Efter snart åtta års arbete med olika biståndsorganisationer är jag från och med denna vecka doktorand. Här följer några sporadiska, i vissa fall självkritiska i andra fall allmänkritiska, reflektioner från åren i biståndsekorrhjulet. Det blev lite långt men jag hoppas att du ändå följer med till slutet.

Biståndsorganisationer har en enastående förmåga att skära ut människors (de vi kallar målgruppen) liv i små tårtbitar i form av de delar och de aspekter av deras liv som vi önskar nå med våra insatser. Genom våra program väljer vi i princip vilken del av livet som är prioriterad. Men som med alla människors (inklusive biståndsarbetarnas) kan i praktiken inte målgruppens liv delas upp på det sättet; alla delar av oss är ju egentligen en. Har du exempelvis försökt dela upp dig själv i delar bestående av hälsa, demokrati, hållbar landsbygdsutveckling och mänskliga rättigheter?

Tårtbitarna definieras ofta av vilka rättigheter vi prioriterar i våra satsningar. Inte sällan stämmer inte de rättigheter som biståndet skulle vilja att människor (alltså målgruppen) tycker är viktigast överens med det som människor egentligen tycker. Biståndet generellt och det som går till civilsamhällesorganisationer mer specifikt har ett starkt fokus på frågor rörande exempelvis korruption och demokrati. Men det som målgruppen sätter högst på agendan kanske, exempelvis, är att förbättra sin majsproduktion. Detta innebär att vi hamnar i limbo mellan att å ena sidan uppnå de resultat som någon däruppe (givare och/eller huvudkontor) förväntar sig och att, å andra sidan, respektera och följa målgruppens egna prioriteringar (vilket ju inom biståndet anses vara det rätta, i princip). Dock kan det senare alternativet innebära att givaren inte längre är intresserad och då blir det inga pengar alls. Således är det svårt med den där principen.

Inom tårtbitarna mäter vi sedan våra resultat. Med det ökade kravet på resultatredovisning riskerar vi ibland att lägga oss till med ett mindre lyckat tunnelseende. Istället för att försöka förstå allt som kan påverka människors val, kunskap, attityder och möjligheter, snävar vi gärna av och låtsas som att det bara är vår insats som påverkar människors framsteg inom ett visst område. Men så är det ju så klart inte; målgruppen för biståndet, liksom alla andra människor, påverkas naturligtvis av en mängd företeelser runtomkring oss men vi avkrävs av givarna att visa vad just deras medel åstadkommit. Det vi ibland är allra minst benägna att ta in i våra resultat, är sådant som uppnåtts av en annan biståndsorganisation.

För trots (eller kanske på grund av?) många agendor och möten om samordning och harmonisering mellan biståndsorganisationer, råder det många gånger parallella eller snarare motstridiga logiker mellan det som sägs i dokument och på möten med våra givare, och det som egentligen sker i praktiken. De allra flesta organisationer är så att säga sig själv närmast och kommer att harmonisera och samordna ungefär så mycket som krävs för att de ska framstå i god dager utan att det kanske egentligen händer så mycket bakom kulisserna.

I biståndet förutsätter resultatrapporteringen en klar indelning av vem målgruppen är. Här kommer vi ibland att ägna oss åt något verklighetsfrånvända övningar. Ett populärt begrepp är ”lokalsamhället” eller ”lokalsamhällena”. Denna grupp kan innefatta alla möjliga människor och aktörer, med vitt skilda intressen, åsikter och förmågor men som många gånger görs till en tämligen homogen enhet. (Har du funderat på hur ditt eget lokalsamhälle ser ut?) Vi delar in våra målgrupper efter de resultat vi strävar efter och förutsätter i och med det en massa saker som kanske har mer att göra med hur vi skulle vilja att saker var än hur de egentligen är? Ibland vill vi till exempel att det ska finnas en stark identifikation och samhörighet mellan kvinnor, gärna mellan kvinnor i ”lokalsamhället” och kvinnor i maktposition i samhället. Vi vill att kvinnors identifikation med varandra ska vara starkare än deras identifikation med män i samma position. Vi vill exempelvis gärna, inte minst när vi pratar om att kräva rättigheter, att bondekvinnor identifierar sig mer med kvinnor inom framstående nationella tankesmedjor och vice versa. Fast de har kanske inte så där jättemycket gemensamt.

