Om kunskapen om det svenska biståndets resultat

Publicerad den av
12

På väg från Moçambique träffade jag en bekant på Maputos flygplats. Han har tidigare arbetat på Moçambiques ambassad i Sverige. Vi hade en kort stund innan hans flyg skulle gå men han hade en hel del att säga mig, i princip i ett andetag, om Jan Björklunds besök i Moçambique för ett par veckor sedan. Det är intressant att vända på perspektiven i biståndet; att det inte bara handlar om biståndsgivarnas bedömning av politikerna i de biståndsmottagandeländerna, utan även vice versa.

”Jag träffade din vice statsminister här för ett par veckor sedan. Ni som är ett så välutbildat och klokt folk, hur kan ni ha en så obildad person på en så viktig post!? Och dessutom utbildningsminister, hur är det möjligt? Jag träffade honom på en middag och frågade honom hur han analyserade det svenska biståndets resultat här i Mocambique och han hade inget att säga. Det är klart att folk i Sverige blir kritiska mot biståndet och ifrågasätter att det har någon effekt om er vice statsminister som är här på besök inte kan säga ett enda resultat?

Jag frågade honom om han hört talas om Niassaprovinsen som för drygt tio år sedan var en isolerad plats, med avstannad utveckling och väldigt lite framtidstro men som med hjälp av det svenska biståndet är en av provinserna med högst tillväxt och med en tydlig plats i den mocambikiska ekonomin. Jag frågade honom om Armando Emilio Guebuza-bron över Zambezifloden – om han förstod hur viktig den är för Mocambiques utveckling och om han visste om Sveriges roll i att finansiera förstudierna, övertala EU att finansiera bron och dessutom stå för en stor del av finansieringen.

Jag frågade om han som utbildningsminister hade information om betydelsen av Sveriges stöd till Eduardo Mondlane-universitetet generellt och exempelvis biologiinstitutionen mer specifikt. Och så frågade jag om han förstod hur betydelsefullt Sveriges stöd till civila samhället har varit, inte minst i Niassa där människor i större utsträckning än i andra provinser kräver sina demokratiska rättigheter och är medvetna om exempelvis sin rätt till mark.

Men er vice statsminister hade tyvärr inte hört talas om något av dessa exempel. Vad är det för politiker ni har egentligen!?”

Personen framför mig hämtar andan (för första gången under samtalet?) och berättar att han även försökte förstå från Björklund hur de tänkte när de bit för bit har monterat ner en av de bästa välfärdsstaterna i världen. Inte heller här kom det något svar. Märkbart upprörd över svensk inrikes- och utrikespolitik reser sig den bekanta upp och rusar till sitt flyg.

Fred – ett ömtåligt tillstånd

Publicerad den av
3

De senaste dagarna har det förekommit nyheter om oroligheter i Mocambique. Ett par vänner i Sverige har skrivit och frågat om det är krig i Mocambique? Det korta svaret är nej, det är inte krig här. Men däremot kan man säga att freden under de senaste dagarna blivit skörare och fredsavtalet från 1992 satts på prov.

I korthet är det som har hänt att regeringstrupper har anfallit Renamoledarens Dhlakamas tillhåll i Santungira i Sofalaprovinsen i centrala Mocambique. Vid tillslaget hade platsen emellertid utrymts. Dhlakama befinner sig på okänd ort med uppges vara vid god hälsa. Renamos soldater har i sin tur anfallit en polisstation i samma provins.

zambeze

Den regeringskritiska tidningen Zambeze visar upp en bild av presidenten…

Dessa händelser hänger samman med den politiska process där Renamo bestämt sig för att bojkotta kommunalvalet som ska hållas om knappt en månad. Renamo kritiserar regeringen bland annat för att inte skapa lika förutsättningar för alla partier och inte respektera flerpartisystemet och överenskommelser från fredsavtalet.

