Snacka om att kastas mellan världar.

Stoppa grön kapitalism! Vår natur är inte till salu! Vi står enade, tillsammans är en förändring möjlig! Det är några av slagorden som skriks i demonstrationen. Tåget tar aldrig slut. Över 80 000 människor sägs det. Ursprungsfolk, bondeorganisationer, jordlösa, miljöaktivister mm.

Vi behöver gröna investeringar, säger ledare på konferensen. En landrepresentant berättar nöjt om hur de ska investera i vattenkraft. Men är det så grönt? En av de största miljöorganisationerna i Brasilien som jag käkar middag med berättar om hur dessa pågående vattenkraftsbyggen (hundratals i skrivande stund!) systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter, hugger ned skog och säljer energin billigt till ännu mer exploatering av Amazonas. Det som är grönt måste också vara socialt hållbart, ta hänsyn till mänskliga rättigheter, demokrati, inflytande och minska fattigdom. Det får inte slå undan fötterna för redan utsatta sårbara grupper. Så tänker jag.

/ Hanna Wetterstrand

Just som jag började tänka att det är ju inte så svårt att vara engagerad när solen skiner och sambatrummorna går, bjöd Rio idag på rejäla regnskurar. Men inte hejdade det de tiotusentals människor som slöt upp i demonstrationen för radikalare – man kanske kan säga mer verklighetsförankrade – överenskommelser om naturen och människornas överlevnad. (Där fanns till och med några, även om du fortfarande inte kommer se många, av de vita medelålders männen som vi letade efter igår: fackföreningsmedlemmar och bankanställda var de.)

Här kommer lite bilder ur demonstrationen:

”Nej till grön kapitalism”

”Jag utsätts för agrotoxiner varje dag”. Vía Campesina är en av Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisationer i Latinamerika.

Isabel Montoya i blå T-shirt är medlem i vår partnerorganisation AMSATI i El Salvador. Hon menar att kvinnor och barn är de som drabbas hårdast av miljöförstöringen: kvinnorna för att de blir förgiftade av det sjuka vattnet när de hämtar det, tvättar och lagar mat, och barnen, ja, för att de kanske inte får någon framtid.

Irene Castro är medlem i ett av den uruguayanska organisationen FUCVAM:s bostadskooperativ, som vi jobbar med. Här går hon med den brasilianska systerorganisationen.

”Varken statligt våld eller våld mot kvinnor” (ung.) Eva Cristina Urbina, som jag skrev om i det första blogginlägget härifrån, från Honduras och vår samarbetsorganisation Centrum för Kvinnostudier, kikar fram över kanten till sin banner. Hon menar att statskuppen i Honduras var direkt relaterad till gruvutvinningsprojekt och vattenprivatisering.

”Vatten: allas vår rättighet. Det kan inte vara ett vinstintresse för ett fåtal.”

Jag hjälpte, för ett ögonblick, till att hålla uppe jordklotet. Fick en sådan där ödeskänsla som ilar i magen, vet inte om du också känner den ibland: att vi måste göra allt vi kan för att inte låta det bli alldeles, alldeles för sent. För vissa är det verkligen fem i tolv. Många av dem är här och hoppas att någon kommer se dem, höra dem. / Linn

*Dagens lästips: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det vara för sent” av Andreas Malm.

http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=77608&a=950679

Igår under kvinnornas marsch för ekologisk, ekonomisk och erotisk(!) rättvisa var jag helt upprymd över att se en så bred mångfald av människor. Jag som jobbar med jämställdhet i Latinamerika har ofta lagt märke till avståndet mellan de kvinnor som kämpar för frågor relaterade till (jordbruks)produktion och de kvinnor som kämpar för reproduktiva rättigheter (säker abort, t ex). Även de ofta så defensiva bondemännen brukar ju hålla sig märkligt tysta när kvinnors rättigheter kommer på tal. Men igår gick de sida vid sida till sambarytmer genom Rios gator.