Det är inte bara i frågan om själva innehållet som det förekommer diskrepans mellan verkligheten och det som finns ovanför i biståndshierarkin. Jag har haft ett stort antal samtal med givare och huvudkontor där det huvudsakliga budskapet från deras sida har varit ”men de ska ha kapacitet att klara av det” och ”det ska fungera så”. Alltså, att vi istället för att diskutera utifrån hur det faktiskt står till med exempelvis en partnerorganisations kapacitet att handla upp sin egen revision, diskuterar utifrån hur vi tycker att det ska eller borde vara (det är emellertid många gånger oklart på vilka grunder vi har kommit fram till att det ska vara så). Detta är inte bara tröttsamt utan leder ofta till halvbra prioriteringar.

En annan favorit på samma spår är frågan om korruption. I och med Sveriges nolltolerans mot korruption inom biståndet uppkommer ännu ett limboläge. För samtidigt som biståndet verkar i flera av världens mest korrupta länder, får det absolut inte förekomma någon korruption med biståndsmedel. Jag är helt överens med att vi aldrig ska tolerera korruption och att vi alltid ska vidta åtgärder men att säga att vi avslutar projektet, packar våra väskor och drar om vi upptäcker korruption är både naivt och kontraproduktivt. Det är ju just detta vi ska jobba med och kämpa emot. Nolltoleranstänket gör att en organisation kan uppfattas som bra på antikorruption om de inte har upptäckt några korruptionsärenden i sin verksamhet medan en annan organisation, vars system upptäcker och rapporterar korruption, uppfattas som svag eller mer korrupt. Detta är ju uppenbarligen orimligt, särskilt som vi själva samtidigt i våra rapporter beskriver korruptionen som ett av de stora utvecklingshindren  i de länder där vi arbetar.

Ett annat problem som har med vår förståelse av kontexten att göra, handlar om att vi ibland har lite svårt att acceptera hur omfattande vissa problem är. Vi vill gärna att vårt arbete ska generera lösningar och resultat som i ärlighetens namn är oproportionerliga mot insatsen. Det gäller även de där uppe som gärna säger saker i stil med att ”det är redan gjort inom projekt x”. ”Det” i dessa sammanhang kan handla om att exempelvis utbilda människor om en lag mot våld i hemmet. Och det som är gjort kan då vara att en organisation har informerat sin målgrupp (som sannolikt är fattiga kvinnor och män på landsbygden) om lagen. Kanske har de lyckats nå några tusen i sin satsning. Det betyder att några tusen av flera miljoner har nåtts av ett budskap, kanske för första gången. Detta har sannolikt begränsad inverkar på attityder och praktiker för dessa tusen och noll inverkar på resterande miljoner. Men, vi frestas ändå att säga att det är gjort. (Misstolka inte detta som att jag inte tycker att alla små och stora bidrag är oerhört värdefulla för att uppnå mer omfattande mål.)

Biståndsorganisationernas relation till sina lokala samarbetspartners bygger på den generella asymmetri som finns i hela biståndet. Det är omöjligt att komma ifrån att någon sitter på pengarna och det är inte de lokala organisationerna (jag upplever dock att de allra flesta svenska organisationer är bra på att göra det som är möjligt för att minska de negativa effekterna av obalansen). Det är inte sällan man hör på möten (inte minst med dem där uppe) saker i stil med ”de måste förstå att detta inte är vårt intresse eller vår agenda, det är egentligen deras eget intresse”. Det säger ju sig självt att det inte är så lyckat att försöka övertyga någon om att min idé i själva verket inte är min utan din eller kanske till och med om att mitt initiativ egentligen inte kommer från mig utan från dig. Relaterat till asymmetrin är också företeelsen att internationella organisationer gärna lyfter fram resultaten av samarbeten med lokala organisationer, så länge det går bra och resultaten är positiva. Men när det går åt skogen (som det så klart gör då och då), är det väldigt sällan man ser att en internationell organisation står vid den lokala organisationens sida och än mer sällan (eller aldrig?) som de erkänner att de kanske till och med hade något med att göra att det gick som det gick.

Så betyder detta att allt är dåligt, att det inte blir några resultat, att svenska skattepengar försvinner i svarta hål i de länder där biståndet verkar? Inte alls. Med risk för att bekräfta biståndskritikernas tes om att biståndsarbetare gärna svamlar om hur svårt bistånd är skulle jag ändå vilja säga just det; att det betyder att det är svårt och att utveckling är en lika komplex fråga i biståndsmottagande länder som det är i exempelvis Sverige.