Reflektioner på en matta

Publicerad den av
Svara

Idag har vi haft en väldigt bra arbetsdag på en matta i trädgården tillsammans med alla kollegor från avdelningen för “Policy and quality assurance”.

Dagen ägnades åt reflektioner kring vad som har gått bra och mindre bra i vårt arbete det senaste året. Samtliga tre enheter inom avdelningen har ansvar som går tvärs igenom hela SAKs verskamhet; jämställdhet, mänskliga rättigheter, civilsamhälle samt planering, uppföljning och utvärdering. Det är inte alltid det lättaste att vara en rådgivande enhet med uppgift att se till att andra tar större ansvar för arbetsområden som är allt annat än lätta säkerställa i hela verksamheten.

Det gör väldigt stor skillnad i inspiration och engagemang i diskussionerna att sitta ute i det gröna istället för på kontoret. (Dock gör spaljén att alla blir rutiga i ansiktet på fotona…) Att två katter närvarar på mötet gör inte saken sämre. (Bra med en bra dag med tanke på att gårdagen var lite sådär, som beskrivet i inlägget nedan.)

När det är nog…

Publicerad den av
1

Jag tror att jag har skrivit tillräckligt många blogginlägg som ger en varm och positiv bild av livet i Kabul för att här, utan att ge upphov till eventuella missförstånd, kunna skriva ett inlägg med en annan vinkel.

Under arbetsdagen hade jag sex timmar möten på raken (dock väldigt konstruktiva och bra men ändå lite tröttsamt). Mellan ett av mötena hade jag en mindre konflikt med en kollega som ibland tenderar att vara mer fokuserad på vad han ska göra efter jobbet, även när han fortfarande är kvar på jobbet. Lunchen, som ju är tänkt att ge energi till att orka med just sex timmar möten på rad, bestod för min del av… stekt potatis! (Till någon slags köttröra men jag äter inte kött.)

Efter denna uppfriskande lunch kramades den sista energin ur under dagens sista möten. Temperaturen ändrades under dagen till den där tunga tryckande värmen när det var dags att sätta sig i bilen för att åka hem. På grund av oroligheter i centrum tidigare under eftermiddagen verkade det som att alla bestämt sig för att åka just när vi åkte så vi blev fast i en tjock trafikstockning. De långa stillastående stunderna gjorde bilen överhettad så vi kunde inte ha på ac:n. Trött, varm, i trafikstockning (som jag har ganska lite tålamod med generellt) och dessutom naturligtvis med en sjal runt huvudet vilket gör att kroppstemperaturen ökar ytterligare något.

Iväg med två kollegor för att titta på mattor och hade (som vanligt) en riktigt fin stund i mattbutiken. När vi kommer ut har chauffören kört vilse och vi tre utländska kvinnor drar till oss ganska mycket uppmärksamhet i skymningen på gatan. En ung kille som har för vana att förfölja mig på ett mindre trevligt sätt i just dessa kvarter dyker upp. Dock ingen bil. Vi får tillsägelse av militärer att inte stå där vi står. Vi går in på en restaurang och försöker ta reda på var chauffören är, innan vi fått det klart för oss kommer en annan chaufför. Vi går ut till bilen där även förföljarsnubben är. Innan jag hinner in i bilen har han kommit alldeles för nära och tar tag i mig. I närvaro av vår chaufför visar jag verbalt och fysiskt att nu får det fan i mig vara nog.

Väl hemma kom meddelanden om komplex attack i Kabul i närheten av ryska ambassaden (inte så nära hem).

Nu en tallrik müsli och funderingar på om jag kanske ska kolla på Pretty Woman.

Kontrollen över säkerheten, demokratin och elektriciteten

Publicerad den av
Svara

”De kommer att ta demokratin härifrån innan valet nästa år. För några år sedan var det säkert här – men de har tagit säkerheten med sig så nu kan vi inte längre åka och hälsa på våra familjer. Så antagligen är det så att de kan ta den lilla demokrati de har bidragit till här med sig också. Till och med vår el kan de ta – jag är säker på att de kan stänga av all el till Afghanistan med ett enda telefonsamtal. Då har vi varken säkerhet, demokrati eller el.”

Reflektionen kom från en av deltagarna på ett diskussionsmöte med Afghanistans Civilsamhällesnätverk (ACSF) i eftermiddags. Diskussionerna kretsade kring de stora avgörande frågorna som Afghanistan står inför; minskad utländsk militär närvaro, säkerhetsavtalet med USA och valet 2014. Om avtalet med USA sa en av deltagarna:

 ”Ett avtal kanske bidrar till eldupphör men inte till fred. Om de verkligen hade velat ha fred verkar det ju helt osannolikt att de inte lyckats skapa det med alla dessa resurser. Och om de verkligen hade velat bekämpa talibanerna, hur kommer det sig att de egentligen aldrig har bekämpat dem på andra sidan gränsen till Pakistan? Vi blir inte självständiga av att USA ska garantera säkerheten, det blir bara en fortsatt ockupation.”