Delar av Renamos kritik mot det regeringsbärande partiet Frelimo är legitim men, som Joe Hanlon skriver, har Renamo har misslyckats med att omforma sig från en gerilla till ett politiskt parti likväl som med att formulera politiska alternativ och bygga politisk kapital av sin kritik. Sannolikt betyder en bojkott av det kommande kommunalvalet en av de sista spikarna i Renamos kista. Inför förra president- och parlamentsvalet 2009 bröt sig en grupp ur Renamo och bildade MDM. Även om MDM håller med om stora delar av Renamos kritik mot Frelimo ställer de upp i kommunalvalet och har under sin relativt korta livstid rönt betydande politiska framgångar, inte minst som styrande i Quelimanes kommun i Zambeziprovinsen.

noticias

…och den regeringsvänliga tidningen Notícias visar upp en annan. De båda bilderna är från tidningarnas förstasidor.

Många (däribland Hanlon) menar att regeringens tillslag mot Santungira var en varning mer än ett seriöst försök att fånga Renamoledaren Dhlakama. Hade det varit målet hade så skett. Men även om det handlar om varningar och incidenter på en begränsad plats, skakar de människor här i Mocambique. Reaktionerna varierar beroende på politisk tillhörighet och historia (vilket även gäller tidningar so bilderna här intill visar) men gemensamt för de flesta är inställningen ”vi är trötta på krig och vi, om någon, vet att krig inte löser några problem”. Både regeringen och Renamo får kritik från bland andra civilsamhällesorganisationer och religiösa samfund. Regeringen för att de använder våld och Renamo för att de inte utnyttjar det politiska utrymmet.

Frelimos ställning och agerande är i högsta grad ifrågasatt, inte bara av de politiska motståndarna inom MDM och Renamo men även internt inom partiet. Förra veckan publicerade tidningen Savanna en lång intervju med Frelimoveteranen Jorge Rebelo där han uttrycker en stor besvikelse över partiet idag; att det styrs av en mycket liten grupp som inte vill ha varken insyn, interndemokrati eller kritik. I samma tidning finns en artikel om hur Frelimo i allt store utsträckning kontrollerar media, som hittills utvecklats i en självständig riktning i Mocambique. Känslan av att partiet inte längre tillhör de som trots allt kallar det för ”sitt parti” är påtaglig även när jag pratar med vänner här i Mocambique och jag måste saga att även för en inbiten optimist som jag, känns den politiska situationen i landet just nu tämligen bekymmersam.

Om detta återkomer jag sannolikt inom kort men nu är det dags att stänga väskan och fara till flygplatsen, på väg mot Kabul.

En fråga och tusen svar?

Publicerad den av
1

Jag har tillbringat den senaste veckan i Mocambique tillsammans med en delegation från Svenska Kyrkan och Västerås Stift. Anledningen till vår resa är den pågående diskussionen om stiftets skogsinvesteringar i Niassa. Vi började i Maputo där vi bland annat träffade forskare och aktivister för att diskutera Moçambiques utveckling och hur det kan komma sig att den höga tillväxten inte leder till minskad fattigdom och vilka förutsättningar som finns för att storskaliga investeringar, inom bland annat skog, kan leda till en positiv utveckling. Tanken med mötena var även att sätta Västerås investeringar i landet i ett större sammanhang.

Efter dagarna i Maputo tillbringade vi fem dagar i Niassa där större delen av stiftets skogsinvesteringar finns. Vi har träffat lokala bondeorganisationer, myndigheter, stiftets vänstift i anglikanska kyrkan och naturligtvis representanter från företaget Chikweti. Vi har även besökt en plantskola, några av planteringarna och träffat invånare i några av de byar där planteringarna finns.

Under resans gång har det kommit många frågor från deltagarna i delegationen. Om hur småbönderna odlar marken, varför de bränner den innan de börjar odla, hur företagens konsultationer med byarna om markrättigheter går till, hur en skog klassificeras i Moçambique, hur kvinnors påverkan i byns utveckling fungerar. Jag tror inte att jag på en enda av dessa frågor har kunnat ge ett entydigt svar, snarare blir det som ett nät av olika anledningar, perspektiv och berättelser.