Då slog det mig: under hela veckan har jag inte sett en enda medelålders vit man. Var i hela friden håller de hus? Kan det vara så att de inte har något gemensamt med Folkens toppmöte (där de kämpar för radikala åtgärder till förmån för miljön och social rättvisa), utan bara tar plats på det officiella mötet (där de inte verkar ha kämpat alls)?

Så jag började leta efter den vite medelålders mannen. Och fota. Här är bilder på människor på Folkets toppmöte. Kom, vi letar tillsammans!

Ja, här var det inga vita medelålders män…

Nähä, inte här heller.

Jo, men en vit man. Men han är ju inte medelålders, snarare student.

Här håller Perla från Kooperation Utan Gränsers partner CONAMURI i Paraguay tal om nödvändigheten att bli av med de plågsamma genmanipulerade grödorna under första presentationen av de parallella förhandlingarna som Folkets toppmöte jobbar med. Hon representerar de tusentals bondekvinnor och ursprungsfolkskvinnor som är deras medlemmar.

Slående många deltagare är unga. Jag skulle tippa på att genomsnittsåldern inte överstiger mina egna 35 år. (Tomt på vita medelålders män var det här – gillar de inte samba heller?)

Nej, men hoppsan, det var ju jag. Äter en vegetarisk hamburgare med utsikt över den otroligt vackra stranden som löper längs med Flamengoparken som Folkets toppmöte hålls i. (Vit, visserligen, men inte man. Och inte medelålders riktigt ännu.)

Lite olika sorts krigare, som man kan hitta i Brasilien, och som – tänker jag optimistiskt – kanske hjälps åt att beskydda Folkets toppmöte. Fotsoldater i världens krig är ju som bekant sällan vita medelålders män.

Några personer i den långa kön som slingrade sig fram till den offentliga talarstolen under Folkets generalförsamling. Amazonasinvånare har jag sett hundratals här. Tusentals ursprungsfolksrepresentanter totalt. Undrar om det finns lika många på den officiella konferensen? (Nej, nu ljög jag, det undrar jag faktiskt inte alls, jag är rätt säker på att det inte finns mer än en eller annan galjonsfigur.)

Jo, men där hittade jag honom till slut! En. Han blev riktigt upprymd över att jag ville fota honom 🙂

Kanske min kollega Hanna kan rapportera om huruvida det sett lite annorlunda ut på den officiella Rio+20-konferensen. Vilka är det som knåpat ihop det tandlösa, uppgivna ”historiens längsta självmordsbrev” och vems intressen representerar de?

*Nu hoppas jag verkligen att jag har fel, vill jag säga. Visst måste det finnas massor med vita medelålders män som bryr sig om miljörättvisa och kan tänka sig att överge en del privilegier för jordens och andra människors överlevnad! Kan inte ni skriva och berätta för mig att ni finns? / Linn

Efter en mängd givande seminarier samlas vi för att prata ihop oss. Då nås vi plötsligt av beskedet att det är över. Texten är klar, färdigförhandlad. Flera förhandlare är redan på väg hem. Luften bara går ur oss. Va, va då? Brasilien har lyckats ta fram en text som saknar alla känsliga områden, men som därför också är kraftlös. Greenpeace chef skriver att det är historiens längsta självmordsbrev.

Deppade och uppgivna sitter vi här och försöker läsa igenom det slutliga 49-sidiga dokumentet och skapa oss en egen uppfattning. Men få framsteg tycks nåtts. I högtalarna spelar de: No woman, no cry. Liknelsen till bandet som fortsatte spela under Titanics undergång är svårundviklig. Ska skriva mer och berätta när jag har en klarare bild av hela överenskommelsen. Men klart är att miljöorganisationer är arga och besvikna. Och ungefär så känner vi också just nu.