En annan mötesdeltagare menade att visst är det så att landet inte är självständigt men att Afghanistan måste välja; utan utländsk militär närvaro finns en överhängande risk för något slags anfall eller övertag från Pakistan.

Tanken med mötet var att ta fram ett antal utgångspunkter för civilsamhällets engagemang i debatten. Att få tillgång till den politiska debatten är dock svårt och många närvarande organisationer uttryckte stor frustration över slutna processer, skenorganisationer skapade av regeringen och att regeringen inte släpper in organisationer från det civila samhället i exempelvis valkommissionen. Under en av de hetare debatterna om säkerhetstläget kommenterade en person: ”Det måste vara för att vi är så här oorganiserade och med så många olika åsikter som regeringen inte vill ha med oss i valkommissionen.”

Intressant och inspirerande möte även om det inte är alldeles lätt att hänga med i alla vändningar medelst tolk. Stora delar av samtalet gick i ungefär samma ton som det första citatet ovan. Det är onekligen en viktig tankeställare och reflektion att ha med sig i ett land som varit i krig och under olika ockupationer de senaste tre decennierna. Utan kontroll över sin egen säkerhet, demokrati eller el…

Damm, tomater och granatäpplen (och andra plantor)

Publicerad den av
Svara

Här i Kabul finns goda, och något oväntade, möjligheter till sightseeing på hemmaplan. Varje nyanländ besökare hos SAK tas på ”city tour” så det är bara att hänga med även om det innebär att man kommer till samma ställen med jämna mellanrum. Dagens tur, med bland andra kollegan Björn-Åke (blogg här), bjöd på ett nytt inslag, Qarghadammen. Dammen ligger ungefär en mil från Kabul och är stadens vattenreservoar. På Darul Aman Palace (som jag skrev om i inlägget nedan) ägnade sig de vaktande militärerna åt att soltorka tomater.

Det är ju alltid intressant att veta lite mer om platser man besöker och i mina sökningar efter mer information om Qargha hittade jag följande ”resonemang” på en blogg. Obs! Intill dammen fanns det gott om plantor av sorten på fotot ovan (och då alltså inte granatäpplen), jag undrar om personen som skrev denna blogg hade konsumerat lite väl stora mängder?

“…the lake has an important -albeit unacknowledged- future role to play in the ‎event of a catastrophic collapse of all life-forms on earth as a spawning ground for ‎organic life and a return of the human and other species and the very continuation of ‎earth as a living planet. Because of this, here is a proposal to sanctify the lake Qargha as a ‎mother-ship, a launching-pad, a regrouping ground for future life, including human life, ‎in an ever approaching post-apocalyptic world.”

Saker man hör under en halv sömnlös natt i Kabul

Publicerad den av
2

Generatorns alarm som indikerar att den strax slår av
Tystnad och totalt mörker
Bildäckstjut
Lågt flygande flygplan
Vägmaskiner
Två skott
Komradioanrop
Två ekipage med häst och vagn
Helikoptrar
Ytterligare ett skott
Tystnad
En jamande katt
Fler flygplan
Komradioanrop igen
Fler bilar som tvärnitar
Och fler flygplan
Ett skott till
Ett hästekipage

Och så börjar det om igen…

Välkommen!

Publicerad den av
Svara

Härom kvällen åkte vi iväg klockan 19 för att äta middag. När vi kom tillbaka drygt två timmar senare fanns det inte längre någon väg fram till huset – bara en gigantisk grop med en massa maskiner i. Väldigt effektivt jobbat måste jag säga. Det råder dock lite tvivel om huruvida återställandet av vägen kommer att vara lika effektivt. I allt grävande lyckades de gräva av kabeln som förser våra lägenheter mcd ström

Inom ramen för myndighetssamarbeten inom biståndet kanske Sverige skulle kunna bistå afghanska myndigheter med erfarenheter från Post- och telestyrelsens arbete med kartläggning av kabelutsättning? (Inte för att det alltid garanterar att kablar inte grävs av men…)

På fotona nedan: Den provisoriska trappan (från gropen till vår ingång) och tedrickande militärer som vaktar vägen. Känn dig välkommen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tiotusenkronorsfråga till DNs ledarredaktion

Publicerad den av
10

[Kommentar i efterhand. En längre version av denna text som även svarar på SvDs ledare Lappkast om biståndet finns publicerad på http://www.bistandsdebatten.se/debattartiklar/dns-och-svds-godtyckliga-pahopp-ar-daligt-underbyggda/]

Igår skrev Carl Johan von Seth på DNs ledarsida: ”Men tiotusenkronorsfrågan är: Vill regeringen och oppositionen verkligen veta vad biståndet leder till?” Detta med anledning av den påstådda oviljan att veta detta utifrån kostnader för och organisering av biståndets utvärderingar.