Detta beror till stor del på att vi, i betydelsen företagen, bönderna och alla däremellan, inte har en gemensam uppfattning om några av de allra mest centrala begreppen. Vid ett av mötena påminde biskopen i Niassa oss om att de flesta bönder i Niassa ser mark som något av gud givet. Något som är en del av dem och av deras kultur. Sett från det perspektivet blir det problematiskt, för att inte säga omöjligt, att ens tänka sig ett kontrakt med ett företag där det ges rätten att bruka marken för 49 år framöver. Det leder oss till ett annat begrepp, tid, där det inte heller finns någon samsyn. Och det här med tiden är komplicerat på flera sätt. Är det rimligt att vi förväntar oss att byarna, med en befolkning som odlar unegfär ett hektar per familj och i princip står utanför den monetära ekonomin, ska kunna planera för vilka naturresurser inklusive mark som de kommer att behöva för sin överlevnad om femtio år? När kontraktet är skrivet kommer ju marken svårligen tillbaka. Samtidigt, från företagets perspektiv, är kontraktet för att bruka marken själv utgångspunkten för en långsiktig investering.

De flesta vi har pratat med är överens om behovet av att förändra de småskaliga jordbruket, inte minst eftersom det inte ger familjerna tillräckligt med mat och inkomst och inte heller är hållbart med tanke på svedjebruket och den rotation som det kräver. Skogsplanteringarna ökar trycket på mark vilket ytterligare understryket vikten av att effektivisera. Men när vi kommer till diskussioner om varför bönderna gör som de gör blir det lätt att vi halkar in på förenklade förklaringsmodeller vilka sedan påverkar hur vi tänker kring varför bönderna inte förändrar sina brukningsmetoder. Att säga att detta är mer komplext än vad det kanske först verkar vara vid en första och andra anblick, är inte detsamma som att argumentera för förändringen inte är nödvändig. Snarare handlar det om en ödmjukhet inför en annan verklighet för bönderna men även inför den utmaning som hela jordbrukssektorn utgör i ett land där ungefär 85 procent är bönder men där endast ungefär 3-4 procent av statsbudgeten går till jordbruk.

Den gemensamma bilden som de olika mötena och samtalen målar upp av marksituationen i Niassa är att det skett stora förbättringar under de senaste två åren. Regeringen har tagit ett ökat ansvar, relationen mellan byarna och företagen har förbättrats avsevärt och det finns en begynnande dialog mellan företagen och bonde- och miljöorganisationer. När vår delegation träffar aktörerna var och en för sig verkar det som att situationen är bra och harmonisk. Men det blir mer komplicerat på mötet i byn där företaget är närvarande; där går berättelser isär och splittringarna inom byn blir kännbara. Skillnaderna i berättelserna blir än mer synliga under vårt avslutande seminarium där representanter från skogsföretag, civila samhället, universitet och offentlig sektor träffades. En fråga som lyftes på seminariet handlade om att det är en sak att företagsledarna på plats i Lichinga i vissa, men långt från alla, fall har bett om ursäkt men att ursäkter från investerarna som äger företagen lyser med sin totala frånvaro.

Samtidigt som det är mycket glädjande att se att situationen har förbättrats avsevärt i Niassa är det viktigt att vi bär med oss att många utmaningar fortfarande återstår.

Delegationen kommer att skriva en gemensam rapport. För den som är intresserad av att ta del av denna och de efterföljande diskussionerna är det bara att höra av sig.

Bröd och frihet

Publicerad den av
Svara

“We don’t want freedom without bread, nor do we want bread without freedom.” Nelson Mandela, 1993

Idag är det Blog Action Day – en kampanj där tusentals bloggare världen över uppmärksammar mänskliga rättigheter. Läs mer om kampanjen här! Jag befinner mig just nu i Moçambique tillsammans med en delegation från Svenska Kyrkan, Västerås Stift och We Effect. Vi ska tillsammans med lokala bondegrupper följa upp Västerås Stifts skogsinvestering Chikweti i Niassa.

img_0400_litenCitatet ovan verkar ganska självklart; ingen av oss vill ha frihet utan bröd eller bröd utan frihet. Inom biståndet till föreningsliv och demokrati, som ska arbeta tillsammans med dem som berövats både bröd och frihet, finns det emellertid en tendens att sätta friheten före brödet – både i tid och prioritering. Men om vi arbetar med människor som lever i fattigdom, utifrån deras perspektiv, går det ens att separera brödet från friheten?

Jag skulle vilja återkomma till en reflektion om getter, fiskdammar och rättigheter. Den knyter an till vårt pågående besök och en uppmaning om tålamod inom biståndet.