En galet brilliant ung uruguayanska (får mig att tänka att jag måste läsa på mycket mer – jösses, vad hon KAN saker), Nicole Bidegain, summerar i ett seminarium vad Riokonferensen måste besluta om:

1. Hur ska vi producera det vi behöver? Vår samarbetsorganisation AIGMIM i Guatemala menar att vi inte klarar oss utan energi, men ska den verkligen produceras med vinstintresse, privat och nästan helt laglöst? Eller ska den kontrolleras demokratiskt, dvs offentligt, och utan att förgifta folk?

2. Hur och hur mycket är det rimligt att vi ska konsumera? Vi vill ha och ha, men ibland tänker jag i Jack Kerouac-stil att ”du äger inte saker, sakerna äger dig”. Vi går nästan bokstavligen talat över lik för allt vi köper. Testa dig själv och tänk till – och sedan tänk lite till: http://www.slaveryfootprint.org

3. Hur ska vi fördela? Arbete, rikedomar och beslutsfattande. I Sverige har vi vant oss vid att omsorgen om människor är ett gemensamt ansvar mellan mamma, pappa, familj och samhället, men i större delen av världen utför kvinnorna och naturen, helt obetalt och oftas helt isolerat, allt omsorgsarbete, all reparation av relationer och ekobalans. Detta gratisarbete subventionerar ditt välstånd, din relativa rikedom.

En ung manlig feminist kommenterar den tredje punkten: Om vi inte förstår hur besluten fattas verkar det hela rätt obegripligt. Vad GÖR vi här i Rio, egentligen? Är vi inte alla rörande överens om att miljöförstöring är dåligt och att klimatförändringarna hotar hela vår överlevnad? Så varför klubbar inte staterna bara igenom överenskommelserna om att minska utsläppen, förbjuda gifter, reparera redan gjorda skador och investera i de bevisligen effektiva småbrukarna (ofta kvinnor), som bär stora delar av hela världens matförsörjning på sina axlar?

Den unge mannen påpekar att bara USA:s presidentkampanjer beräknas kosta runt 2 miljarder dollar, varav en hel del kommer från företag med mycket specifika intressen. Och de vill ha skydd för dessa i utbyte mot sina pengar. Det är inte det att jag är konspirationsteoretiker: jag tror inte att dessa män (förlåt, kunde inte låta bli att påpeka att de är nästan bara män) sitter och skrockar om hur de ska förstöra naturen och utnyttja kvinnorna så mycket de bara kan. Jag tror att frågan helt enkelt sällan kommer upp på deras möten. De tittar mest på olika sätt att öka vinsten. Punkt. De kommer aldrig frivilligt sänka den, det är liksom inte vad de lärde sig i plugget. Om inte regeringarna sätter upp ett större regelverk för dem kommer inget att hända. Du köper ju inte ens alltid ekologiskt, så vad har de för incitament? Men regeringarna står och väger mellan de som pressar hårdast. Om vi inte gör våra röster hörda, vinner pengarna. / Linn

På planet till Rio de Janeiro har jag sällskap av två kollegor – Magnus Ulaner, HSB och Johanna Sandahl, Naturskyddföreningen. De ska också till Rio för att delta i FN-konferensen om hållbar utveckling. Med olika nyhetsbrev i händerna försöker vi tillsammans greppa vad som hänt i förhandlingarna de senaste dagarna. Det är inte lätt att få en överblick. En rad olika frågor har diskuterats samtidigt i olika smågrupper. Informella för-förhandlingar har pågått mellan 13:e och 15:e juni med planen att sedan pausa fram tills de verkliga förhandlingarna 20-22 juni. Men inte helt oväntat fick delegaterna lägga ned planer på strandhäng och istället hänga kvar i förhandlingslokalerna. Bara 116 av 315 paragrafer är färdigförhandlade så Brasilien ombads komma med ett nytt förslag på förhandlingstext. Den danska miljöministern, Ida Auken, kommenterar den på sin twitter genom att skriva att det är lååååång väg kvar. Frågor som återstår är bland andra: matsäkerhet, tekniköverföring från Nord till Syd, hur FN:s institutioner ska reformeras, rätt till information, rätt till vatten, stoppa markförstörelse, kemikaliespridning, subventioner till miljöfarlig verksamhet, överfiske, ja listan kan göras lång.