Så, Carl Johan, gör dig beredd att göra ett antal utbetalningar om denna ringa summa för vi är många som har svaret. (Och dessutom har vi redan svarat men det verkar du inte lagt märke till.) Svaret (som verkar ha hamnat på fel vinstnivå) är att naturligtvis vill regeringen, oppositionen och ganska många andra av oss därtill veta vad biståndet leder till. Min fråga (utan prispengar) till von Seth är, varför skulle vi inte vilja veta det?

von Seth kritiserar UDs och Sidas sida openaid.se eftersom han menar att den viktigaste tårtbiten saknas; den om biståndets resultat. Det är emellertid ingen som har påstått att denna information ska finnas här (däremot finns det många andra källor där man kan läsa om detta såsom Sidas årsrapport, utvärderingsrapporter för specifika projekt, FNs utvärderingsnätverk UN Wider etc.). Kommentaren är ungefär samma sak som att säga att Skatteverkets hemsida är ju jättebra (vilket jag verkligen tycker att den är) – men ”tårtbiten” (när nu hela länders utveckling blev tårtbitar) om vad de svenska skatterna leder till saknas!? Hur många av oss, inklusive von Seth, har avkrävt Skatteverket den informationen? Openaid.se är ett verktyg för att se den ekonomiska fördelningen av biståndet tematiskt, geografiskt och per stödform.

Finns det några belägg för att säga att vi är många, inklusive regering och oppostion, som vill veta vad biståndet lett till? Eller är jag blott en biståndskofta som förirrat mig i resonemangen?

För det första så verkar det ju märkligt att ”mäta” utvärderingarna i hur stor del av budgeten de utgör, vilket är ett av von Seths argument för utvärderingarnas otillräcklighet. Det är väl rimligen inte kostnaderna för utvärderingarna som avgör om vi vet eller vill veta vad biståndet leder till? (Det, von Seth, skulle inte hålla som en indikator i en biståndsresultatmatris.)

För det andra så är inte kostnaderna för utvärderingarna enkom de kostnader som direkt kan härledas till själva utvärderingsaktiviteten, exempelvis för utvärderingskonsulter. Den stora (för att inte säga bombastiska) kostnaden är all den tid som läggs i mottagarländerna, hos insitutioner, lokala myndigheter, biståndsarbetare, ambassader, byinvånare i fokusgrupper med flera för att hantera dessa utvärderingar. (Kostnaden för detta betvivlar jag dock att vi vill veta…)

För det tredje så är inte utvärderingar den enda metoden för att ta reda på vad biståndet lett till. Medan utvärderingar oftast görs i halvtid samt efter avslutat biståndsprojekt (naturligtvis beroende på hur länge det håller på), sker uppföljning kontinuerligt, likaså rapportering av denna uppföljning. De vanligaste är att projekten rapporteras årsvis och i många fall även halvårsvis. Lägg till detta årsvisa finansiella revisioner och ytterligare systemrevisioner. Det är således minst sagt felaktigt att sätta likhetstecken mellan att vilja veta vad biståndet har lett till och de utvärderingar som görs.

För det fjärde så är det naturligtvis viktigt att ha en realistisk uppfattning om hur förändringar i ett samhälle kan härledas till en specifik biståndsinsats eftersom det i de biståndsmottagande länderna (precis som i alla andra länder på klotet) är ett komplicerat nät av faktorer som påverkar utvecklingen. För att göra det enkelt för oss kan vi ta något så konkret som biståndsfinansierade infrastruktursatsningar. Vi avkräver av biståndet att vi ska kunna mäta hur det har bidragit till social och ekonomisk (och gärna också kulturell) utveckling i närområdet och är det en större väg förväntar vi oss resultat på nationell och regional nivå. Alltsammans ska ha ett genus- och rättighetsperspektiv och ligger vägen i Södra Afrika ska vi kunna säga vilken inverkan den, på lång och kort sikt, har haft på spridningen av hiv. Ligger vägen här i Afghanistan ska vi kunna härleda dess inverkan, negativ och positiv, på kriget och eventuella motsättningar. Vi ska kunna säga att det är just den här vägen (och inte exempelvis investeringar i landsbygdselektrifiering, utbyggnad av telefonnätet, effektivisering av jordbruk och utbyggnad av utbildningssystemet) som har lett till just denna förändring. Så, von Seth, ta dessa resultatkrav till Sverige och försök ta reda på denna information för bygget av Götatunneln vid operan i Göteborg. När du hittat utvärderingar som svarar på ovanstående frågor (som alltså är helt normala i biståndssammanhang) för tunneln, gå då vidare till den nu pågående upprustningen av E6 i Tanum. När du nu har klart för dig vad dessa slut- respektive halvtidsutvärderingar drar för slutsatser om resultaten av dessa två investeringar, gå vidare till en socioekonomisk förstudie för eventuell upprustning av Älvsborgsbron. Och glöm för guds skull inte genusperspektivet!