We Effects program i Niassa (där jag jobbade 2008-2011), stöttade under de första åren små, många gånger svaga och lite kaotiska bondegrupper som arbetade med att öka antalet getter, kycklingar och fiskdammar bland annat genom studiecirklar. Att rapportera detta som ansvarsutkrävande, fördjupad demokrati och medvetenhet om rättigheter (vilka var de resultat som vi förväntades producera) var inte helt lätt. Men samtidigt var detta den verksamhet som bönderna själva prioriterade och vår uppgift var att stötta dem att arbeta för den förändring som de själva bestämde över. Hade programmet avslutats efter två år, och då avkrävts resultat enligt ovan, hade det sannolikt bedömts som helt misslyckat (åtminstone för den icke-getintresserade).

img_2279_litenMen den som hade tid och tålamod kunde se grupperna växa sig starkare och tillsammans bilda en bondeorganisation i sin provins som nu har nära 20 000 registrerade medlemmar. Medlemmar som tillsammans kräver ökat inflytande över och insyn i de statliga jordbruksprogrammen och som höjer sina röster över att deras rätt till mark inte respekteras och kräver förändring. Detta samtidigt som de fortsätter att ägna sig åt getterna, dammarna och en och annan oxe.

Ett bistånd som kräver snabba resultat riskerar att missa målet; att människor som lever i fattigdom själva ska ha verktyg att förändra sin situation i det lilla och det stora. Om vi istället för att arbeta med de små och kaotiska bondeorganisationerna, där majoriteten inte kan läsa och skriva och har en monetär inkomst på ungefär en dollar per familj och vecka, hade riktat oss till exempelvis en tankesmedja med välutbildade personer, hade det alldeles säkert kommit fina rapporter om rättigheter om ansvarsutkrävande redan efter ett halvår. Men på vilka grunder hade denna förändring skett och vad hade egentligen funnits kvar av den idag?

img_8805_liten1Om biståndet menar allvar med att sätta fattiga människor, deras rättigheter och prioriteringar i centrum, bör vi också vara beredda på att det på kort sikt kommer att verka dyrt och att det kommer att bli mer tidskrävande att uppnå resultat än om vi arbetar med mer resursstarka människor. Det kräver också att vi förstår hur krav på olika rättigheter – för bröd och frihet – hänger samman för den som inte har varken eller. Att det kanske ibland krävs en get för att skapa en rörelse som kräver frihet.

20131016-142612.jpg

Bloggen firar 1000 inlägg

Publicerad den av
Svara

Sedan jag startade denna blogg i december 2008 har jag i och med denna lilla text publicerat 1000 inlägg. Dessa 1000 inlägg har haft ungefär 127 000 besök från 135 länder. Tackar ödmjukast för intresset!

För de besökare som hamnar på bloggen genom att använda sökmotorer har de flesta sökt på biståndsrelaterade ord, Moçambique eller Afghanistan.Några sökord som står för överraskande stor del av träffarna är bland annat att odla sötpotatis, tobak och bomull samt kungafamiljen, bilprovning och svenska hus.

De fyra mest läsa texterna är:

Vad jag skulle vilja ha sagt

Tiotusenkronorsfråga till DNs ledarredaktion

Lite trött…

Hur är det och vad händer efter 2014?

Så nu är det väl bara att fundera över de kommande 1000 inläggen…

Ibland är målet allt…

Publicerad den av
2

Jag tycker inte om att resa men däremot att komma fram. Har just anlänt till Mocambique från Afghanistan. En inte så angenäm resa måste jag säga. Kabul-Dubai-Doha-Stop over i Johannesburg-Maputo.

Samtidigt som vi kom till flygplatsen i Kabul för att checka in anlände Afghanistans cricketlag hem efter att ha kvalat in i VM. Kaos med supportrar, flaggor och media på flygplatsen. Jag hade sex afghanska kakelplattor (varav två från moskén i Mazaar) i väskan; en typ av bagage som kan leda till problemi tullen (inte för att det är olagligt att ta ut dem). En Sak-kollega hade gett mig ett nummer till en poliskvinna på flygplatsen som jag skulle ringa till om jag fick problem. Kvinnan, som utstrålade pondus, mötte upp innan säkerhetskontrollen och när poliserna (manliga) där gjorde en ansats att ifrågasätta innehållet i väskan spände kvinnan ögonen i dem och så var det klart. Mycket tacksam. Poliserna frågade lite försynt varför jag tog med mig kakel från Afghanistan, finns det inget kakel i Sverige?