De två huvudsakliga lägren är G77, världens fattiga länder, på ena sidan och USA och Canada på den rakt motsatta. EU befinner sig någonstans mittemellan.

Fyra områden förhandlas mest intensivt just nu. De är: 1) Hur man ska implementera det man kommer överens om, där frågor om tekniköverföring från Nord till Syd behandlas, 2) SDG – Sustainable Development Goals, hållbarhetsmålen, 3) det institutionella ramverket för hållbar utveckling, där frågan om att stärka FN:s miljöprograms mandat står i centrum och 4) Hav, där frågor om havens övergödning liksom överfiske behandlas.

Trots att man redan i Rioprinciperna enats om att de rika ländernas ska bistå fattiga länder med tekniköverföring försöker nu USA byta ut skrivningen mot en frivillig tekniköverföring på ömsesidigt överenskomna villkor, vilket är detsamma som normala företagsöverenskommelser. Frågan är av avgörande karaktär för G77 som svarade att ”om vi inte talar om hur vi tänkt oss genomföra det här, är jag inte övertygad om att vi är seriösa med vad vi gör här överhuvudtaget”.

Men det fulaste USA pysslar med för tillfället är försöket att efter ”Gemensamt men olika ansvar” (överenskommen Rio-princip om rika ländernas specifika historiska ansvar för en hållbar utveckling) lägga till en hänvisning till respektive lands förmåga som reflekterar nuvarande och kommande situation. Med det vill de slippa undan att stödja exempelvis växande ekonomier såsom Kina. Det gör det dock också lätt för dem att komma undan sitt generalla historiska ansvar.

Delegaterna har nu ombetts att bara fokusera på de frågor som de absolut inte kan stå ut med. Jag hoppas att det kan hjälpa.

/Hanna Wetterstrand

Hanna Wetterstrand och Linn Lukschandl från Kooperation Utan Gränser kommer att finnas på plats på Rio+20; FNs toppmöte om hållbar utveckling. Hanna och Linn kommer att ta över bloggen under de kommande veckorna, nedan en kort presentation av dem!

Hanna arbetar på Kooperation Utan Gränser i Stockholm och är ansvarig för frågor om klimat, hållbar utveckling och hållbart jordbruk. Under Rio+20 kommer Hanna främst att följa jordbruks- och klimatfrågor med ett fattigdomsperspektiv. Hon är ackrediterad för att följa förhandlingarna och kommer att rapportera om förhandlingarnas resultat samt att lyfta Syds perspektiv, det vill säga den så kallade G77-gruppen. Hanna ser som en viktig uppgift för henne att föra samman relevanta partnerorganisationer och representanter från den svenska delegationen, inklusive Landsbygdsdepartementet.

Linn har hållbar ekonomi med jämställdhet och genderperspektiv i fokus. Under mötet stödjer Linn Kooperation Utan Gränsers partnerorganisationer från Latinamerika i deras arbete med att lansera ”omsorgsekonomi” utifrån frågeställningar som: Hur ser en lokal bondeekonomi ut där människor och natur är i centrum, snarare än simpla medel för att ackumulera kapital, eller knappt överleva? Vad har organisk och ekologisk odling, respektfullt användande av naturrikedomar och ansvarsfullt konsumerande med detta att göra? Hur organiserar man till exempel barnomsorg eller annan omsorg om människor (som kvinnor idag utför isolerat utan vare sig betalning, socialt skydd eller annat erkännande), på ett ”kooperativt” och jämställt sätt? Vilka strukturer bör de lokala och nationella myndigheterna ha på plats för att allt det föregående ska kunna underlättas? Hur ser det internationella ramverket ut för dessa frågor och hur deltar det civila samhället i detta samtal?

Jag lämnar med varm hand över bloggen till Hanna och Linn som ni också kan följa på twitter @Utangranser.