Det finns många andra punkter men jag slutar här för nu. Och märk väl att inget av ovanstående resonemang handlar om att försvara biståndets positiva effekter – endast om att det faktiskt finns ett genuint intresse av att ta reda på biståndets resultat, positiva och negativa.

Godtyckliga och dåligt underbygda påhopp på biståndet är tyvärr inte ovanliga på DNs ledarsida. (Läs kommentar på ett av Eric Helmerssons alster från förra året som ett exempel.)

Så, tiotusenkronorsfrågan från min sida lyder: Finns det någon på DNs ledarredaktion som verkligen vill veta vad biståndet leder till? I så fall rekommenderar jag exempelvis de källor som refererats ovan eller varför inte ett besök där biståndet verkar – ni är alla hjärtligt välkomna!

När du vaknar på morgonen är det den här mattan du ska se!

Publicerad den av
3

Under förberedelserna inför flytten till Kabul fick jag en hel trave med böcker av Svenska Afghanistankommittén. De allra flesta handlade om Afghanistan, talibaner och politisk utveckling i Centralasien. En liten bok handlade om mattor. Hela traven åkte ned i resväskan och jag har nog även läst dem allihop. Den lilla boken om mattor fick dock stanna hemma. Jag hade aldrig köpt en matta i hela mitt liv, hemma i Hjo har jag mormors tras- och ryamattor och tycker att det fungerar utmärkt.

Men, efter en ganska kort tid här fick mormors mattor konkurens. Det är som att man, eller rättare sagt jag, blir lite besatt av mattorna. (Har dock konstaterat att jag är långt ifrån ensam om att drabbas av detta…) Jag kan tillbringa hur många timmar som helst (och då menar jag verkligen det) i mattbutikerna där den ena mattan efter den andra läggs fram, till en strid ström av te (förutom under Ramadan).

Häromdagen visade matthandlaren Rauf mig en fantastisk iransk silkesmatta. Jag kommenterade att den är så fin så att jag inte skulle vilja ha den på golvet utan på väggen. Rauf tittade på mig helt oförstående och svarade att det ju är slöseri och helt förkastligt att INTE gå på en så fin matta. Ju mer man går på den desto finare blir den. Rauf var också bestämd med var mattan skulle ligga: När man vaknar på morgonen så är det första man vill se en vacker matta. Så, du ser dig om i sovrummet och då är det den här mattan du ska se!

Ett väldigt bra försäljningsknep om inte annat kan jag meddela.

Ett moln på Raufs matthimmel är dock att jag köper mattor och dessutom har ett hus där jag kan lägga dem men att detta hus inte har en man. Frånvaro av man har tagits upp under ett antal av mina besök i mattbutiken, först lite subtilt och sedan mer direkt.  En kollega berättade att Rauf även hade tagit upp problematiken under ett av hans besök…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Indragna promenader

Publicerad den av
Svara

Igår fick vi nya instruktioner för säkerheten för utlänningar anställda på SAK i Afghanistan. Vi får inte längre promenera på egen hand i stan, eventuellt kan vi få gå ut men då med vakter och i grupp. Transport sker medelst bil.  Särskilt fredagar ska undvikas för promenader eftersom det då är mindre trafik och ett eventuellt kidnappningsförsök då är lättare och går snabbare. Det är ju bara att gilla läget även om det känns mindre bra att få fredags- och lördagspromenaderna indragna… Vi ska även undvika att besöka andra utlänningar eftersom vi inte vet vilka konflikter de eller deras organisationer kan befinna sig i med olika aktörer i Afghanistan.

I vanlig ordning lyckas våra afghanska kollegor balansera ett mycket allvarligt budskap om förändrad hotbild med distans och ironi. ”De beväpnade oppositionsgrupperna håller på att bli som européer. De planerar väldigt långt i förväg.” (Som en kommentar till att grupperna finns inne i Kabul men ingen vet när och var de kommer att slå till.) Och så ett gott råd på vägen (apropå eventuella hot mot våra grannar åklagarämbetet och belgiska ambassaden): ”Om du hör att det exploderar hos dem, gå inte ut på balkongen för att titta.”

Men som sagt, samtidigt som tonen ibland blir ironisk ligger det allvar och mycket kunskap och information bakom.

P1040735l

Inga fler fredagspromenader i Kabul på ett tag…