriver Notícias att den lilla vägbit som fattas för att binda sammans Niassaprovinsen med kustprovinsen Cabo Delgado nu har full finansiering. Det är Afrikanska utvecklingsbanken som går in med den sista andelen. Detta innebär att man härifrån skulle kunna komma till havet på kanske 7 timmar istället för de ungefär 30 som det tar andra vägen nu. Den bit som fattas mellan de två provinserna är så dålig att vägen under regnperioden över huvud taget inte är farbar.

Om det blir fart på bygget kanske jag innan kontraktet är slut kan ta bilen till havet och bada en helg…

Igår var det heldagsseminarium om klimatförändringar här i Lichinga. Ett intressant program med inbjunda föreläsare och en massa höjdare inom provinsen närvarande. Även om tanken är god blir det inte alltid helt rätt. En säkerligen väldigt kompetent man från miljöministeriet höll en presentation om freoner och ozonskiktet. Under sin drygt en timmes långa presentation uppehöll han sig mesta delen av tiden vid vikten av att Mocambique måste sluta importera miljöfarliga kylskåp, hur stoppet av importen skulle gå till, vilka kvoter landet har etc. Detta må vara relevant i vissa kontexter men i en provins där en den absoluta majoriteten av befolkningen inte ens känner någon som har tillgång till el känns kanske inte kylskåpsdiskussionen helt relevant.

Inte för inte som det inte var den debatten som blev den hetaste under seminariet. De hetaste potatisarna rörde skogsinvesteringarna och kontrollerade och okontrollerade bränder (som används för att förbereda marken för odling, jakt etc). Skogsinvesteringarna är ett tydligt exempel på där människor frågar sig vilket pris man är beredd att betala för ekonomisk utveckling och vem som betalar och vem som tjänar något. Det är roligt och intressant att se att medvetenheten om skogsinvesteringarnas sociala och ekonomiska konsekvenser på lokal nivå ökar och att det nu från många olika håll riktas skarp kritik exempelvis hur de får sina marker, vem som väljer och hur de interagerar med lokalsamhällena.

Agronomer från olika håll i provinsen rök i luven på varande om huruvida det finns eller inte finns fördelar med bränderna. Skogsbolagsagronomen menar att det gör det, hållbarutvecklingsagronomerna menar att det inte gör det, jordbruksministeriet står lite i mitten och velar.

Som sagt, inte så spännande när debatten svävar över verkligheten på kylskåpsnivå men desto mer spännande när det kommer ner till aspekter av hållbar utveckling och klimatförändringar som rör människors vardag och överlevnad.

Efter att ha tvättat fötter och skor i handfatet på jobbet kan arbetsdagen börja. Vägen till mitt hus är nu så dålig att man måste ta sats även med 4×4-bil och jag föredrar att parkera bilen vid ett annat hus och gå den sista vägen vilket innebär att leran som komplicerar för bilen istället hamnar mellan mina tår.

Dagarna denna vecka är alla fyllda av möten vilket kan skapa känslan av att man inte gör något på riktigt; igår var det seminarium om klimatförändringar hela dagen och på eftermiddagen möte med guvernören. Idag är det planeringsministeriet, Ibis och sedan möte om skapandet av ett nytt organ för lokal ekonomisk utveckling. Det är väl bara att skene mellan mötena och hoppas att det blir något resultat. Det är hur som helst väldigt intressant!

Vår chaufför kom just in på kontoret med en datorväska i handen. Vi organiserar denna vecak en utbildning i Majune, ett distrikt som ligger cirka 15 mil från Lichinga. Under utbildningen, som handlar om hiv, sexualitet och jämställdhet använder utbildarna dator och projektor (det finns ingen el så de kör med generator). I förmiddags hade datorn börjat krångla och eftersom det inte finns något mobilnät tog chauffören med sig datorn hit för att få hjälp att fixa den. Efter någon timma på kontoret är han tillbaka. 30 mil för att fixa en dator.

I samband med Renamos massiva förlust i kommunalvalen i november hörde många röster om behovet av ett nytt parti. Den självskrivne ledaren för partiet var den oberoende kandidat, Daviz Simango, som van valet i Beira (under förra mandatperioden hade han samma position men för Renamo som dock valde en annan kandidat inför valet 2008).

I helgen bildades partiet som heter Movimento Democrático de Moçambique (MDM) – Moçambiques demokratiska rörelse. Många av de närvarande vid bildandet kommer från Renamo och det finns en stor oro inom Renamos riksdagsgrupp att detta kommer att innebära att partiet kommer att förlora sina platser i riksdagen i valet senare i år, samtidigt innebär det en möjlighet för missnöjda höjdare inom Renamo. Under det grundande mötet i helgen närvarade bland andra Maria Moreno, ordförande i Renamos riksagdsgrupp som dock undeströk att hon inte lämnat partiet. I helgen håller Renamo ett möte i Nacala och ett antal avgörande beslut om partiets framtid förväntas fattas.

Daviz Simango och MDM kommer att ställa upp i riksdafsvalen senare i år men det är ännu inte klart om Simango kommer att ställa upp i presidentvalet givet det korta tiden som återstår.

(Källa: Joe Hanlons Nyhetsbrev om Moçambique, 2009-03-09)

Det är väldigt fint att ha ett hem men det är inte helt oproblematiskt… Vattnet har hittills inte fungerat en enda dag, rörmokaren är i huset varenda dag… I fredags när jag trött kom hem från en galet stressig dag och bara ville ta en varm dusch kom inget vatten ur kranarna. Ringde rörmokaren och frågade om han inte varit där under dagen för att lösa problemen. Jo det hade han.

Lösningen var att han satt in en liten bambubit i pumpen (som står utanför huset, bredvid vattentanken), det enda jag behövde göra för att få vatten var att släcka alla lampor, dra ur kylsåpet och frysen (anledningen är att strömmen är för svag för att klara pumpen och det andra) och sedan be vakten att ta bort bambubiten. Som om det vore det mest naturliga i världen att behöva ha bambu i pumpen, dra ut allt annat som förbrukar ström och säga till en vakt varje gång man vill ha vatten. Blev på ett inte helt gott humör.

Igår spenderade jag hela dagen hemma med att måla, snickra, montera möbler, ta emot elektriker och en ny rörmokare. När jag släpper den frustrerande tanken på att mycket av detta borde ha varit klart när jag flyttade in är det riktigt roligt att hålla på och jag känner en liten saknad av jobbet på byggen… Men men, då är det ju bra att saker inte fungerar så bra alla gånger så att man måste lösa dem själv.