Flyget med FlyDubai från Kabul var drygt en timma försenat. Eftersom FlyDubai inte samarbetar med Qatar Airways, som jag skulle vidare med från Dubai, var jag tvungen att hämta ut bagaget vilket i sin tur medföljde att jag fick gå igenom migrationskontroll i Dubai. När vi landade hade övningen transferbuss, passkontroll med monstruösa köer, hämtning av bagage, taxi till nästa terminal (som inte ligger nästgårds) och incheckning den generösa tiden 45 minuter till förfogande. Trodde att flygplatsen skulle fixa transfer mellan terminalerna men det var vanlig taxi, hade endast en mindre summa dirhams, taxin tog inte kort och uttagsautomaten inne i terminalen var trasig.

Alltså, ingen tid, inga bra pengar och således ingen taxi. Hoppade in i en taxi ändå, förklarade läget
för den indiske taxichauffören som lovade att köra mig först till en uttagsautomat och sedan till rätt terminal. Han frågade sedan om jag inte hade några andra pengar. Det slutade med att jag betalade taxin i Afghanis utan att chauffören egentligen hade någon aning om pengarnas värde. Evigt tacksam över förtroendet i denna något pressade situation. För att undvika kakelplattsstrul i kommande handbagageröntgen packade jag om och stoppade ner dem i resväskan vilket ledde till övervikt. Med ett väldigt stort leende lyckades jag dock övertyga mannen i incheckningen på Qatar Airways att detta inte var något problem. Tacksam igen. Kom till gaten för boarding utan marginal.

När vi landade i Doha hade min boardingtid för nästa flyg passerat för 15 minuter sedan. Mer tid gick i transferbussen på en, på grund av ombyggnad, rörig flygplats, men räddades av att jag fått ett orange kuvert av mannen i incheckningen vilket symboliserade snabb transfer och därmed ingen säkerhetskontroll. Hann utan marginal, igen. Väl ombord på flyget, för en drygt tio timmar lång flygning, hamnade jag bredvid en märkbart berusad man i övre medelåldern som trots sin ringa storlek lyckades ta upp inte bara sin egen plats utan även halva min. Reste således mer än vanligt ihopvikt.

På stop-over i Johannesburg gick de flesta passagerarna av och vi blev en mindre skara kvar. Dock stämde inte antalet passagerare med listorna vilket ledde till ändlösa räkningar vilka försvårades av att vi alla suttit stilla i åtta timmar och det därför var många som rörde på sig i flygplanet. Det slutade med att vi alla fick visa våra boardingkort. Dessa hade emellertid i många fall hamnat okänd ort och övningen tog drygt en timma.

Men så landar man här och resans stress knuffas ut ur tankarna av glädjen att komma fram.

20131013-170223.jpg

De olika delarna…

Publicerad den av
7

Imorgon åker jag till Moçambique där jag ska träffa före detta arbetskamrater och vänner i Maputo och Lichinga. Jag ska även, tillsammans med representanter från Västerås stift och Svenska kyrkans internationella arbete, möta bönder, myndigheter och företag för att prata om hur markkonflikterna i Niassaprovinsen utvecklat sig det senaste året. En fin möjlighet att få en inblick i hur läget är nu, snart två år sedan det slutade vara min vardag (och mitt liv…).

Efter resan till Moçambique har jag drygt en vecka kvar här i Kabul innan jag flyttar hem till Sverige för att börja doktorera. Känns fantastiskt spännande att under de kommande åren få läsa, reflektera och skriva om några av de frågor som jag arbetat med de senaste tio åren. Fokus för avhandlingsarbetet kommer att vara drivkrafter och motivering för folkrörelser på landsbygden i ett urval av länder (nuvarande och före detta hemland ligger nära till hands som fallstudier) utifrån religion, ideologi och kultur. Eller ja, så tänker jag nu i alla fall, misstänker att det kommer att ske vissa förändringar under de kommande månaderna.

Har ikväll halvt packat ihop lägenheten här i Kabul, ett par väskor till Moçambique och ett par till Sverige. Mattorna skickade jag med posten tidigare idag. Kändes dramatiskt.

Lite upp och ner i hjärtat, magen och huvudet av alla de delar av livet som möts under de kommande veckorna.

Har du ett ord över?

Publicerad den av
Svara

Det finns som bekant väldigt många ord här på bloggen (och lyckligtvis också ganska gott om bilder). Jag undrar nu om du som läser detta skulle kunna tänka dig att bjussa på ett ord? Du får två saker för ditt ord: Du har chans att medverka i en bok och du bidrar till att fler afghanska flickor får gå i skolan. Vad sägs?

Så här funkar det:

Just nu har du har du möjlighet att inspirera författaren Kristina Ohlsson att skriva en berättelse, genom att messa henne ett ord. Varje SMS kostar 40 kr. Pengarna kommer att användas till att fler flickor ska få gå i skola i Afghanistan.

  • Kom på ett ord och sms:a ordet till 72 922. Det kostar 40 kronor.
  • Ditt skänkta ord kommer till Kristina som gör sitt bästa för att få in det i berättelsen.
  • Om Kristina använder just ditt skänkta ord i berättelsen meddelas du via SMS!

Kampanjen pågår t o m 24/10.

Läs mer om kampanjen på www.skankettord.se!

Förra årets Skänk ett ord-kampanj vann två internationella priser – läs mer här!

Se tidigare blogginlägg från besöks i SAKs skolor i Keshem, Badakshan här och SAKs skolor i Takhar här!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite trött…

Publicerad den av
1

Med risk för att bekräfta alla anklagelser om icketransparenta, självgoda, egoistiska och överbetalda biståndsarbetare så måste jag säga att jag blir lite trött. På den svenska biståndsdebatten.

Jag blir trött av att en tidnings granskning av FN och UD kan dra tämligen långtgående slutsatser om drivkrafter och egenskaper hos i princip alla som arbetar med bistånd i Sverige. Men tydligen är sannolikt jag och de flesta runtomkring mig ”generalister som tycker att det är trist och fult att hålla på med pengar, siffror och jobbiga utvärderingar.” Vi gillar inte att ”skapa dålig stämning genom att ifrågasätta särskilt mycket”. Och vi använder ett språk som inte ens vi själva förstår. Det är ju lätt att döma ut en annan sektors terminologi, men är det inte så att alla sektorer har ett visst språkbruk, kanske till och med mediavärlden? Och visst skulle en utredning kunna komma fram till allt detta; att alla i Sverige som arbetar med bistånd tycker att pengar, utvärderingar och siffror är fult, att vi inte ifrågasätter och att vi inte förstår vad vi säger. Men jag måste säga att jag inte förstår hur granskningen av FN och UD har kommit fram till allt detta.

Jag blir trött av att läsa raljerande över hur alla vi som sysslar med bistånd ”ofta är överens om att det är ”komplicerat” och att det inte går att mäta hur många fattiga som blir hjälpta, eller om något över huvud taget blir bättre.” Jag erkänner villigt att jag är en av dem som både brukar säga att utveckling är komplicerat och att det är svårt att mäta. Men det betyder inte att jag inte både argumenterar för och hävdar att jag kan bevisa att något över huvud taget och vad som har blivit bättre. Det är inte samma sak

Och jag blir helt utmattad av att läsa att svenska biståndsorganisationers ”hittepå förstör för miljoner fattiga” och att vi exempelvis bär skulden för folkmordet i Rwanda 1994, vilket framfördes i den så kallade biståndsdebatten på twitter igår.

Men som skrivet tidigare, det fina med denna typ av kritik av bistånd och biståndsarbetare är ju att all diskussion är omöjlig eftersom vi alltid kan anklagas för att bekräfta just den bild av oss som kritikerna målar upp. Detta är således sannolikt ett magnifikt självmål.

 

Rekommenderad läsning

Staffan Landins blogg om vad som är problematiskt med SvDs granskning

Staffan Landins blogg om en talande glimt ifrån FNs svarta hål